En vanlig blogg

Jag vänjer mig aldrig. Fast att jag har sagt det säkert tusen gånger har hjärnan ändå inte sugit upp det på nåt sätt. Det bara är så att det inte går att värja sig mot. Att söva sitt barn. Fruktansvärt.

-"Tack, då kan lilla mamma gå ut den här vägen", säger narkosläkaren och jag måste lämna Mitt Barn mitt på en brits i ett kalt rum med bara en massa apparater i. Alla i salen har konstiga kläder, skydd för ansiktet och fåniga mössor. Även jag.

Det är bara att resa sig upp och gå. Kvar ligger en liten kropp med lealösa armar och ben - medvetslös. Det skall till mycket sprit för att jag skall kunna gå därifrån utan ångest. Tror inte ens att det skulle hjälpa. Det finns nog faktiskt ingenting som hjälper. Ja, det skulle vara en egen liten narkos för mig då - då kanske jag skulle fixa att bara gå rakt ut genom dörren som ingen hänt....

Fast det kan jag ju inte - narkos är narkos, och då går man ingenstans.

Hur som helst gick allting bra. När han vaknade var han arg som ett bi. Så förbannad att de fick ge honom lite mer lugnande så att han kunde somna om. Sedan en bra stund senare var det en groggy kille som vaknade. Han mådde kass av narkosen. När vi väl fick gå hem var det den rutinmässiga resan till leksaksaffären som gällde. Ungefär halvvägs sa han:

-"Nu kan jag inte låta bli längre..." och så kräktes han ner hela bilen.

Lilla gubben. Han hade hållt sig hela vägen för att han så gärna ville till leksaksaffären. Jag sa att vi kanske kunde åka till leksaksaffären en annan dag istället, så kunde vi åka hem och bädda ner honom på fläcken. Men nej. Stora tårar rullade nedför kinderna

-"Då kunde jag ha kräkts direkt!" sa han

Alltså stoppade jag ner en ombytt, vimmelkantig liten kille i varuvagnen och gick in och handlade världens vackraste Playmobil husbil. Han valde den snabbt som ögat och när vi var på väg hem började han se grön ut igen. Den här gången kvicknade han till och väl hemma satt han vid matbordet och lekte med sin nya tjusiga bil.

En husbil är värd en nedspydd bil - helt klart!

Många gånger gnäller jag över hur begränsade folk är i sitt bemötande med handikappade. Jag väljer att säga handikappade för det är det ord gemene man använder. Det lite finare ordet funktionshindrad är lite som ordet förskolepedagog. I folkmun heter det dagisfröken. Hos dem som berörs slår de mer folkliga orden an en negativ sträng, men jag tror inte att folk i allmänhet menar något nedsättande. Nåja, det var inte det jag ville skriva om.

Det var det här med attityder och synen på handikappade. Stora som små. Handikapp är något läskigt för dem som står utanför den världen. Ett tragiskt inslag i samhället. Människoöden man tackar sin lyckliga stjärna för att man sluppit. Alla de känslor som tar fart i folks inre är empatirelaterade. Det menar jag ändå är bra. Det är något positivt mitt i allt det negativa.

I Sverige har vi ändå sådana människovärderingar att vi förstår att tillexempel handikappade barn också är just barn. Människor, med allt vad det innebär. Vi som föräldrar vurmar för våra små annorlunda barn och gör vårt yttersta för att skydda dem. Bistå dem med all hjälp de behöver. Sluter dem i våra hjärtan och älskar dem. Aldrig någonsin skulle vi överge dem.

I andra länder är det inte alls lika självklart att det är så. Där lämnar man bort sitt handikappade barn. Det behöver inte ens vara något större fel på barnet. Det kan vara för tidigt fött och bara misstänkas drabbas av ett handikapp för att lämnas bort. Överges. En så simpel sak som gomspalt kan vara en anledning till att överge sitt barn.

Det här berör mig djupt i själen! Inget barn skulle behöva utsättas för något sådant. Inget barn skulle behöva vara  oönskat. Inget barn i världen skulle behöva känna att de inte är värda att älskas. Ändå sker just det. Och de handikappade barnen är än värre utsatta än andra. Även om det är traumatiskt för vilket barn som helst.

Små barnahjärtan sitter där och har ingen i hela världen som vill ha dem. Övergivna för livet. Övergivna på grund av det öde som drabbade dem. Övergivna på livets soptipp.

Det finns ett barnhem i Litauen som heter Lopselis - Vaggan på svenska. Där finns barn med olika handikapp. Grava eller lättare. Det som är speciellt med det här barnhemmet är att de satsar på habilitering. Specialutbildad personal och en framtid för barnen. Problemet är att när de fyller 6 år får de inte längre bo kvar där. Då flyttas de över till långvården och där blir de liggande. Det är en sådan tragedi att jag helst av allt skulle vilja plocka hem varenda unge som bor på Lopselis! Rädda dem undan ett livsöde värre än döden. Men det kan jag inte.

Men jag kan stödja stiftelsen som är kopplad till Lopselis. Den heter Vaggan och drivs av eldsjälar. Varenda krona de får går oavkortat till barnhemmet. Till dem skänker jag varje månad pengar. Det är mitt bidrag till de här barnens liv. Dit har jag också samlat ihop varenda bäbis- och barnplagg och skickat det till barnhemmet. Allt med hjälp av eldsjälarna som driver stiftelsen.

Stiftelsen har ett bankgiro där man kan sätta in pengar. Som ni säkert förstår är de alltid i desperat behov av just pengar. Det kan aldrig bli för mycket. Bankgiro 902-0009. Gå gärna in på deras hemsida www.vaggan.se och läs om dem. Se barnen och deras verklighet.

Idag köpte jag en teckning, målat av ett barn från barnhemmet. Den skall jag har ovanför min säng och alltid påminnas om att jag aldrig mer skall gnälla över hur begränsade vi är här i Sverige. Det kunde ha varit värre - mycket värre!



Ett av barnen på Lopselis.



Här är mitt nyinköpta konstverk! A master piece of a different life...

På kvällarna när det börjar närma sig läggdax har jag två olika sorters barn. Ett som blir helt galet och klättrar på väggarna och en vars hjärta kryper ut på utsidan och inte kan skyddas.

Den galna gör sitt bästa för att få in fullträffar på hjärtat - och lyckas ganska bra. Det knuffas och nyps. Det skriks och gråts. Allt med en oskyldig änglamin och två stora blå ögon. Behöver inte tala om vem som är vem, va?

Mika fick för sig att hon skulle prova Neos ortoser. Jag tänkte att det kan hon väl göra. Ingen bra idé. Neo blev ledsen över att han skulle behöva se henne gå i det han inte kan gå i, fast att de skall hjälpa honom med just det. Jag såg i hans ögon att han inte alls ville se spektaklet. Ville inte bli kränkt på något sätt, fast att det inte alls var tanken. Som om att han skulle bli förnedrad om hon, lillasystern - hans bäbis - kunde gå med hans hjälpmedel fast att han inte kunde.

Så hann hon ta ett enda steg på parkettgolvet och drattade på ändan med en smäll.

-"Där ser du, man kan inte gå i de där!" sa han och såg så himla nöjd ut.

Sedan kom nästa tanke. Jag såg när den kom. Om inte hon, som faktiskt kan gå, kan gå i ortoserna - hur skall då han som inte kan gå, kunna gå i dem? Som ett brev på posten kom det från Neo:

-"Mamma, jag vill gå utan ortoserna istället!"

Jag ville inte. Jag ville inte låta honom, med hjärtat på utsidan, konstatera att det sket sig idag också. För första gången sedan han kom till mig gjorde jag det jag lovat mig att aldrig göra. Jag ignorerade honom.

Inte så att jag hoppade upp ur soffan och försvann. Nej, jag frågade istället om det inte var bättre att vi gjorde godnatt och att de båda fick lyssna på Madicken medan de låg i sina sängar och somnade. Berörde inte ens ordet gå eller ortos. Faktiskt köpte han det, utan omsvep. Han till och med såg fram emot att de båda två skulle ligga där i varsin säng i deras rum och lyssna på en saga. Somna samtidigt. Så till den milda grad att han tvingade mig att tala riktigt högt i badrummet för att inte Mika skulle somna medan hon väntade.

Hon var vaken och jag tryckte på bandspelaren. Två nöjda barnansikten vinkade godnatt. Inte ett spår av besvikelse i Neos ansikte.

Det gjorde mig glad - och skitledsen. Glad för att han inte var ledsen längre. Skitledsen för att jag gjort precis det jag lovat att jag inte skulle. Glad för att han inte märkte det. Skitledsen för att han behövde ta den framlagda flyktvägen. Han liksom befriades av den. Det gjorde mig glad - och ledsen. Ni ser mönstret va? Inte en enda inre konflikt här inte!

Nu vet jag att jag inte skall låta Mika testa Neos hjälpmedel. Det är inte bara så att han kan tänkas växa när han ser att han bemästrar det hon inte gör - han tänker ett steg till. Han är inte som andra barn. Bara att vänja sig. Han är för snabb i tanken för sitt eget bästa. Hans styrka är också hans hot - om jag inte är vaksam och steget före. I min tanke.

Jag vet att jag inte kan skydda honom mot sanningen. Jag vet det. Men en kväll som denna, när hans hjärta är blottat, kan jag bara inte utsätta  honom för den storleken av sorg. Kalla mig mes. Kalla mig curlingförälder. Ni får kalla mig för vad fan ni vill faktiskt. Han behöver inte mer tyngd i barnahjärtat som redan väger mer än hela han.

Jag vet inte när han kroknar. Eller hur jag tar emot honom när han faller. Därför skyddar jag honom. Och mig själv. Jag är min sons soldat.

Måste bara berätta. Jag har precis plockat upp ett minne jag har gått och fnissat åt. Det handlar om Kevin.

För att ni helt och fullt skall förstå skall jag först beskriva Kevin. Han är ca 185 cm lång. Ingen sparris, utan ganska stabil kroppsbyggnad. Har oftast en ganska allvarlig min. Inget fånigt leende här inte. Hår som räcker honom en bit ned på ryggen och en rejäl basröst.

När vi var på en resa, Kim Kevin och jag, gick Kevin upp på rummet för att vila lite. Det var för varmt ute. Där låg han på sängen och spelade Game Boy eller nåt.

Städaren kommer in och rasslar runt. Hej säger han. Hej säger Kevin, som bestämmer sig för att smita in i badrummet.

Efter en liten stund kommer Kim in på rummet. Möter städaren som säger:

-"Your sister is in the Bathroom".

Kim fnissar till och tittar på städaren och inser att han är helt allvarlig. Kimpan harklar sig lite och säger

-"She is my brother..."

Sedan dess har Kevin ett andranamn: Mister Sister.

Det får mig att fnissa lika mycket varje gång. Sedan blir jag lite orolig. Om man tar Kevin för tjej skulle jag gärna vilja veta vilka tjejer det är städaren har träffat innan Kevin...fast det är klart. Han kanske inte var så kräsen. Lite långt hår bara så....



Här är han, Mister Sister...=))

Superkvinnlig!

Idag har Neo hittat sitt rätta element. Han har varit och ridit. Med motsträviga ben, som egentligen inte alls vill spreta så som behövs för att rida, satt han där på hästryggen med benen så mycket isär han bara kunde och sjöng.

-"Jag rider häst. Oh yeah, oh yeah. Det är så varmt. Här sitter jag. Tralalalalaaaa."

Vad hästen tyckte om sången framgick inte, men det verkar ha varit en härdad kuse. Barnen fick borsta pälsen och pilla på hovarna medan hon mumsade hö. Kelly är namnet på världens bästa häst - enligt Neo. Jag håller med. Hon är svart och har stora mörka ögon. Kärlek vid första ögonkastet.

När vi stod där brevid hästen innan han skulle sitta upp på den, klappade han försiktigt på mulen. Kelly var supernyfiken på vad det var för en figur som satt där i en konstig manick.

-"Mamma, titta vad hon är söt! Hon tittar på mig. Får man pussa hästar?" undrade han

Innan jag hann säga "nepp, man pussar inte hästar" hade hästen pussat honom! En stor mule med två svarta ögon stirrade in i två blå ögon, och så sniffade hon på honom mitt i ansiktet så han blev alldeles blöt. Av hästsnor! Han var lika glad för det.

Neo vågade sig till och med på att trava. För säkerhetsskull hade vi hela styrkan runt hästen. En som ledde hästen. En som höll i Neo på höger sida och en som höll i honom på vänster sida. Vi var åtminstone en för mycket. Det visade sig att vi bara behövde hålla ett stadigt tag i tröjan och dra rumpan mot hästryggen så att han inte gled av, resten skötte han själv.

Visst, det skumpade och inälvorna satt säkert inte där de satt när vi klev in i stallet, men vad tusan...Neo ville trava och tyckte att det var buskul, så då var det väl bara att kuta på då. När frågan kom om de ville trava mer var Neo inte sen att vara med på noterna.

Det var jobbigt för honom och han var trött när det var klart, men ändå sa han att han tänkte rida hela dagen och hela natten. Blev ganska sur när jag sade att det var fler barn som ville rida. Va?! På hans häst!?

Neo har lagt alla bilar på hyllan. Efter dagens möte är han en hästkille. Får se hur länge det håller i sig. Kanske ända till imorgon när han vaknar med träningsverk! =))

När jag sa godnatt till honom svarade han

-"Hur sover hästar?"

-"Som du....med stängda ögon!"

Annan, väldigt lik häst. Snodd på nätet.

Idag gjorde vi en upptäckt som inte gick av för hackor! 5 minuters promenad från oss ligger en skola/förskola. Har gått förbi där många gånger och liksom anat att det fanns någonting roligt bakom byggnaderna - och det fanns det!

Små lekhus, som Neo kunde åka in i med Wall-E. Där inne fanns hyllor och fönster. Perfekt för att leka affär. Jag har idag köpt en dinosaur samt en gul bil. Kostade 3 pinnar!



Lite längre in fanns en dagisgård - med en väg på!



Med en korsning och....

...3 parkeringsplatser!!!

Och inte nog med det. Ännu längre in fanns det en grymt stor lekställning. I två plan. För att nå det övre måste man nog gå babian-kursen



men den undre....

...kunde Neo köra Wall-E på! Hur häftigt som helst! Det var gupp och det var knöligt och det var rassliga pinnar att köra över. Någon har tänkt till här. Dessutom fanns det ramper till varenda dörr på hela bygget. Och inte nog med detta!

Det fanns en snurrställning som han kunde hålla i sig i också. För första gången fick jag se båda mina små barn leka tillsammans på riktigt i en lekpark. Det var inte bara Neo som var glad, kan jag säga! Vi var ett helt gäng glada själar i dag....iallafall 3.

Han konstaterade krasst att:

- "Jag kanske inte kan stå, men jag kan hålla i mig!"

Nu kan man ju tro att det var slut här, men icke!



Förutom alla roliga lekställen som var tillgängliga för Neo, fanns det också otroligt stora gräsytor och många gångvägar som han bara kunde fräsa runt på bäst han ville. Kors och tvärs. Inga kanter. Inga hål. Han var mitt i himlen!

Hit skall vi komma tillbaka, det är inte svårt. Ligger ju ett stenkast ifrån oss. Den här dagen får ett plus i kanten - eller vad tusan - 10 plus, minst!

Jag skulle vilja vara tandläkare. Alla som känner mig hoppar högt nu. Jag avskyr nämligen tänder. Verkligen avskyr. När ungarna kommer med sina tappade tänder skulle de lika gärna kunna visa mig en avsliten arm! Det är ju en kroppsdel för tusan. Vedervärdigt. Fattar ni vad som händer när man sitter runt matbordet och folk börjar ta fram tandpetare och skall rensa. Bläk! Jag rensar inte ludd mellan tårna vid matbordet, så ni kan väl lägga av och rensa era kroppsdelar, tack. Rys rys....

Men nu har jag alltså kommit fram till att jag vill bli tandläkare. Inte för att jag plötsligt gillar de här äckliga tänderna - nej, det är MAKTEN jag vill åt! Makten över barnen...

Neo håller på att sluta med napp. Iallafall här hemma hos mig. Åtminstone håller han på att begränsa napperiet, vilket man kan tycka verkligen är på tiden. Hittills har jag inte lagt någon energi på att sluta med napp, eftersom jag VET att alla barn tillsist slutar med napp på ett eller annat sätt.

Jag har 4 ungar så tro mig! Ni kan lägga ner alla era superupplägg med att ge napparna till Tomten eller vad det nu är ni hittar på. Få stora barn suger på napp kan jag meddela och ingen utav mina barn har tänder som står rakt ut som betar, OK. Jag vill bara klargöra detta på en gång. För er som sliter ert hår och kämpar i motvind. Till er som lyckats med ett sådant projekt kan jag bara säga "Grattis".

Nu när det är klart kan vi komma till saken. Neo vill inte ha tandställning! Det har nämligen tandläkaren talat om att man måste ha om man suger för mycket på napp. Jag råkade nämna det till honom lite omilt när vi åkte bil hem från dagis och jag inte hade någon napp med mig. Trött och grinig satt han i baksätet och formligen ylade att jag skulle "hjälpa honom" för han "måste ha en napp"! Tårarna sprutade och han var helt galen. Jag också...

- "Du kan sluta yla nu för jag kan inte trolla hur högt du än skriker"...skrek jag till honom. (Inte så pedagogiskt, jag vet men vad tusan...)

- "Hjälp mig! Jag kommer inte att klara mig hela vägen hem!!!" skrek han och ulkade hejdlöst

- "Förresten får man tandställning om man suger på napp för mycket. Det sa tandläkaren. Kommer du ihåg det?" skrek jag...ännu högre för att överrösta honom

Poff! Helt tyst! Vad tusan hände? Dog ungen? Nädå. Tankeverkstad. Inte ett pip. Små händer med neddragen tröja över torkade snor och tårar.

På kvällen vid läggdags var det puss puss och nappen in. Hej då. Ses imorgon. Vink vink. Snutti snutt. Jag tassade ut och hann väl klämma ned rumpan i soffan innan jag hörde snyftandet. Jag tassade tillbaka och undrade vad det var som stod på.

-"Jag måste sluta med nappen annars kommer jag att vakna utan tänder. De måste hållas fast av en tandställning", snyftade han med stora tårar rullande över kinderna.

- "Men vi kom ju fram till att du kunde ha napp när du sov men bara då. Inte i soffan och inte i bilen eller så. Bara när man ligger ner. Då trillar inte tänderna ut." försökte jag.

- "Men jag behöver mina tänder. Och Mika då? Hon kommer verkligen att behöva tandställning!".

Nu blev han ännu mer ledsen för att hans bäbis skulle tappa alla tänderna. Där låg hon och sov helt ovetandes om att hon skulle vakna utan alla sina tänder imorgon och därför bli inlindad i en tandställning.

- "Lilla gubben, nu bestämmer jag att det är helt OK att sova med napp om du vill. Du kan ju inte ligga och gråta hela natten. Dessutom lovar jag att dina tänder kommer att sitta exakt där de är nu, när du vaknar. Så det så!"

- "Men det gåååååår inte! Tandläkaren sa...." ylade han...och så där höll vi på.

Iallafall tills att jag dragit i hans tänder för att visa att de visst satt så fast att ingenting skulle få dem att trilla ut under natten. Jag fick berätta att jag också sugit på napp när jag var liten. Tillsammans kollade vi att mina tänder minsann satt väldigt fast de också. Sedan gick vi över till Kim och Kevin. Jodå, det hade han sett, att de hade tänder båda två. Och Kimpan hade dessutom börjat suga på tummen när hans korkade mamma försökte få honom att sluta suga på napp, och höll på med det tills han var bra mycket äldre än vad Neo är idag.

Det är ta mig tusan bland det knasigaste jag gjort. Därför kan jag idag säga till alla föräldrar som har nappångest - skit i det! Ungarna löser det helt själva! En dag fattar de att det är både töntigt och dumt och då lägger de av. Punkt. Jäkligt mycket bättre än att man snor nappen och så åker tummen in istället. En tumme kan man inte lägga i väskan. Och en tumme åker in i munnen när man inte tänker på det, bara för att den finns där. I klassrummet tex när man kollar på film eller fröken läser saga. Pinigt!

Nåja. Tillslut lugnade han ned sig och lovade sig själv att han bara skulle ha napp när han somnade. Och när han somnat skulle han plocka ut den och lägga den under kudden.

När jag några timmar senare tittade till honom låg han och höll i nappen, väl förankrad i munnen....sovandes!

Men shit, vilken power de har tandläkarna! Den vill jag åt!

Vi har småknytt här. En liten älva. En 2 år gammal älva. Grön. Med vingar. Min älva!

Tyvärr är bilden suddig, men man kan ändå se att hon äntligen funnit sitt rätta jag!

Lika suddig och lika söt från andra hållet. Det skall ju vara lite trollsk dimma kring älvor! Inget sudd alltså - älvdimma...

Nu är det valtider. Partierna slåss om väljarnas gunst och det vet inte hur väl de vill oss alla. Många är de viktiga ämnena. Vård, jobb och utbildning. Intet nytt under solen om ni frågar mig.

”Va, att ingen har tänkt på att jobb, sjukhusvård och skola är skitviktigt tidigare?!”

Slagorden och argumenten har de hämtat från lådan de sparats i sedan förra valet. Och innan dess valet före det och så vidare. Det är ju så trist att man somnar…snark. De skulle behöva lyfta det hela till nya, innovativa nivåer för att motivera vår luttrade befolkning. Kanske skulle de ta hjälp av unga kommunikatörer som vet vad det är som hörs i samhället, och varför. Hur budskap fastnar i folkets sinnen.

Jag skulle kunna rekommendera Neo till detta. Eller upphovsmakaren till en viss jingel. Sonen har den senaste tiden oavbrutet sjungit på en reklamsnutt som bara fastnar och inte går att radera ur huvudet. Nu går jag själv och nynnar på den. Väldigt störande. Dessutom har han givit den en tvist som borde göra vilken politiker som helst avundsjuk. Allra helst utbildningsministern.

-”Hundraarton åttahundra. Superbillig undervisning – via telefon och essemeeeeessssss!”.