Det är så skönt i magen att vara glad
Öroninflammation. Penicillin. Gladare barn...och vildare. Tursamt att hon har lärt sig fräsa...
I övrigt har jag en stor sak att fira! För första gången på 4 år vände Neo sig helt själv i sin säng i natt. Från den ena sidan till den andra - helt om. Inte bara lite på sniskan sådär utan verkligen helt om! Iallafall låg han åt helt andra hållet när han ropade på mig mitt i natten. Alltså fick jag vända honom åt samma håll som gången innan. Somnade med ett leende på läpparna.
Alternativet skulle vara att jag helt ovetandes varit uppe och vänt på den lilla 4 åriga kroppen utan att ha en enda liten minnesbild av det. I och för sig är det ett alternativ som inte alls är helt absurt - hur knasigt det än låter, men jag tror inte det. Borde jag inte minnas nåt lite iallafall? Typ mina varma fötter mot det inte lika varma golvet? Eller kanske fipplandet med täcket för att nysta ut alla små fötter som viftat sig fast i lakanet? Sökandet i det svarta mörkret efter "Fågelmos" - nallen som bara måste ligga framför hans näsa. Jag tänder aldrig lampan. Kan hela proceduren med förbundna ögon.
Jag bestämmer mig för att vi har något att fira. Det är mycket roligare än att jag har gjort saker jag inte minns!
Jag säger som Neo.
-"Det är så skönt i magen att vara glad"...
1 år, 5 månader, 20 dagar, 16 timmar och 8 minuter...
En liten liten hand i min. En snörvlig näsa och en varm kropp. Den lilla handen försvinner flyktigt iväg för att torka den lilla näsan. En omedveten handling. Sedan kommer handen tillbaka. Sticks letande in i min. Söker efter trygghet och tröst mitt i allt snörvel. Jag håller försiktigt. Hela handen och lite till ryms i min.
Den lilla varma kroppen snor runt. Vet inte riktigt bästa ställning på kudden bredvid min. Rätt vad det är har jag en liten fot i pannan. Bara en kort liten stund. Nytt byte av ställning. Jag hinner tänka tanken ”propeller” innan den lilla varma kroppen kommer krypandes tätt intill min. Tillsist lägger hon sig till ro. Med huvudet nedåt och fötterna uppåt. Så som hon en gång tryggt vilade inne i min kropp. Så somnar hon, snörvlandes, tätt tryckt intill mamma.
Även jag kände trygghet. Min lilla "bäbis"...1 år, 5 månader, 20 dagar, 16 timmar och 8 minuter - och förkyld.
100 flyttkartonger
Snart har det gått åt 100 flyttkartonger! Man skulle kunna tro att vi bott i ett palats...vad tusan har man alla saker till?
Jag packar vidare. Den 7 mars går flytten. Tror att det är först efter det ni kommer att höra av mig ordentligt igen. Tills dess packar jag vidare.
Hepp
En röd traktor är ett billigt pris
Igår vad det dags igen för botoxbehandling. Den här gången under narkos, eftersom han är så rädd. Nu var jag inte med under själva sövningsögonblicket för Neo valde att pappa skulle följa med honom in. Faktiskt var det ganska skönt att inte stå för det beslutet själv. Nu var det Neo som ovetandes befriade mig från att sitta med honom i famnen när han somnade in.
Fast självklart var det ändå med delade känslor jag lämnade honom och gick till väntrummet istället. Jag visste att det var precis som han själv ville ha det, men ändå kändes det som att jag lämnade honom i sticket. På så sätt var det skönt att det var han som gjort det valet och inte jag, men som sagt....ändå blir oron större när jag inte kan se honom. Å andra sidan var det befrielse att inte behöva göra det. Känner mig lätt schizzofren. Vill egentligen var nära honom varenda sekund. Att lämna sitt barn till andra i en sådan situation bär mig emot, men när det är hans egen önskan är det den som måste råda. Oavsett mina tankar.
Hur som haver gick det bra och när han vaknade upp undrade han med förvirrade ögon och snurrigt sinne om vi kunde gå och leka i lekterapin nu och sedan åka och köpa en röd traktor? Det tyckte uppvakspersonalen var ett bra tecken och vi fick komma tillbaka upp på avdelningen. Väl där somnade han som en liten sten och sov hur länge som helst. Så länge att jag hann äta lunch och läsa 2 tidningar.
Tillsist piggnade han till och vi gick till lekterapin och fixade lite. Efter det fräste vi iväg till den stora roliga affären och inhandlade en välförtjänt röd stor traktor.
En mycket nöjd liten kille satt hela kvällen och lekte med sin nya leksak. I det läget var den värd varenda krona och lite till. Bara han var nöjd och glad och inte rädd för sjukhuset. En röd traktor är ett billigt pris för det!
Om dygnet hade fler timmar..
Helgjobb, magsjuka för vuxna, magsjuka för barn, specialdagis, narkosmöte, skolmöte med stressad gymnasieelev, packning av hem ned i flyttlådor....om dygnet ändå hade fler timmar, eller veckan flera dagar.
I´ll be back.
Mie
Nästa sekund är framtiden
Det bästa med att jobba, förutom att man får vuxenkontakt, är att tiden bara springer iväg. Det är även det sämsta. Jag har ett delat förhållande till snabba timmar - jag vill att tiden skall gå fortare. Liksom snabbare in i framtiden. Å andra sidan är nästa sekund framtiden och då hinner jag inte med allt jag vill.
Tusan också! Måste komma på nåt bra sätt att hitta en balans mellan snabba- och långsamma timmar. Innan jag löser det skall jag dock på mässa i helgen. Jobb. Ut på glashala vägar. Borde nog ta med tjocka kläder ifall man blir sittande i en snödriva. Det och en kortlek.
Hoppas att den här oväderskartan från SMHI har rätt...
Inte OM...utan NÄR
Jag läste någonstans att barn använder de ord vuxna runt dem använder. Låter ju inte som att det var rocket sience direkt att komma på det! Det artikeln menade dock var att barn använder orden utan den vuxnes värdering och betydelse. De liksom bara använder orden för att de finns, på något sätt.
Det blev jag varse när jag skulle ta Neo på toaletten. Vi lekte med bilbanan när han meddelade att han höll på att kissa på sig. Vi fick lite bråttom och kutade iväg. När han sitter där säger han till mig
-"Mamma, vi kan väl leka mer med bilbanan om jag kommer ut härifrån?"...
-"Vad menar du OM du kommer ut härifrån. Såklart att du kommer ut härifrån" svarade jag honom
-"Ja, men om jag kommer ut kan vi väl leka mer med bilbanan?"
Han tittade konstigt på mig och sedan var det inte mer med det. Lite senare var det dags igen. Lite mindre brådis den här gången så vi passade på att träna gång dit. När vi närmade oss dörren såg jag att han blivit så lång att han skulle kunna öppna dörren själv. För första gången öppnade han toadörren själv - och stängde! Glad som en lärka säger han till mig med sina blå glittrande ögon i mina
-"Jag kan väl öppna dörren igen om jag är klar mamma?"
DÅ fattade jag att han inte alls menade OM...utan NÄR. Skruttis.
