En vanlig blogg

På fredagar brukar vi gå till simhallen och bada. Efter skolan går vi hem och äter nåt snabbt, packar ner pyamas och badkläder. Sticker och badar en stund och sen hem till fredagsmys. Då är vi härligt trötta och somnar som stenar alla tre.

 

Förutom att det är mysigt har vi nu en grym vattenvana. Neo kan hålla andan i 35 sekunder och Mika har lärt sig simma av bara farten.

 

Idag var vi där en lördag då det bara är för funktionshindrade. Mikis går med som tillbehör :) Det var ett tag sedan vi var där en lördag. Människor med olika handikapp rör sig på samma yta. En udda bild i dagens samhälle.

 

Och utan att vilja kliva någon på tårna måste jag konstatera att vi är lyckligt lottade. Vårt liv är en bris i den stormiga funktionshindervärlden.

 

För mig är Neo inte funktionshindrad. Han kan bara inte gå! Jag kan inte ned ord uttrycka hur tacksam och ödmjuk jag är inför att han finns i mitt liv. Liksom alla mina barn. Han är en i bunten.

 

Fast jag ställer mig skeptisk till Din existens, måste jag ändå säga:

 

Tack, Gode Gud, för att vårt liv är så fruktansvärt enkelt. Tack, käre store Gud, för Neo!

 

Amen

 

 

 

Under en lång period har det varit tyst från oss. Inget speciellt har hänt som föranleder tystnaden. Det bara blev så.

 

Nu kan vi vara på G igen. Hösten har börjat och med den skolorna. Ni går även lilla prinsessan i skolan. Det är så rätt för henne. Hon har längtat efter skolvärlden och nu är hon där.

 

Neo kämpar på. Tredje klass nu. Stor kille, med lika stort hjärta. De hade en skoluppgift där de skulle svara på frågan "Vad är det finaste du har?" Han kunde ha svarat vad som helst, tex "Mitt Nintendo DS" men skrev:

 

"Min lila syster"

 

Den här lilla pojken med stora utmaningar i livet gör mig så oerhört stolt.