Höga krav

Neo bad sin far härma en uggla

-"Ho ho" sa han pliktskyldigt

-"Meh åh, du ska ju vrida huvudet ett helt varv!"....


Skratta, gråta eller supa till!?

De senaste dagarna har jag varit nära vansinnets rand! Som bekant kom det ohyggligt mycket snö - och med det började den här perioden på året då mitt vokabulär innehåller några fler ord av mindre trevlig karaktär. Varför? Jo, nu är jag ute och puttar elrullstol i snö igen.
 
Förut fick jag putta 80 kg elrulle. Till den här säsongen hade jag krävt en elrulle som inte fastnar i minsta snöhög. Då fick vi en lite större rulle som dessutom kunde utrustas med vinterdäck! Förutom det väger den 130 kg istället. Hur det gick? Jo, istället för att putta 80 kg manick får jag numera putta 130 kg manick!
 
Tyngden gör att den här rullen sjunker rakt ner i väl upptrampade vägar, där den gamla rullen funkade fint. Alltså blev det mycket, istället för bättre.
 
Jag bangar inte för lite utmaningar, men det här är ju fånigt! 
 
Alltså gav jag upp och idag köpte jag ett hjälpmedel som går felfritt på upptrampade gångvägar - en snowracer. Drar heller två ungar på den än kämpar som en idiot med 130 kg metallpryl med ett barn i.
 
Problemet är nu bara att sonen inte har ett eget förflyttningssätt utomhus. Får väl köpa en snöskoter!
 
Tänkte visa lite bilder så får ni se vad jag menar. Bilden nedan visar den väl upptrampade vägen, som förövrigt fungerar fint att köra manuell rulle på - det går INTE på vägar som INTE är välpackade. Sådana här vägar är ganska vanliga vintertid och klassas nog inte som akut nödvändiga att snöröja. De är ju framkomliga. Förr var sådana här vägar inte ett problem....
 
 
Och så här bra fungerar den större elrullen utrustad med det så kallade "Vinter-kittet"....vilket innebär vinterdäck som skall klara snö lite bättre. Well....
 
 
Behöver jag ge en mer målande beskrivning av hur det är att putta 130 kg genom en välpackad gångväg? Nej, jag tänkte väl det. Tror att det framgår ganska tydligt att det inte är skitlätt, för att tala milt. Det tog mig 40 minuter att putta den ca 300 meter, max...
 
Förövrigt var det inte de välpackade gångvägarna som var problemet förut utan modden som blir på övergångsställen, skolgården, parkeringar, gårdar och så vidare. Det var där det var jobbigt med den gamla, lite mindre rullen. Nu är det lika jobbigt där, eller faktiskt värre där också. 50 kg värre! Samt att vi inte längre kan åka på välpackade gångvägar som inte är plogade ned till fast mark, för den här tyngre rullen sjunker alltså rakt igenom det skiktet.
 
Vet inte om jag skall skratta, gråta eller supa till!?
 
 
 
 
 

Eller kanske både och...

Alltså, jag vet inte om jag skall bli arg eller om jag skall bli bara vanligt orolig.
 
En tid nu har det varit svårt att liksom slå på bromsen på den manuella rullstolen. Ena däcket har på något sätt varit lite längre fram än det andra. Handlar om milimetrar men ändå. Tänkte att den kanske blivit hårt pumpad och att det skillde lite mellan däcken.
 
Så här om dagen slutade dubbelkommandot att fungera. Han har ju två rull-ringar på ena däcket, varav den yttre styr däcket på andra sidan rullen. Detta för att han är enarmad när det kommer till att putta rullstolshjul. Plötsligt snurrade bara den yttre ringen utan effekt på motsatt hjul. Fri spinn. Efter lite trixande och fixande visade det sig att alla 4 skruvar i navet har blivit utskruvade!
 
Hur stor är sannolikheten att alla fyra skruvar skakar loss samtidigt? Precis. Hel obefintlig. Alltså har någon roat sig med att med flit skruva ut alla skruvar i navet. Som tur är föll inte däcket av, utan först slutade dubbelkommanot att funka. Och det är nu jag inte vet om jag skall bli in i helsike arg, eller bara vanligt orolig?
 
Arg för att någon, som jag förresten skulle kunna tänka mig att klappa lite hårt på, med berått mod skruvat ur skruvarna i navet, som alla vet är själva kärnan i hjulet. Vad ville man åstadkomma? Att han föll? Att rullen gick sönder? Att skrämmas? Göra ett roligt bus och totalt sakna insikten i vad som kunde ha hänt?
 
Elle skall jag bli vanligt orolig för att denna person, som jag vill klappa hårt på, rör sig i sonens omgivning och har för avsikt att testa fler roliga trick bara för att man kan? För att visa makt eller vinna populärpoäng för påhittigaste ungen i skolan. Eller ännuvärre, vuxen...
 
Jag har mailat skolan och där är vi nu. Helst av allt vill jag fara dit och morra högt samtidigt som jag visar glödande ögon, gröna fjäll och huggtänder. Lite fradga skulle kunna tänkas också. Mest för att visa omgivningen att jag har noterat händelsen och OM någon nu kommer på den befängda tanken att göra det igen måste de passera mig först och det torde avskräcka de flesta i det läget.
 
Men nu mailade jag alltså och rullen måste få förvaras annanstans uppenbarligen, så att det inte händer igen. Det är kontentan av det hela. Jag ville ha svaret:
 
-"Vad i helvete säger du?! Har någon skruvat på rullen? Det är HELT oacceptabelt och vi ser mycket alvarligt på detta!"
 
Istället blev det:
 
-"Skönt att det inte hände någonting. Vi vill absolut göra vad vi kan för att det inte skall hända igen".
 
Så vad gör jag nu? Skall jag bli riktigt arg eller skall jag vara vanligt orolig? Eller kanske både och...

Operation Barrletning

Jag har idag för första gången sett min son gå själv, utan att jag höll i honom!!! Knappt jag faktiskt fattade vad det var jag såg.
 
Nej, han gick inte rakt upp och ned på golvet utan något stöd, utan han gick mellan två ledstänger, en så kallad barr. Men ändå.
 
-"Mamma, håll i mig!"
 
-"Jag håller dig i luvan här bak" svarade jag och gick bakom med ett pekfinger i luvan.
 
Sedan stannade jag och han hasplade iväg själv utan att han märkte att jag stod still. Han hade fullt upp med att glo i spegeln på hur det såg ut när han var ute och gick. Tillsist upptäckte han att jag inte höll i och då blev det lite ostadigare direkt. Men när han förstod att jag inte hållit i honom de senaste metrarna gick han med på att jag gick till den andra änden och så fick han gå till mig i stället.
 
Tre varv gick han i barren. Fattar ni? För att vara en liten kille som inte kan gick han väldigt långt. För mig är det iallafall ett mirakel. Känslan av att se honom göra det själv fick mig att förstå på riktigt att om han bara får göra det där som träning lite mer intensivt, så kommer han garanterat att ha någon variant av självständig gång i framtiden. Ett stort lugn lade sig som bommull om mammahjärtat!
 
Nu måste jag bara ta reda på var jag kan få tag i en barr där han kan träna dagligen, eller iallafall så ofta det bara går. Om nu ungen kan lära sig gå genom att träna i en barr - då skall här fixas en barr!
 
Operation barrletning har startat!
 

Ska du ela mig?

Imorgon skall vi testa TENS. En lite dosa som ger strömimpulser och skall vara bra för spastiska muskler. Har hört mycket bra kring det. Så som Inerventions elektrodress, men den kan vi inte få förskriven så då testar vi TENS. Ström som ström, tänker jag.
 
Neos reaktion på det hela:
 
-"Mamma, ska du ela mig?"
 
Vi får väl se hur det går med "elandet"...
 

Gråter på jobbet

Sitter på jobbet och gråter rakt upp och ned! Varför? Lyssna på det här sms'et jag fick från Neos assistent i skolan:
 
"Hej Mie. Jag var bara tvungen att skriva till dig och berätta för jag blev så glad. Klassen har precis haft matteprov i 50 minuter, 5 sidor. Neo fick alla rätt vilket är bättre än vad många andra i klassen fick. Han klarade de svåraste frågorna galant där det också gällde att räkna minus och baklänges!"
 
.....over and out....

Inget enter här inte...

Skriver på en dator som inte fixar att få in enter i html kod. Därför är inlägget ned som en enda lång harran...

Bloggen är i byrålådan...

Måste vara nåt fel på mitt balanssinne....det gungar fast att jag har fast mark under tassarna. Så här i semestertider ligger bloggen lite i byrålådan. Skall ändå bjuda på två bilder från vår vecka i skärgården.




En ynnest...

Är mitt ute i Stockholms skärgård. Att se solen gå ned o färga himlen i färger jag knappt visste fanns, sitta på solvarma klippor o betrakta öppet hav...det är en ynnest!

Jorden kallar...anropar medsystrar...

Jag brukar inte köra anrop via bloggen, men nu har jag varit så fantastiskt effektiv att jag städat lite för bra. Alltså: Emma och Ida - hör av er igen om ni fortfarande vill ha kontakt. Det är inte så att jag bara struntat i er...jag är bara förvirrad och lider av städnoja i det administrativa verktyget, samt i min mailbox. Får skylla på värmen.


No comment

Absolut mest suspekta men hysteriskt skojjiga julklappen jag sett. En magnet att sätta på diskmaskinen som säger:

 "Sätt på mig när jag är full. Husmor."

Well...moahahaha...men, fy då....hehe...usch...men så kan man väl inte skriva....host host...fniss...

Inervention

Ta 10 minuter av era liv och kolla in det här. Det är inervention.

http://www.youtube.com/watch?v=AwoMXhdI4kw

Scenskräck?

Jag har problem med inlägg som ger sig av utan tillåtelse! Tävlingen försvann och vägrar komma tillbaka. Får se om det här ligger kvar.

Har bara fått ett enda bidrag. Vart tog ni vägen allihopa? Scenskräck? =))

Bestämde mig för att hänvisa till bidragsgivarens blogg, där texten ligger publicerad redan. Den här mamman heter samma som jag, har också en Neo, som också är ett litet mirakel. Liten värld!

Varsågoda. Här kommer länken: http://miraclestakeplaceeveryday.wordpress.com/2010/09/13/han-laker-mig-gang-pa-gang/

Ha en trevlig sommar

Sommar, sol och....jobb. Energin att blogga är lika låg som temperaturen är hög. Det lär nog bli lite si och så med det under sommaren.

Ha en trevlig sommar!

...

jag tar en time out.

En kudde o filt till efterrätt

Sitter o väntar på bussen. Har precis varit på min favvorestaurant i Gamla Stan. Mmmm, synd att de inte serverar en kudde o filt till efterrätt - hade suttit fint. 

"Under ytan, bränner bilden mig...."

En del människor saknar insikt. En del människor saknar respekt. Jag har mött många sådana. I de allra flesta fall rör de mig inte i ryggen. Det är när kombinationen brist på insikt och respektlöshet träffar mig rakt i pannan som jag står skyddslös. 

Det som är ganska praktiskt är att jag har utvecklat ett sinne där jag på mils avstånd (känns det som) kan lukta mig till den här varianten av social brist och det ger mig möjlighet att ändå hitta en sorts filter. Jag värderar situationen snabbt och finner att mitt liv är för dyrbart för att lägga en enda sekund på en människa vars universumsuppfattning slutar på samma plats som nästippen - om ens det! 

Jag kan för mitt liv inte se vad, utöver just brist på insikt och respekt, som gör att de här människorna ger sig själv rätten att döma andra. Vad de på grund av sin brist inte förstår är de i samma ögonblick de öppnar munnen, i omgivningens ögon sjunker djupt djupt ned i föraktets bottenlösa hav. Det vill till att man kan simma för där finns ingen räddning.

Ser jag det hända mot andra blir jag riktigt förbannad. Respekt och integritet är två av mina ledord i livet. Min sanning kanske inte är din och därmed är din sanning kanske inte min - respektera det! Egentligen har jag inte problem med de här människorna för jag kan effektivt ignorera dem. Det jag inte kan ignorera är när jag ser eller vet att någon annan också ser och känner den här bristen och ändå låter det passera. Då förvandlas man till en betraktare.

Att sparka på någon som redan ligger ned kan aldrig i hela min värld betinga ett värde. Att se på när någon sparkar på någon som redan ligger ned är ännu värre. Det är vad betraktarna gör.

I och med att jag redan ligger ned kan jag, från mitt perspektiv, undra hur mycket under ytan som är OK för dessa människor? När räcker det? När är gränsen nådd? Nu kan man ju se det här inlägget som att jag precis lagt mer än en enda sekund på de här bristmänniskorna, fast att jag inte skulle - men det är inte dem jag vänder mig till. De är redan bortom räddning. Inte värda energin. Det är till betraktarna jag uppriktigt vill vända mig - hur mår man som betraktare? Känner man när insikten och respekten lämnar kroppen och det blir OK att sparka på dem som ligger ned?

Jag hoppas att Uno Svenningson träffat en betraktare och fått svaret:

"Under ytan, skäms jag för mig själv.
Under ytan, bränner bilden mig."






Time Out

Som ni säkert sett har det varit väldigt fattigt med bloggandet. Dessvärre måste jag nog meddela att det inte kommer att vara så mycket mer frekvent under en tid framöver. Bloggen får ta en time out. Just  nu har jag inte utrymme för den.

Tack alla ni som ändå varit här och besökt oss.

...

Det regnar från skyn, men flödet av ord har tagit slut....

Hoppsan!

De två senaste inläggen lyckades jag fippla bort. Ni som hann läsa dem får minnas själva för jag hittar dem inte och då får det vara så. Det kommer annat senare....var så säkra....

Tidigare inlägg
RSS 2.0