En vanlig blogg

Det svänger fort i barnens värld. Vi kom fram till att Tomten ger barnen leksaksjulklappar som nissarna gör i tomteverkstaden. Mammor och pappor står inte med på barnlistan för dem som skall få julklappar - de har fått sina julklappar redan när de var små.

-"Vad bra, för nu önskar jag mig Thomaståget och Gordon istället!"

Jahapp, så var den saken ur världen. Phu....




 

Att få barn att göra önskelistor brukar inte vara nåt större problem. Neo kan den konsten till fulländning. Nu faller det sig så att han får en överdos av paket i slutet av året av den enkla anledningen att han fyller år 4 dagar efter julafton. Hans enda problem med det är att han inte vet om han skall önska det han önskar sig i julklapp eller födelsedagspresent.

Men det löser han lätt genom att önska sig "jul-presenter". Så var det klart! Överst på önskelistan står en riktig vulkan med en drake i. Lätt som en plätt...var hittar man vulkaner? Med drakar i dessutom?

Lite värre är det med de större barnen. Kevin tillexempel. När jag tänker efter har han bara önskat sig två saker riktigt innerligt när han var liten. Det ena var en bärbar dator och det andra var ett kanalsystem! Ni vet sådana här plastkanaler man monterar ihop och bygger slussar av och gud vet allt. Sedan kunde man hälla vatten i dem och köra båtar i kanalerna. För att kunna leka med en sådan måste man ha ett badrum lika stort som vardagsrummet. Och det har vi aldrig haft. Därför fick han aldrig sin efterlängtade kanal.

När jag frågar honom minns han bara att han önskat sig en dator. Kanalen har fallit i glömska. Datorönskan började redan när han var typ 5 år. Varifrån den kom vet jag inte, men hela hans vardag kretsade kring den här önskade datorn. När han började sexårs lyckades han lägga vantarna på resterna av två gamla luckor som någon monterat ihop med gångjärn. Två vita ca 20 cm höga och 30 cm breda luckor som gick att vika ihop och fälla upp så att det såg ut som en laptop. Åh, som han älskade sina luckor! Han ritade dit en skärm på den ena luckan och ett komlplett tangentbord på den andra. Luckorna följde med honom överallt och jag har kvar dem än idag.

När han fyllde 15 år fick han sin önskan uppfylld - en alldeles egen laptop! Det var 3 år sedan. Nu är det dags för pojken att fylla år igen - 18 år. Herre Gud, ungen blir 18! Fattar inte hur det hänger ihop, för jag är ju bara 25. Det var länge sedan jag var gammal nog att vara mamma till honom. Redan när han fyllde 15 år var jag bara 10 år äldre än honom, och nu skiljer det bara 7 år...

Det innebär också att en present skall inhandlas. Och eftersom han inte önskar sig någonting, som vanligt, är det inte helt lätt. Kanske dags att köpa den där kanalen nu...?

Jag har ändå haft en del tankar på vad han skulle vilja ha, men här om kvällen visade det sig att jag kan skrota min uppfattning om vad en 1,85 meter långhårig 18 åring tycker är cool. Vi klev in på IKEA i ett helt annat ärende och ungen stegar raka vägen fram till en stor låda som fångat hans intresse. Med ett stort leende plockade han upp det som låg där och sa:

-"Mamma, kolla vilken cool!"

Vad det var? En 1 meter lång mjukis-HAJ! Numera bor hajen hemma hos oss. Han heter Ulrik...typiskt haj-namn...

Jag måste tänka om. Nu blev det inte ett dugg lättare. Suck

Första gången det kom små snöflingor nedsinglades från himlen spred sig ett litet fniss i mitt hjärta. Jag blev så där fånigt glad av ingenting. Som ett barn. De flingorna försvann lika fort som de dök upp.

Nästa gång det begav sig, häromdagen ni vet när den första snön drabbade oss med trafikkaos och det gamla vanliga som följd, då blev jag inte lika glad måste jag erkänna. Varför? Jo, för att då stod jag där med en liten kille i elrulle som inte kom någonstans!

Jag fick putta 80 kg Wall-E upp för backen på dagis, och den är inte så vidare brant. Från garaget till dörren fick jag också skjuta på här och var för att hjulen spårade fast i snön och kom inte loss. Visserligen vet jag ju att snö + elrullstol = @#&[email protected] att det var så här jävligt hade jag glömt.

Sedan slog det mig att däcken som sitter på Wall-E förmodligen slitits en del sedan förra vintern. Kanske kunde det tänkas finnas vinterdäck? Det är ju ändå så att vi bor i ett land som inte har sommar hela tiden direkt. Nog skulle det väl vara så att de som tillverkar de här små rullstolarna har tänkt på det och sett till att det finns vinterdäck? Nepp. Så var det inte.

Det visade sig att det finns till större modeller, men elrullar till små barn har inte den finessen. Nähä. Varför inte det då? Hur gör barn som kör elrullstol på vintern då? Finns det ett gäng vältränade föräldrar som puttar elrullar genom snöhelvetet år ut och år in? På den frågan kan jag svara: Japp, det finns det.

Men jag gav mig inte. Tänker inte ha en tvååring under armen och 80 kg elrullstol i den andra en hel vinter. Inte en gång till! Så föll det sig så att vi ändå skulle till hjälpmedelscentralen och då passade vi på att be dem kolla om det inte fanns ett par nyare däck iallafall som vi kunde få istället för att åka bananskal fram till mars - april. Det känns inte helt säkert att stå mitt i en vägbana och hoppas att vi hinner över vägen innan en bil kommer och kör över oss bara för att vi inte kommer någonstans. I det perspektivet handlar det om säkerhet. Hade de inte med den parametern när de tillverkade minielrullar?

De tog med sig Wall-E ned till verkstaden för att se vad de kunde göra, medan vi gjorde det vi var där för att göra. Prova ut en rollator. Tillslut kom teknikern upp med Wall-E igen - iförd nya däck! Inte vinterdäck förvisso, men ändå nya däck!

När jag såg dem insåg jag hur slitna de gamla varit. De här hade ju spår! Glad i hågen åkte vi därifrån. Gud vad skönt, nu skulle jag slippa putta ungen genom snöslabb och is. Sedan smälte snön och jag vet fortfarande inte om de här funkar bättre! Men jag tror absolut det. Tack snälla hjälpmedelscentralen för att vi fick nya "fötter" till Wall-E.

En direkt bieffekt av de nya däcken var att Wall-E fick ett mycket bättre grepp även i asfalten. Neo hittade en liten fläck snö som han skulle testa de nya däcken i - han tog rejält med fart och vet ni vad som hände? Ungen for ur snöfläcken med värsta bredsladden! Han skulle bara svänga ut ur snön och i den tvära svängen kom han i fullt racerbilsmanér med gnissel och allt.

-"Mamma såg du! Jag sladdar!" 

Han for som en pil tillbaka över snöfläcken för att göra om hela proceduren. Ingen sladd. Han fick inte till det igen, men var ändå så där glad som bara en liten kille kan vara över att kunna sladda. Med glitter i ögonen tittade han på mig och sa:

-"Mamma, nu är jag rätt cool, va?"

-"Coolast i stan, grabben! Absolut coolast i stan", sa jag och torkade en liten tår i ögonvrån.

Neo gillar Bamse, och tidningen dyker upp här i jämn takt. Nu senast var det med en julkalender. Eller om det heter adventskalender. Vad är skillnaden förresten?

Nåja. Som bekant har dessa kalendrar ett gäng lockande luckor vilka skall öppnas i en tänkt ordning. Neo var sugen på att öppna alla NU - för då skulle Tomten komma fortare. Jag förklarade för honom att Tomten inte skulle dyka upp en enda sekund tidigare även om vi så öppnade varenda lucka på fläcken, tyvärr. Vi får nog vackert vänta och under tiden kan vi roa oss med en lucka om dagen.

-"Men vad finns bakom sista luckan?"

-"Jag vet inte. Det är ju det som är grejen. Att man inte vet."

-"Jo, men jag vill så gärna vet vad det är bakom just den."

-"Det får du veta på julafton. Som en liten extra julklapp."


Han gillade inte svaret men fattade ändå att man skall öppna luckorna i rätt ordning, och bara därför var den häftigaste luckan sist. Typiskt! Han satt och klurade ett tag. Sedan kom han på lösningen:

-"Mamma, om jag öppnar den sista luckan först kan jag öppna den första luckan sist...för den är ju ändå så tråkig."

Här har vi killen som löser alla problem. Den första advent öppnas här lucka nr 24 - bara så att ni vet.

Förra årets upplaga. Man blir ju inte skitglad när man tittar på den, så det är lätt att förstå varför nr 24 skapar mest nyfikenhet...Förresten den första kalender jag sett med en lucka nummer 25! Den finns på årets variant också. Den är JAG mest nyfiken på. Nr 25 liksom...vad finns där bakom? Då är ju allt över? Kanske står det typ "nu är det bara 1 år kvar till nästa gång - pilutta dig!". Eller vad tror ni?

Mitt i natten vaknar jag med ett ryck. Jag hör gråt. Hjärskärande gråt. Lyssnar i mörkret. Knäpptyst. Bara ett tyst susande från ventilationen. Vems är sorgen och smärtan jag hörde?

Jag vet att jag är ensam hemma. Ingen här. Lägger mig ned igen. Sluter ögonen. Känner en hand som stilla klappar mitt hår. Så ja. Shhhhh. Du är trygg här. Skyddad. Innan jag somnar igen förstår jag att gråten jag hörde är min egen. Smärtan är min. Tårarna på kudden är mina. Handen som lugnar är också min.

Om hon ändå kunde ge sig! Den där ledsna själen. Jag får ta hand om henne. Uppenbarligen klarar hon sig inte utan mig. Men hon kunde åtminstone låta bli att väcka mig mitt i natten. Jag är ju där. Ser hon mig inte? Måtte vara rejält blind!

På morgonen är hon borta. Kvar finns bara jag. En ny dag. Någonstans där i bakgrunden lurar hon. Dyker fram när jag minst anar det. När jag fått en "överdos" av det förflutna. När en liten spricka i muren plötsligt dyker upp. Innan jag hinner täta den har hon hunnit smita ut. Men bara när det är mörkt. När jag inte är på min vakt. Då passar hon på.

Jag skall skaffa lite murbruk. Frågan är bara - var tusan hittar jag det?