Framtidslugn

Ibland får de enklaste saker mitt hjärta att svämma över av...av...ja, jag vet inte hur jag skall beskriva det. Framtidslugn, kanske. Ni vet, när man liksom blir förvissad om att det kommer att gå bra för ens barn, trots funktionshinder och Gud vet allt. Att han kommer att få vänner och att det finns de barn som inte alls bryr sig om ifall han kan gå eller inte. De bara gillar honom precis som han är. Med eller utan rullstol.

Föräldrar till vanliga barn tar för givet att barn leker tillsammans. De hittar alltid kompisar. Om det så är på en campingplats där alla talar olika språk.

-"Gå till lekplatsen skall du se att du hittar kompisar där..." typ.

Det är allt annat än självklart för barn med funktionshinder. De vet mycket väl att det inte växer vänner på träd. Och gör de det, växer de högst upp i toppen dit de funktionshindrade barnen inte kan nå.

Neo är väl medveten om detta. Om någon säger något elakt till honom får jag inte säga till det barnet för då möts jag av orden:

-"Mamma, var inte elak mot honom för då blir han ledsen och det vill inte jag. Jag vill att han skall vara min kompis".

Det får mitt hjärta att slitas sönder. Av sorg. Av ilska. Av rädsla. Av vanmakt.

På nåt sätt ger han dem rätten att vara taskiga mot honom, om de är det. Han låtsas inte höra och gör sitt yttersta för att vara en snäll kompis tillbaka. Sådant får mig att vilja strypa ungjäklar som beter sig så. Eller alla helst deras föräldrar faktiskt. Eller hela bunten på en gång skulle jag faktiskt kunna tänka mig måste jag erkänna. Såklart blir han ledsen, men det kommer senare. På kvällen eller annan stund som inbjuder till tankar och reflektioner. Om jag ändå kunde bespara honom detta....men det är bortom min makt.

Därför är sådan här tillfällen så oerhört värdefulla för mig. När det helt naturligt bara infinner sig en gemenskap på lika villkor.

Den här bilden värmer mitt hjärta så outgrundligt mycket. Får mig att känna....framtidslugn. Två grabbar sitter och spelar Nintendo, precis som vilka ungar som helst. Tack Oliver!

 

Ett gammalt inlägg lika aktuellt nu som då

Snubblade över ett gammalt inlägg som jag skrev för två år sedan. Jag kunde lika gärna ha skrivit det idag:

 

-Jasså, bara en CP skada - hurra!!!

När det regnar så som det gjort idag - formligen från ett stort hål i himlen - då lägger sig lugnet och jag har tid att tänka. Liksom fundera över viktiga och även mindre viktiga ting. Ibland är det tur att det regnar, så att man får lite tanketid. Barnen var vänliga nog att sova samtidigt en stund också och det främjer också tankeverksamhet.

Vi gjorde magnetkameraundersökning för ett tag sedan. När Neo var väldigt liten gjorde vi en också - då för att få se omfattningen av skadan. Den gången var han så liten att hjärnans alla vindlingar inte på långt när var klara. Att det gjordes en ny nu var för att se hur vindlingarna utvecklats sedan dess. Återkopplingen gjordes på telefon till av Dr. Dum - till Neos pappa. Jag tror och hoppas att vi skall få en tid hos vår vanliga doktor också efter sommaren.

Bilderna visade skadan, så klart. Intet nytt där. En CP skada är som den är. Den förändras inte - på gott och ont. Tydligen såg utvecklingen av vindlingarna - ni vet allt det skrynkliga i hjärnan - normal ut. Det var ju bra. Nu talade jag inte med Dr. Dum själv, så jag har inte hans exakta ord.

Det allra viktigaste vi fick ut av undersökningen var en datering av skadan - före v. 28. En vecka innan han föddes. Och här tar tankeverksamheten slut....jag kan liksom inte frambringa någon fortsättning. Efter den meningen är det liksom tomt. Punkt.

På något vis sjunker jag rakt ner i sanningsdyn. Jag vet ju att han har en CP skada. Jag vet ju att skadan sitter mitt i det motoriska centret. Likväl som jag vet det, vet jag också att inga bilder i världen kan ändra på hur Neo är idag. Neo är Neo och jag vill ha honom som han är oavsett vad bilderna säger. Jag vet att det är ett under att han inte är mer illa däran av den stora blödningen - läkarna gav oss inga muntra besked. Allt det dyker upp igen....

Mötet där jag sitter i sängen och tittar på två ansikten som jag ser talar men jag hör ingenting. Vill inte höra. Jag har händerna för öronen. Genom en ridå av tårar tittar jag på dem och säger ingenting. Jag vet att jag tänker att jag vill stänga av knappen - låta honom dö. Problemet var bara att det inte fanns någon sådan knapp. Han andades ju helt själv. Jag kunde inte tro allt det de sa om honom. Inte kunna sitta. Inte kunna gå. Inte kunna stå. Inte kunna äta. Inte kunna lära sig saker. Beteendestörningar. Inte kunna tala. Aldrig bli torr. Behöva hjälp med allt. Att vi skulle glömma alla normer för vad som är ett bra liv. Ett bra liv i en annan form var något vi skulle få lära oss.

När jag tittade på det lilla knytet i kuvösen och han tittade tillbaka - när våra ögon möttes så kände jag att de inte kunde ha rätt. Därinne fanns ju någon! Inte ett något - utan en NÅGON. Jag har än idag inte accepterat att de skulle haft rätt - och de hade de inte!

Jag har helt enkelt struntat i deras sanningar och tittat på Neo. Han har fått visa mig vad han kan och inte kan. Jag har aldrig tänkt att det inte är någon idé att göra ditt eller datt för att han ändå inte skulle kunna det. Det är jag glad för idag. Visst - han behöver hjälp med allt. Visst - han kan inte gå eller stå själv - vi hoppas att han skall kunna lära sig det med träning. Men han kan sitta. Han kan tala - massor. Och framförallt - han kan lära sig saker!!! Han lär oss saker hela tiden. Han har inga beteendestörningar - om inte hysteriskt skratt vid minsta bus är en beteendestörning! Han är smart som få och tidig i tanken. Han är helt torr. Han är så mycket han inte skulle kunna vara att jag skulle kunna fylla en bok med bara det.

Men en sak hade de helt rätt i - att vi skulle få glömma alla normer för vad som är ett bra liv. Alla normer vi hade och trodde var ristade i sten. Jag minns att min största rädsla var att han skulle hamna i rullstol. Idag känns det jätte fjuttigt. Då hade jag inte klart för mig hur den gigantiska galaxen funktionshinder såg ut. Det kanske jag inte har idag heller - men med den erfarenhet jag har idag hade jag skattat mig lycklig där och då om jag förstått att det skulle stanna vid att han bara behövde rullstol! Då skulle jag ha firat! Jasså, bara en CP skada - hurra!!!!

Alla föräldrar som hamnar på neonatalen med sina förtidigt födda barn som misstänks ha drabbats av ett livslångt funktionshinder - alla dessa föräldrar skulle guidas till någon av oss funkisföräldrar som har kommit en bit på resans väg. Vi skulle kunna ta emot deras tårar och farhågor och visa dem läkarnas ord i verklighet istället. Så att de får se att de har fått ett underbart litet barn  - och att de går en underbar framtid till mötes. Bara lite annorlunda framtid.

De skulle få se att man inte behöver ha ett barn som kan springa till en och ropa mamma för att kunna älska det. Man behöver inte ett barn som kan tala för att se att det ibland säger mamma ändå. Man behöver inte ett barn som kan sitta för att veta att det utvecklas. Man behöver inte ett barn som kan hålla en runt halsen eller ens i handen för att känna bandet mellan sig och barnet. Man behöver bara ett barn, sitt eget lilla barn - ett öppet sinne och en attans massa kärlek - och det får man automatiskt. Mer än man någonsin kunnat förvänta sig. Mer än man trodde var möjligt.

Tänk om jag vetat det där och då - då hade jag inte behövt ställa frågan till Neos pappa:

-"Vi kommer väl älska honom över allt annat ändå?"

Svaret på det är - "Ja, mer än du tror är möjligt..

Äntligen!

Äntligen har jag fått barnen igen! När jag får dem i mina armar fylls energidepåerna på. Sedan när jag lämnar iväg dem igen är depåerna tomma, men det är en annan sak. Där och då, när jag varit utan dem och levt lite som ett skepp i storm så blir de mina ankare. Och jag är deras.

-"Äntligen får jag krama dig igen!" sa Neo när jag fick tag på honom.

Precis innan hade jag fått ett litet lurvigt troll i armarna. Hon kom springande och liksom gnuggade sig in i min famn. Körde näsan i halsgropen på mig och meddelade att:

-"Du är min mamma och jag är din Mika!"

Det är sådant som inget i hela världen kan ersätta. Ett laddat möte där båda sidor törstat efter varandra. Nu har vi alltså äntligen semester tillsammans.

Får se vad vi hittar på. Det beror på dagsformen och vädret. Skall sätta mig ned och andas lugnt och stilla, så att jag kommer in i mysläge. Steg 1 är att mysa tillsammans efter så lång bortavaro (2 veckor). Sedan kan vi börja aktivera oss.

-"Mamma, jag behöver verkligen dig!" sa Neo idag när jag la honom i sängen för natten

-"Och jag behöver vatten..." sa Mika från sin säng.

Två behov som jag just nu kan tillfredsställa. Bäst att passa på!


Bloggen är i byrålådan...

Måste vara nåt fel på mitt balanssinne....det gungar fast att jag har fast mark under tassarna. Så här i semestertider ligger bloggen lite i byrålådan. Skall ändå bjuda på två bilder från vår vecka i skärgården.




En ynnest...

Är mitt ute i Stockholms skärgård. Att se solen gå ned o färga himlen i färger jag knappt visste fanns, sitta på solvarma klippor o betrakta öppet hav...det är en ynnest!

Pussa, torka, godnatt!

Man blir trött av att bada tydligen. Igår kväll sa Neo:

-"Om jag inte får gå och lägga mig nu så svimmar jag!"

Absolut. Varsågod, jag skall inte hindra dig. Tvärt om. Och då tänker jag på alla stackars föräldrar vars barn ger dem en rejäl match varje kväll när det kommer till sovdax. Tacksamt bär jag min svimfärdige lille son till sängen, sätter en puss i hans panna och vinkar godnatt.



I sängen bredvid ligger en redan avsvimmad lillasyster. Fast henne får jag inte pussa i pannan. Jo, men bara om jag torkar bort pussen när jag är klar. Alltså pussar jag och torkar noga. Sen tar hon alla sina "trasslor" (Neos gamla pyamasar som är hennes snuttefiltar) och lägger dem kring näsan och somnar. Natti natti....

   


Badringar = värsta lottovinsten!

Moooaaaahhaaaaahaaaa...nu har jag gjort nåt omöjligt igen!

Fram tills idag har jag inte kunnat åka till stranden själv med barnen för att jag inte har hittat lösningen på hur det skall gå till. Till stranden kommer jag, inga problem, men hur badar man ensam med två barn som inte kan simma och varav den ena inte kan gå själv? Kan inte gärna ha ett barn under varje arm i vattnet. Blir lite jobbigt när jag måste välja vem jag skall rädda om det skiter sig, alltså har jag låtit bli och fnulat på hur jag skall lösa det.

Idag kom jag på det!

Två badringar som är som små båtar kan man säga. I varje badring finns ett par "byxor" som gör att man inte kan åka rakt igenom. En unge i varje, så var saken löst. Mika fick gå själv med sin badring på sig. Jag hade Neo på armen och en badring i handen. Ner med ringen i vattnet. Pytsa i Neo i den. Lyfta i Mika med sin ring runt magen. Voila! Hela familjen badar - och det helt utan att vi behövde hjälp!

Plötsligen kan också vi åka och bada som vilken familj som helst. Det var två glada barn som flöt omkring bekymmerslöst i poolen, med en triumferande morsa guppandes bredvid. Ha - ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!



Man kan tycka att det är en lite bisak, men för oss har det varit en stor grej i och med att vi inte har någon uteplats där jag kan ha en liten uppblåsbar pool för barnen att svalka sig i vackra sommardagar. Bor man högst upp i en lägenhet blir det därför väldigt värdefullt att kunna åka och bada. Hittills har vi inte kunnat det utan att någon åker med oss. Att vara tvungen att säga till barnen att vi inte kan åka och bada just idag fast att det är 30 grader varmt känns grymt.


Men nu har vi alltså vunnit ett stycke frihet till tack vare två brillianta badringar! Nu kan vi också åka och bada. Sommarlov på riktigt. Det är som värsta lottovinsten!

Säljs på ToysRus om någon är sugen. Finns säkert på Babyland eller liknande också.

Lego - leverantör till Hjälpmedelscentralen?!

Neo har länge önskat sig Hogwarts slottet i Lego. Det är bara det är det är så förbaskat dyrt - minst 1399 kronor. Inget man hostar upp bara så där. Inte jag iallafall. Men så av en händelse fick jag nys på att Webhallen sålde exakt samma slott för "bara" 999 kr! Snabbt som en kobra for jag dit och inhandlade slottet. Man kan beställa det på nätet också och då tillkommer en frakt på 29 kr, men nu har jag väldigt nära till dem så jag åkte helt sonika dit.

En låda stor som bara den följde med mig hem. Och sedan följde ett antal timmars legobyggande. Shit vilken byggsats! Bakom Hogwarts slottet ligger det en hel del ingenjörskonst kan jag meddela, samt en ritning i 3 delar. Tjocka delar.

Det tog sina modiga timmar att bygga ihop, men det var det lätt värt. Det dök upp en annan oväntad vinst nämligen! Utöver att jag fick en hysteriskt glad son med ett leende som inte går att sudda bort. Ett sådant här slott borde alla arbetsterapeuter som arbetar med funktionshindrade barn ha. Superkoncentration och finlir med händerna som slår ALLT! Vanliga hjälpmedel kostar ett par tusenlappar och uppåt. Nu pratar jag inte om  själva byggandet utan om leksuget som drabbade Neo...

Den träning som pillerillet med det här slottet ger kan ingen arbetsterapeut eller hjälpmedel i världen uppbringa. Spana in handföringen på en liten muskelsvag hand som inte kan sikta så bra egentligen....



En mikorskopiskt liten nyckel som skall in i en lika mikroskopiskt liten dörr. Öppna, stänga, låsa, låsaupp, öppna, stänga, låsa...superduperträning!

Och det är inget man tröttnar på i första taget. Hela tiden hittar han nya prylar som skall öppnas, stängas, flyttas, modifieras och fixas med....kolla storleken på slottet...



Nu kanske ni förstår varför det tog minst 5 timmar att bygga ihop det. Jag skojar INTE. Det tog minst 5 timmar effektiv tid. 



Jag röstar för att Lego blir leverantör till hjälpmedelscentralen - eller iallafall till alla arbetsterapeuter! Tills dess: Stick till Webhallen - de säljer Hogwarts för 999 spänn.

Den vackraste av kärlekar

Tänk att en tiondels sekund
Kan ha sådan inverkan på mig
Detta korta ögonblick
Ger mig energi
Och bekräftelse på det jag redan vet

På den lilla korta tiden
Hann jag uppleva något
Som en del aldrig upplever
Jag hann se något
Som många aldrig får se

Bilden är så tydlig
Så förunderligt vacker
Så ren och oförställd
Etsar sig rakt in i mitt sinne
Jag kan ta fram den närsomhelst

Ett ögonblick som stannar tiden
Där jag som betraktare
Inte kan delta
Bara titta på denna innerliga
Stolthet och ömhet

Stilla sitter hon i hans knä
Hans armar ligger mjukt kring henne
Han snusar henne i håret
Sluter ögonen och njuter 
Trygg låter hon honom snusa

Den vackraste av kärlekar - syskonkärlek








 


Jag orkar inte leka mer på dagis...

-"Gud vad jag längtar efter sommarlovet! Jag orkar inte leka mer på dagis mamma..."

Begreppet "utarbetad" sprider sig allt längre ned i åldrarna. Skämt å sido. Han är verkligen sommartrött. När han kommer hem orkar han inte ett smack. Träningsplaner är bara att lägga åt sidan. Iallafall fysiska sådana. Istället kör vi dataspel med bokstäver och koordination för ögon och fingrar.

Senaste tillskottet är ett Nintendo DS med Harry Potter. Snart kan väl ungen engelska för det är språket i spelet. Hittills har jag fått hjälpa till och det är riktigt roligt. Snart är jag en jäkel på DS, eller främst Harry Potter då. Smygspelar lite när Neo somnat. Men man blir riktigt trött i skallen av det. Ikväll satt Neo och bara stirrade framför sig efter att ha spelat en liten stund. Totalt utloggad...

Han berhöver verkligen sommarlov!


RSS 2.0