Trevlig nationaldag
Ni kommer nog inte höra så mycket av mig idag, men imorgon avlägger jag rapport om allting. Ha en fin nationaldag. Jag fick just sol här! Superfint.....
Lilla P loggade ut
Idag, eller igår någongång, måste Flugan ha kommit hem igen från sin läskiga semester! Jag har fått massor av bilder där de har det mysigt och solar och åker båt och små glada barn som bara njuuuuuter av semestern....huvaligen! Nej då, jag är inte ett dugg missunsam, eller totalt avundsjuk...
Terpeuten har haft prickig bäbis, men igår var hon äntligen fri igen och kunde ta sig utanför huset MED bäbis UTAN prickar. Jag har varit avis på Flugan och hennes resa till sol och bad men jag tror att Terapeuten har varit ett strå vassare på den fronten, eftersom hon blev fjättrad hemma först av en prickig sjövild 3 åring och sedan en liten prickig 2 månaders bäbis!
Jaja...Flugan är väl värd sin solsemester. Jag och Terapeuten sjönk ihop vid vårt köksbord och fikade lite i vår eländighet. Lilla bäbis P loggade ut på Terpeutens arm. Lite så kände vi också att vi ville göra - bara böja oss bakåt och somna - zzzzzzzzzznark.....!!! I drömmarnas värld kan man resa vart man vill - undrar vart LillaP är?
22 miljarder är lagom!
- "Så mycket pengar skulle jag inte vilja vinna. Det är alldeles för mycket. Jag vill bara vinna lagom!"
Då kan jag meddela redan här och nu, så har vi klargjort det, att jag inte skulle ha några som helst problem med att vinna en uppsjö med pengar!! Allting är lagom. Om jag så vann en miljard, så skulle jag under inga omständigheter gnälla över att det var förmycket!
Det första jag skulle skaffa är en villa med pool. Jag skulle kunna säga att det är för att Neo måste träna och det därför är så praktiskt att ha en pool ....både ute och inne...MEN då skulle jag ljuga. Det är av den enkla anledningen att jag tycker att det är så lyxigt och fint. Men det blir nog ingen pool för Mie som det ser ut i dagsläget - kanske den dagen jag hamnar på hemmet och det finns en sjukgymnastikbytta i källaren! Det är väl det närmaste pool jag skulle kunna tänkas komma - tyvärr!
Igår fick jag reda på vad det andra jag skulle göra är - vi skulle ha en kock! När vi gifte oss för ett år sedan fick vi i present av Nickes arbetskamrater att en kock skulle komma hem till oss och laga en dundermiddag - i vårt kök! Jättehäftigt!!!
Klockan 17.00 igår ringde det på dörren. Intet ont anandes öppnade jag dörren och undrade vem det var som kom nu. Middagsgästerna skulle inte kommma förns kl:18.00. Utanför dörren stod det en kock!
-"Hej, jag heter Mats och jag ska laga mat till er ikväll!"
-"Öhh, jaha...."
Neo sov på soffan. Mika, det lilla trollet hade precis somnat efter en skriksejour - urk. Jag visste att vi skulle få gäster, för det hade Nicke talat om för mig, så jag hade precis duschat OCH klätt på mig som tur var. Vad Nicke INTE talat om var alltså att han bokat in den här kocken också! Där satt jag i soffan och bara försökte slappna av lite och läste textTV, och så kommer det EN KOCK!
Det blev den coolaste middagen jag någonsin ätit. Förstår ni vad lyxigt det var att bara sitta tillsammans allihopa och snacka och ha en kock i köket som skötte ALLT. Han dukade, han lagade mat, han diskade, han serverade...helt fantastiskt!
Hade jag bara tänkt till lite så hade jag kanske fattat att det var nåt lurt på gång när jag fick i uppdrag att handla 4 sorters olika viner i torsdags - vita viner, röda viner och desertvin - som man liksom ALDRIG annars köper. Vill ni veta vad vi åt?
Förrätt:
Cashewsmörsgratinerade vinångade blåmusslor, ljum tomatsallad med ungbakad vitlök severas med friterad palsternacka
Varmrätt:
Grillad havsabborre med citronmarinerad pilgrimsmussla, parmesanflarn, tomat och kapris vingrett samt blomkål- och mandelpotatispuré
Efterrätt:
Chokladsuffle med vaniljglass och vitachokladspån samt hallon i campangegelé
Jag har fått en liten liten tjuvkik på hur det är att vara läskigt rik och ha en kock - och jag skulle som sagt inte gnälla en enda sekund om jag så vann 22 miljarder! 22 miljarder ÄR lagom!
Här är kocken i vårt kök! Tack snälla ni för världens bästa present!!
Jag har köpt ett mordvapen!
Fast i ärlighetens namn kanske det inte är så upplyftande att gräva sand. Speciellt när man själv inte får plats i lådan utan får sitta på en kruka brevid! Hon var här idag och hjälpte mig plantera blommor. Ja, jag fick faktiskt hjälp att rensa jordgubbslandet också. De nyplanterade blommorna blev fina.
Men nåt jag MÅSTE visa är den här. Jag formligen AVSKYR getingar. Kommer de i närheten drar jag. Blir jag stucken får vi åka till sjukan direkt. De är så äckliga att jag inte finner ord. Såklart har jag lyckats plantera samma ovilja mot flygtyg hos Neo - inte meningen men jag rår inte för det. Skräcken sitter i ryggmärgen på nåt sätt - jag rår verkligen inte för det. Idag skrek Neo till "Ojdå" och kastade sig bakåt när han träffade en humla i blommorna han ville lukta på på hemvägen. Stackarn, han kan ju inte springa därifrån heller utan sitter där han sitter. Men vi sprang, både han och jag. Ja, jag vet att humlor inte är farliga men när ens barn slänger sig bakåt i en rullstol och skriker "Ojdå" - då springer man!
Det är därför med stoooor glädje jag har införskaffat följande mordvapen - en getingfälla som funkar och som inte är av glas som man kan slå sönder! Kolla:
Man häller cocacola eller nåt annat getingmums i den svarta skålen (plast) och skruvar på locket. Getinguslingarna sniffar sig fram till att de ska flyga in i hålet och DÅ - är de fast! De kan inte komma ut igen och därmed är de dödsdömda! Moohhhhaaahhhaaaaa - jag hatar getingar och ser fram emot att få sätta upp den här! Lååångt bort från där jag sitter, så att de flyger dit istället. För säkerhetsskull köpte jag 2 stycken - på Plantagen. Vi kan ha en varsin, Neo och jag. Hålet, som getingarna ska in i, är för smalt för tjocka humlor så de kommer INTE att dö getingdöden där inne! Bra va?
-"Hur svårt kan det va?"
Nu är det egentligen bara trädgården som skulle behöva sig en liten tillhyfsning. Gräset är ganska långt och det är lite objudna gäster i gräsmattan - maskrosor. Nicke gav sig på ett gäng häromdagen. Bästa insatsen gjorde Ida - yngsta tonåringen - för två år sedan. Vi mutade henne med typ 100 kronor eller nåt och hon plöjde hela gräsmattan och förintade varenda maskros! I pumps! Det ni! Det skulle vi ha spelat in. Idag skulle hon ALDRIG göra det för en simpel 100-ing. Kanske dock fortfarande i pumps....Men vi tackar allra mjukast för detta för vi har fortfarande överlägset minst antal maskrosor i kvarteret!
Ett annat år skulle jag - som inte bara är kass i köket utan även i trädgården - ta hand om gräsmattan, för det var så mycket mossa i den. Vi stack iväg och köpte värsta utrustningen och nåt sorts medel - Kombi Stroller. Här skulle fixas. Hur svårt kan det va, liksom? När jag började ge mig i kast med den lilla vagnen vi köpt och hällt medel i den så upptäckte jag att det läckte ut medel vid själva hjulen. När jag tittade närmare på vagnen föll den i bitar! Min vanliga tur.
-"Äh, tänkte jag" och sedan dök just min standardparoll upp: - "Hur svårt kan det va?". Jag tog helt sonika och skickade den förbannade vagnen, den var ju ändå trasig i mina ögon, och sen började jag att för hand sprida dessa småkulor av medel. Kasta lite hit och kasta lite dit. Fjutt fjutt. Finfint!
Det visade sig att det här medlet var ganska effektivt och att vagnen förmodligen hade spridit det här något jämnare än vad jag lyckats åstadkomma för gräset tvärdog där jag hade kastat mina nävar kors och tvärs! Sen visade det sig att vagnen inte alls var trasig utan att det var JAG som var trasig och inte kunde sätta ihop den rätt (enligt Nicke....jag vet inte jag...). Nu stod vi där utan gräs!
Då tänkte jag igen -"Hur svårt kan det va?" och grävde bort allt dött gräs och köpte lite jord och gräsfrön och började så nytt gräs. Vi kan väl summera med att gräsmattan aldrig blev sig lik igen, men att mossa hjälpte medlet iallafall inte mot för nu har vi en mossmatta igen och den är såååå grön och såååå mjuk och fin! Har bestämt att mossa är bra! Det är så mjukt mot tassarna när man står och hänger tvätt!
Jag brukar ha randiga blommor i rabatterna på framsidan. Får se hur det blir i år - någon (bostadsanpassarna) har byggt en hemsk ramp över den ena rabatten! Den ska bort. Kommer en hiss istället. Tur är väl det för det var nog en av dem som klättrat på vår stege som gav sig på att bygga den hemska rampen kan vi väl säga - den är allt annat än bra monterad! Men men, den ska alltså bort. I den andra rabatten ligger det brädor. De ska bli ställning tror jag till baksidan när Nicke måste montera ner hela husgaveln för den mår inte så bra. Vilket år som helst. Alltså inga blommor i år.
Man vet aldrig med mig. Rätt vad det är tänker jag -"Hur svårt kan det va?" och då händer det nåt som ingen vet hur det slutar. Kanske slutar det med fina blommor i två frilagda rabatter! Vi får se....
En kvällsbild men man ser iallafall rampen, som hänger på kanten av kantstenen till rabatten. Känns hur säkert som helst - eller vad tycker ni??? Andra sidans ben står PÅ gräsmattan. Och det vet ju alla att gräsmattor är lika stabila som betong....eller hur var det nu....
Ja må jag leva....
Idag fyller jag år. Eller faktiskt har jag slutat fylla år men det är människor runt omkring mig som envisas med att gratta mig, som gör att jag måste fortsätta. Det är därför jag har blivit så här gammal! Annars hade jag varit 25 eller nåt - så det så!
Flugan och Terapeuten bjöd mig på smaskig lunch idag - och en biskvi. Faktiskt fick jag halva Flugans biskvi också. Fast att jag var proppmätt så korvade jag i mig den - mums mums. Min väg mot att matcha min Hunk är allt annat än rak. Nåja, det löser sig nog med tiden. Tack för lunchen och biskvin - det var mumsigt.
Sen har jag fått ett "ta hand om dig människa" av min man. 90 minuters skäm-bort-mig på ett SPA. Mmmmmm....det ska bli toppen!
Utöver det fick jag blommor av en av bonusbarnen - Milia - som Neo säger. Hon heter Emilia och är 18 år. I rättvisans namn är Tobbe med på blommorna. Milias fästman och tillika sambo.
Fina, eller hur?!
När Nicke insåg att jag fick blommor så kände han att han var tvungen att också komma med lite blomster. Här är de....
Gulli-gull. Det är tanken som räknas.....
Åter på banan
Nu har vi ruskat av oss lite, lagt två barn att sova - för de var båda 100% terrorister. Måst de bli terrorister när de är trötta? Vem har bestämt det? Nåja, skit samma. Nu sover båda två och jag ska passa på att vila ögat lite på soffan. Blev sent i natt.
Bäst att jag passar på INNAN lagen om alltings jävlighet kommer och väcker en terrorist. Shhhhh...tala inte om att jag är på G till soffan! Tassa tassa tassa.....
Nämen det är väl själva...nu vaknade Neo! KAN han läsa tankar den ungen? Nepp, det är den där lagen ni vet.....hur tusan är det möjligt???? Jaha, hejdå soffan....vi ses en annan gång.....
Vad gjorde man utan vänner?
Jag är dålig på att tala om för folk hur mycket de betyder från mig. Det är liksom så svårt att bara hitta rätt läge. Känns ju urkorkat att bara helt plötsligt kasta ur sig vid fikat att " Du vet att du betyder massor för mig va? Ge mig en kaka till är du snäll!". Men här kan jag ju säga vad jag vill. Det känns liksom inte så läskigt heller för jag behöver ju inte stå på torget och skrika ut det - å andra sidan är det ju precis det man gör på en blogg kom jag på. ..hm, jag tar tillbaka det där med torget. Det skulle faktiskt vara en jättehemlis att skrika nåt på ett torg i jämförelse med internet.
Ja ja - jag har ett gäng människor omkring mig som betyder mycket för mig, förutom de där "vanliga" menar jag - barn och sånt. I mitt fall främst min man så klart. Han som plockat upp spillrorna av mig ett antal gånger. OM jag inte nämner honom först kommer jag att få flytta och det vill jag ju inte! Han är min klippa. Allt jag inte är och han är definitvt värdefull för mig. Tveklöst. Utan honom vore jag...ja, det vågar jag inte tänka på och inte tänker jag ta reda på det heller!
Förutom honom så har jag två kompisar som jag umgås med. Vi träffades när våra barn var små, eller ja....jag har ju flera barn, men när Neo var liten var vi i samma mammagrupp. Vi kom att finna varandra och bli varandras vänner. De här två vet jag inte riktigt vad jag skulle göra utan. Dessutom verkar våra graviditeter smitta av sig. Vetetusan hur det går till! Vi har lyckats bli på smällen samtidigt utan att ha den minsta plan med det. Allra helst inte jag som var klar för 2 barn sedan! Alla mina barn är "nämen oj då". Nu vet jag hur det går till så nu blir det inga fler....4 barn plus 2 bonusbarn räcker.
Vi kan kalla de här två fantastiska människorna för Flugan och Terapeuten. Mest för deras jobb. Flugan jobbar inom flyget och Terapeuten inom vården. Tänker inte hänga ut dem mer än så, men de är de som betyder så mycket för mig! Tack snälla för att ni finns! Vi är så olika och ändå så passar vi ihop så himla bra!
Flugan har örnkoll på allt. Jag menar verkligen allt. Fattar inte hur man kan ha så mycket koll på så mycket saker och fortfarand andas i normal takt! Hon fixar det iallafall. Utan henne skulle jag känna mig....naken på nåt sätt och förvirrad. Det är så skönt att ha henne. Lite som ett ankare liksom.
Terapeuten är så snäll så snäll så ibland vill jag bara att hon ska bli så jävla arg att ögonen hoppar ur skallen på henne och skrika fula ord! Hur kan man jämt vara så attans snäll och tålmodig? Hon är så lugn och snäll...mmmm vad jag tycker om henne! Om man nångång känner att hjärnan går i spinn och stressen hotar att döda en....då kan man gå hem till Terapeuten (som inte alls är sån Terapeut) och så säger hon, "vill du ha en kopp te" och så är man bara helt kolung igen! Det fattar jag heller inte hur det går till. Jag vill också ha den effekten på folk, men det har jag inte. Jag är nog snarare den folk träffar INNAN de behöver gå hem till Terapeuten och få en kopp te.....tyvärr.
Jag får träna på det helt enkelt!
Mitt allra första inlägg i bloggvärlden!
Av någon anledning är jag helt fullproppad med en massa tankar och ord, som bara ploppar ut i skrift. Helst när någon bara skickat ett "hej hur mår du" -mail och jag har för avsikt att svara "tack bra". Men det händer aldrig! Det bara rasslar fram ord ur ingenstanns om ditt och datt. Mina arbetskamrater vågar inte maila mig längre för de hinner aldrig läsa svaren....
Vid ett tillfälle nyss trodde jag att jag svarade med en lååång roman om läget till min kompis, men det visade sig att jag hade svarat ALLA som hon ursprungligen skickat mailet till - vilket var för mig nästan 27 helt okända personer! Dessa fick läsa min lägesrapport helt ofrivilligt. Hoppsan sa. En av dem dristade sig att till svara mig med att hon ville höra fortsättningen via en blogg - och varför inte.
Här kommer alltså en vanlig blogg - ett forum där dom som vill och orkar höra vad som rör sig inne i mitt huvud. Det är inte så lite stundtals. Dessutom slipper de som INTE vill och orkar höra att utsättas.
