Grön mössa och skägg = TJUV!!!

Faster Tina med familj var här idag - och gav Neo och Mika varsin present! Båda blev lika förtjusta. Neo gillade sin på en gång. Mika var lite mer avvaktande - men sedan när hon fattade vad man skulle göra med den så blev det favoriten tillsammans med dockan.



Hon nöjer sig med att köra den fram och tillbaka över golvet. Docka i - docka ur - docka i....mycket roligt.

Neo har äntligen släppt sin leksak och kollar nu på Rorry på TV istället. Han satt länge och väl och pillade med det här - att öppna och stänga dörrar i bilar och hus är det roligaste som finns. Det kan han pilla med hur länge som helst.



Tydligen är man tjuv om man har grön mössa och skägg! Dessutom är man inte så smart som tjuv - utan man tar en säck som är så stor att man inte orkar bära den! Då åker man fast för polisen som har hjälm och glasögon men ingen motorcykel. Man kan tycka att han borde köra helikopter - men han får bara plats i bilen. Han som kör helikoptern har bara en mössa! Vem behöver mer än så liksom??? Det farliga buset, som rånar banker, håller till på marken tydligen!

Tack för två fina presenter!

Bostadsanpassning = POOL????

Jag vill INTE vänta! Inte tills jag hamnar på hemmet och får gå ner till poolen i källaren för sjukgymnastik - jag vill ha en NU! Idag har jag varit och nosat på hur det skulle vara med en alldeles egen pool - och det skulle vara helt fantastiskt!! En helt egen "utomlandsyta" hemma. En egen källa till avslappning. Jo, jag vet att det är mycket att göra kring en pool. Det skall städas, täckas över, mätas kemikaliehalter, lämnas prover, tappas vatten, fyllas vatten och en massa annat. Jo tack. Förutom det är det dyrt att värma upp den, men skit samma - jag vill ha en pool!

Idag har jag varit på besök hemma hos Milias killes (Tobbe) familj och de har - ja, ni har  gissat rätt  -  EN POOL! Neo älskar att  bada. Mika älskar också att bada - här badar hon för första gången utomhus i sitt liv. Vi stoppade ner henne i Neos badring som är som en båt. I den kunde hon flyta runt och sprattla med benen som en liten elvisp! Här är det Milia som badar med henne...



Neo och jag lekte också elvisp. Ett stadigt tag i benen och sen var det bara att snurra på! Svisch svisch....plask plask...



Jag kan inte säga att det var smällhett i vattnet. Den lilla fulingen Milia sa att det var 25  grader varmt - vilket är ganska OK ändå - men när jag själv kollade var det ynka 23 grader bara. Det var därför det kändes så innihoppsan kallt om magen när jag hoppade i...men ganska snabbt var det OK.

Om jag hade en pool skulle jag kunna träna med Neo varenda dag hela sommaren. Mika skulle kunna guppa runt och leka elvisp hela dagarna. Undrar om bostadsanpassarna köper det argumentet - att Neo behöver träna i vatten hela sommaren menar jag. Vad tror ni????


Sommar...

En riktigt sommrig bild. Ord är överflödiga. Fyll den med vad ni vill.....


Häxan Surtant

Vi tog en sväng upp till Flugan ikväll för att hämta en bärmes som vi skall låna till Gotland. När vi kom fram bjöd hon på olika goda saker - whisky (inte min grej), vin (min grej) och smaskig likör (Amarulla - definitivt min grej!). Tror ni att vi kom ihåg bärmesen? Icke....det kom jag på nu när vi varit hemma i över 1 timme!

Hennes son LillaC är en kul liten kille. Han är 3 år men pratar som en 5 åring. Det kommer allehanda roliga saker ur den ungen. Har ni sett barnprogrammet om Häxan Surtant? Det är en häxa som är sur över allting - mest för att ingen är snäll mot henne. Det var så länge sedan någon var snäll mot henne så hon vet  inte hur man gör när man är snäll. Hon har mörkt hår och bruna ögon och är ganska välsminkad kan man väl säga utan att överdriva....

LillaC var ju nyss på Cypern med sin familj, som ni vet. När de flög hem så landade de på Arlanda sent på kvällen och LillaC var helt slut. Efter att man fått sina väskor kan man packa ihop sig och ta sig ut mot ankomsthallen, där man kommer ut i själva terminalen. I gången mellan ankomsthallen och själva terminalen, där folk kan vänta på en, finns det en massa bilder på väggarna som skall välkomna en till Sverige. Det är bilder av kända svenskar. Först av allt möts man av Kungen och Drottningen.

LillaC sitter uppe på bagaget på själva bagagevagnen och halvsover. När han kommer in i den här gången mellan ankomsthallen och terminalen lyfter han blicken och får syn på Silvia.

-"Åh, Häxan Surtant..." säger han bara och somnar om...

Vet inte om Sílvia vet om det, men det är förmodligen en komplimang....





Kan inte låta bli att tycka att LillaC har en viss känsla för likheten ändå....eller vad tycker ni??? Bilderna är snodda från nätet.


Wall-E och en Docka....

Vilken fantastiskt fin dag! Sommar sommar sommar. Sådana här dagar är så sköna och livet så enkelt. Man behöver inte en massa kläder, det är varmt och skönt, barnen är glada och allt är bara toppen!

Vi hade lite uppdrag att fixa på förmiddagen - ja, vår förmiddag börjar ungefär kl.11.30. Flugan säger att vi lever i en annan tidszon än övriga Sverige. Vi hinner liksom aldrig äta frukost klockan 8 - 9 som alla andra. Nä, vi vaknar kanske vid 8.30 och sen är det alltid nåt som skall fixas så runt 10.30 är det frukostdags. Först därefter kommer vi iväg och skall handla. Då kommer vi alltid på att ungarna skall ha lunch. Antingen handlar vi fort som tusan och åker hem och äter, eller så försöker vi tvinga Neo att äta korv.  Men nu har vi slutat med det. Han hatar korv. Han gillar brödet och drickan men korven - den kan fåglarna få tycker han! Idag testade vi om lilla prinsessan åt korv - jahadå! Det gick ner det också. Bra, det underlättar.

Neo äter så konstiga saker. Inte sådant som andra ungar äter. Grönsaker är hans favorit - helst paprika - gul. Han skulle nog kunna bli vegetarian tror jag. Jag skulle kunna tänka mig att bli det för sakens skull - men tycker för mycket om kött för att kunna göra slag i saken. Tror att jag skulle kunna bita en ko i nacken om det kniper....inte så mycket vegetarian i mig ändå kanske.

När vi for i väg och handlade skulle vi ha "petproppar" till alla kontakter. Mika är ju där med sina små tassar. Jäkla unge! Hon är överallt! Vi är inte vana med det ju. Neo sitter ju där han sitter och även om han sitter PÅ en kontakt så har han aldrig varit intresserad av att stoppa in fingrarna. Den lilla donnan däremot är av ett helt annat virke! Jösses....så nu har vi "petproppar". Skall bara stoppa in dem överallt. Och jag VET att jag kommer att få spader den dagen jag skall stoppa i en kontakt och nån har satt en proppjäkel där! Kommer förmodligen att slita ut allting ur väggen i rent vansinne!

Petpropparna fanns på Babyland - och ni vet att när vi är på Babyland kommer vi också automatiskt gå in på ToysRus. Det bara GÅR inte att undvika. Inte för att Neo tjatar, utan för att JAG vill gå in där. En väldigt rolig affär...Idag kom vi ut med nåt som var så himla perfekt till Wall-E så det finns inte. En Wall-E ryggsäck! Så nu när man ser Wall-E bakifrån så är det verkligen en Wall-E man tittar på!



Och Mika lilla gumman fick en docka! Den älskar hon. Stackarn har ju bara fått leka med bilar hittills - hon slängde sig över dockan och sen skulle den var med överallt. Här äter de smörgås tillsammans!



Det är MIN pingvin!!!

Kevin ringde mig idag och frågade om han fick åka båt med en kompis! Först for hjärtat upp i halsgropen - vaddå båt med kompis - drukna, borta, hittar inte, ingen Kevin mer....men så sa han att det var med kompisens föräldrar och jag kunde börja andas igen.

-"OK, det går väl bra..." hörde jag mig själv svara nästan innan jag börjat andas igen.

Det fick mig att minnas när jag tappade bort Kevin 2,5 år gammal i ett köpcentrum! Jag kan fortfarande minnas känslan när jag upptäckte att han var borta. Någon hällde en hink iskallt vatten över mig och i öronen hörde jag som att en formel 1 bil svischade förbi. Min första tanke var -"Helvete". Inte mer än så. Det var allt jag förmådde tänka.

Vi var i en lekplats precis utanför centrumdelen och Kevin lekte med de andra barnen, bland annat storebror Kim - trodde jag. Jag kollade var 5:e minut för ifall att det skulle hända nåt. Var det någon som slog sig så var det alltid Kevin. ÄNDÅ lyckades ungen försvinna!

Jag började leta i cirklar runt lekplatsen. Ju längre ut jag kom i cirklarna desto oroligare blev jag. Var var han? Hade A-lagarna snott honom. När jag kom till A-lagarna var jag färdig att döda dem oavsett om de var skyldiga eller inte. Men innan jag ströp första bästa ville jag ändå ge honom eller henne en chans att förklara sig. Jag frågade om de hade sett en liten ljushårig  kille i glasögon. Men nepp - de hade inte sett en enda kotte. Jag fick leta vidare....utan att mörda någon. Inte just då...

Större och större cirklar. Hjärtat ökade takten till en frekvens jag inte visste var möjlig. Tillslut var jag  ute på ytor där inga buskar eller annat kunde dölja ett litet barn - men ingen Kevin! Jag sprang det fortaste jag kunde in i centrumet. Kanske hade han gått till den roliga leksaksaffären? Inte det heller. Vid det laget var jag i upplösningstillstånd. Pinkan var hos mina vänner som var med oss i centrumet. Tur var väl det annars hade jag tappat bort honom också i villervallan!

Den enda jag kunde komma på nu var att ringa till deras pappa och tala om att jag slarvat bort hans yngsta son! Det tog ett tag innan han förstod vad jag sa. Då sa han

-"Ring polisen!"

Polisen! Så klart! Att jag inte tänkt på det! Jag lyckades få fram nummret till polisen utan att ringa 112 - då 90 000. När jag kom fram dit fullkomligen skrek jag att jag slarvat bort mitt barn. Jag tänkte att det var lika bra att erkänna direkt då de ändå skulle komma från socialen och ta Kim från mig också! Vem kan låta ett barn bo kvar hos en förälder som slarvar bort dem?! Vet ni vad polisen svarade?

-"Jo, vi har någon här som säger att han heter Pingvin!"

-"Det är han! Det är han! Han kan inte säga Kevin utan säger Pivin - det är min Pingvin!"

Herre Gud, den lättnaden när jag insåg att han fanns kvar. Att mitt barn snart skulle vara hos mig igen. Jag har inte ord faktiskt. Naturligtvis ville polisen komma ner och leverera den lilla Pingvinen till mig - de ville väl se vilken knäppgök som tappar bort sin så lilla son i ett köpcentrum. Jag trodde att Kevin skulle vara rädd, ledsen och helt förstörd när jag väl fick tillbaka honom. Pffft - så fel jag hade!

Det som kom var det gladaste barnet jag sett på hur länge som helst. HAN hade inte fattat att han var borta. Han hade fått åka polisbil, tryckt på alla knappar på polisstationen, och nu fick han åka polis bil - igen! Det visade sig sedan att han bestämt sig för att han skulle gå hem. Knatat  ut på parkeringen. Där var det två tjejer som fått syn på honom och undrat vart den där lilla killen skulle ta vägen. En taxichaffis hade i sin tur sett dem och tyckt att det inte såg ut som att det var deras barn. Han trodde att de skulle kidnappa honom och ringer polisen. Under tiden kör han fram till dem och frågar vart de skall ta vägen. De visade sig ju ha goda avsikter men det var det ju ingen som kunde veta. Så först av allt fick Kevin sitta i en taxibil, sedan fick han åka polisbil, efter det fick han en guidad tur av polisstationen tills hans hysteriska mamma ringde och sen var det alltså polisbil igen. Värsta partyt!

Allt det här tog ca 1,5 timme. En av de längsta 1,5 timmarna i mitt liv...fy tusan. Jag minns det  tydligt än idag fast att det är över 14 år sedan!

Ge honom allt som finns!

Sitter med kalendern framför mig - nu är det så där igen att allting skall ske samtidigt. Varför blir det så? Oftast är det inte heller så att det är 3 fester på raken utan snarare olika behandlingar och annat mindre kul.

Det är dags för Botoxbehandling igen. Lika läskigt varje gång, men han är så hjälpt av det så det är bara att köra. Varje gång hoppas jag att de söver honom bättre än första gången, då han skrek av smärta genom hela ingreppet. Förstår inte varför de är så ovilliga - eller låt oss säga så här - deras ambition är att ge så lite sömnmedel som möjligt för att det skall gå ur kroppen så fort som  möjligt. Men om nu det enda resultatet är att de sover väldigt lääänge efter ingreppet, istället för att de skall känna smärtan och sedan sova kortare efteråt - ja, då tycker jag att det är ett billigt pris.

Jag kan INTE, hur de än försöker övertyga mig om att det är bättre att inte söva dem helt, acceptera att han känner den smärtan igen. OM det så innebär att han sover i 3 veckor efteråt så kommer jag att kräva att de söver honom så mycket som möjligt. Tänk er själva att stå vid ert barn som skriker av skräck och smärta medan de sticker in nålar i musklerna i benen. Ögonen som ber dig ta honom därifrån! Tårar som sprutar - från både dina och ditt barns ögon. Den lilla handen som krampaktigt håller din. Skulle ni tycka att det var OK, bara de piggnar på sig ganska fort efteråt? Nä, jag förstod väl det. Att de ens frågar!

Alltså är det hela paketet som gäller på onsdag - för då är det dags igen. Smärtstillande, lugnande, sövande, lustgas - you name it  - ge honom allt som finns och gör det ni skall för då märker han inget. Vaknar glad många timmar senare. Toppen! Han är glad, jag är glad - då är allt som det skall.

Sen är det magnetkameraundersökning lite längre fram i juni. Möte med narkosgänget inför det. Wall-E skall till hjälpmedelscentralen och få en fjärrkontroll installerad. Frågan är om vi skall försöka få till nya ortoser också när vi ändå är i farten. Undrar om inte ståskalet börjar bli för litet också. Sedan kommer sjukgymnasten hit också - det är roligt iallafall. Möte med dagis. Jag har för få dagar i min almanacka!

Fast Gotland ser jag fram emot! Jag hoppas så att det blir fint väder så att vi kan sitta i hamnen och äta glass och kolla på båtarna och bara vara tillsammans! Ett bra favoritord han har, sonen min - tillsammans


Världens gladaste pinne!!!

Vilken tur att det regnade igen! Locket som legat över oss några dagar blev lite mindre tryckande. Dofterna starkare och livet lättare. Tror att träden blev glada också, eller som Neo säger när det regnar

-"Nu blir blommorna glada"....

Skulle ha döpt ungen till Ferdinand tror jag...
 
Hur som helst har jag börjat ta med mig kameran när vi är ute och spatserar. Det hade jag aldrig förut. Jag stod bara och konstaterade att kamera - det skulle man ha haft. Nu har jag det. Idag var det himla kul att jag hade det. Vet ni vad det här är?



Just precis, resultatet av det här....



Fram och tillbaka, fram och tillbaka...vilken unge gillar inte att "hoppa" i vattenpölar så att det "blubbar"!

När vi ändå var i farten fick Neo en till upplevelse idag som han sent ska glömma - han fick åka lastbil med Flugans man, "Chaffisen" (han heter Jocke. Jag brukar inte skriva ut namnen men jag gör det idag, ni får se varför längre ned). Höjden av lycka!!! Han var så glad att han inte kunde sitta ner - stel som en pinne - världens gladaste pinne!



Här står han med Flugan brevid lastbilen. Hans lycka visste inga gränser när vi åkte iväg!!! Jag trodde att ögonen skulle hoppa ut ur huvudet på honom - nu vet han vad han vill bli när han blir stor! När vi senare gick en promenad i skogen sa han

-"Lastbilen tänder lamporna nu och Jocke kör"....

Då lekte han att han var Jocke och körde glatt in i skogen - så där lyckligt leende som bara barn kan....


Funktionshinder smittar INTE!!!

Jag sover så dåligt med mammasorg i hjärtat - men det lättade lite i natt ändå, för jag kom på att Neo faktiskt inte är utvecklingsstörd utan han dras "bara" med sin CP skada. En stund var jag lättad, men så föll jag ner i gropen igen - eftersom det inte spelar någon roll för fördomsfulla människor vilket handikapp han har. De kommer ändå att dömma honom som än det ena och än det andra bara för det faktum att han sitter i rullstol.

Det är som att  människor inte har insikt i att det faktum att man inte kan gå INTE behöver påverka intellektet! Sedan om det är fördommar eller bara ren inkompetens och inskränkthet låter jag vara osagt. Kanske ligger dessa väldigt nära varandra.

Här om dagen när vi skulle ta en promenad i skogen med Neo i Wall-E åkte vi förbi affären. Jag hörde ingenting, Neo hörde ingenting men Nicke tyckte sig höra ordet "mupp" komma över någons läppar. Ungdomar. Tur att han inte var säker för annars hade han gjort sig olycklig just där och då genom att skada den som yttrat sig - hårt.

Så OM Neo nu hade varit utvecklingsstörd skulle det inte göra någon skillnad ur den aspekten - men jag hoppas att det för honom spelar en stor roll, då han själv kommer att kunna stå på sig på ett annat sätt  när han blir stor, om han inte har det med sig i bagaget också. Jag lider med alla som faktiskt har fått diagnosen utvecklingsstörd. Inte för det faktum att de är utvecklingsstörda. Jag är övertygad om att de har ett lika högt människovärde som alla anda - varför skulle de inte? Men det jag lider med dem för är att det i andras ögon ytterligare förvärrar det redan dåliga utgångsläge de har - just på grund av inkompetens och inskränkthet.

Vad är folk rädda för egentligen - att det skall smitta?

Låt oss här och nu bara klargöra att funktionshinder - vilken sort det än månne vara - SMITTAR INTE!! Dessvärre verkar inkompetens och inskränkthet göra det...


Ut - bortom fördomarnas land....

Jag brukar inte vara med på specifika insamlingar och andra sådana här "hjälp ditt och datt - uppdrag" - men det här kunde jag inte blunda för. Inte ens om jag ens försöker jättemycket och kniper ihop ögonen så mycket jag kan! Inte de fysiska och inte heller de mentala ögonen.

Det här bet sig fast rakt in i hjärtat. Är det här vad min Neo har att se fram emot så är det en långt större kampanj än CP kampanjen som måste till! Jag blir helt villrådig och vet inte på vilket ben jag skall stå. Skall jag stå på arga benet eller skall jag stå på ledsna benet - eller skall båda benen vika sig under mig likt fällknivar? Mammasorgen fick plötsligt en framtidsrädsla också - större än den vi haft tidigare.

Vi är fler som har lagt ut dessa ord ikväll - och jag hoppas innerligt att än fler vill föra dem vidare - ut - bortom fördomarnas land och in i varje människas sunda förnuft. NU! Själv "stal" jag det från CP mammans blogg - som i sin tur stulit dem från "Alström och kärleken" (dessvärre ingen länk här) som i sin tur...ja, ni förstår...


Omsorgska

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha ett hem utan en LSS insats

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en hyresgäst utan en boende

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha ett arbete utan en daglig verksamhet

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ta ledigt från jobbet utan ha en hemmadag

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte bli upprörd över att behandlas på ett kränkande sätt, utan aggressivitet ingår i min handikappbild

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte enträget försöka bli förstådd utan ha fastnat i ett negativt beteende

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara energisk utan överaktiv

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle inte mina föräldrar älska mig, utan överbeskydda mig

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte besluta mig för något utan få för mig något

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara orolig och ledsen utan stökig

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte spontant ändra vad jag vill göra utan bryta en överenskommelse (t.ex. i form av en individuell plan)

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha sexuella behov, utan problem med det sexuella

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara kunnig och kompetent utan habiliterbar

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte bidra till andras välfärd utan vara en omsorgstagare

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en kreativ individualist utan ha problem med gruppanpassning

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inta vara uttråkad utan ha dålig koncentrationsförmåga

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte åka buss utan bussträna

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte tycka om Kalle och Eva utan vara för beroende av personalen

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en unik individ utan en brukare

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha kul med mina vänner utan ha social träning

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara ung eller gammal, kvinna eller man utan just utvecklingsstörd

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ta avstånd från denna enda grupptillhörighet utan ha dålig handikappinsikt.

Av Karin Barron

Mitt Barn - jag hoppas att du ALDRIG behöver lära dig "omsorgska"....


Kan Wall-E gå i WARP fart?

Med risk för att bli tjatig så måste jag bara få visa den här bilden - det är Neo som står på startlinjen för dagisloppet tillsammans med de andra barnen! Så  mysigt att se. Han var taggad som bara den! Så räknade de ner...3....2....1.....SPRING!!!



Och alla sprang....ifrån Neo. VA?! Här har vi värsta elrullen som är på högsta hastighet och så går den inte fort nog! Vi måste kolla med Hjälpmedelscentralen om det finns WARP fart på den - eller iallafall om det är möjligt att göra någon justering, för det här var ju inte så roligt....plötsligt var han ensam igen!



Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här - "Kan den inte gå lite fortare?". I början tyckte vi att den snabbaste hastigheten var väldigt mycket för snabb, men pfft....den är ju ingenting! Vi vande oss fort. När man promenerar är den precis lagom...om man vill promenera lite långsamt så där, men om man tar bara lite längre steg så är han på efterkälken direkt.

Fast Neo är en van liten eftersläntrare - han tog det med jämnmod men såg lite förvånad ut. Han följde snällt de rosa banden och sedan, när alla kompisar var helt slut efter loppet, tog han det  korta varvet också. Någon bonus måste man ju få - att kunna köra dubbla lopp - om man nu inte behöver förta sig....

Babysitter????

Är det här vad de kallar en "Baby sitter".....MED aktivitetspinne dessutom...


Hej, gräset!!!

Det är lika roligt varje gång - när små barn gör nåt för första gången! Nu var det Mikas tur att träffa en gräsmatta. Ja, hon har ju sett dem förut men liksom inte känt på den med kroppen. Det gjorde hon igår i solen. Det är så härligt att se den här "förstagångsförvåningen". Lika obetalbetalbar varje gång...



Man ser hur hela kroppen upplever gräsmattan - gilla eller inte gilla....hon bestämde sig för att gilla den och sedan äta upp en gammal maskros som blivit så där med fint vitt ludd, ni vet. Kittlar dödsskönt i kistan!!!

Inte bara titta på!

Den här dagen skall jag spara i en fin ask. Den här dagen är en milstolpe bland milstolpar! Den här dagen uppväger varenda tår vi fällt - bekräftar vartenda leende. Dagen Idag är ett av mina finaste minnen!

Neo har kunnat leka ute med andra barn! Han har TILLSAMMANS - som är det finaste ord han vet - med sina kompisar lekt på dagisgården när de cyklat och sprungit runt! Han har hunnit i samma takt. Han har varit först. Han har åkt upp och ner för backen. Han har inte behövt be om att bli körd hit eller dit. Andra barn har ropat efter honom och han har åkt dit själv!

Han har inte behövt titta på - han har kunnat VARA MED! Ser ni de vackra orden - HAN HAR KUNNAT VARA MED!!!! Inte behövt bara titta på....

En stor sten föll från mammahjärtat och en stor varm lycka tog dess plats! Äntligen, äntligen - KAN SJÄLV!!!

Helt trött av all ny erfarenhet somnade han som en sten i soffan...lilla gubben. Puss.


Titta, JAG KAN!!!

Titta Mamma!
Full fart
Ut över gräset
Jag går hit!

Titta Pappa!
Backen är stor
Vänta här
Jag går dit!

Titta Mika!
Ser du min Wall-E
Den är snabb
Den har lampor!

Titta Alla!
Jag leker
Med mina vänner
Springer fort
JAG KAN!!!


S...som i Köttbullar...

I min ungdoms dagar bodde jag ett tag i Göteborg. Jag har nämnt det tidigare men det var så tidigt i bloggen så det minns ni inte - eller har inte sett. Hur som helst så gick jag gymnasiet i Göteborg. Närmare bestämt på Burgårdens Gymnasium. Ligger precis brevid Scandinavium, och nära Liseberg. DET tyckte jag var allra häftigast när jag började där!

Gymnasietiden är i mitt minne en väldigt rolig och galen tid! Jag bodde inte hemma utan hade en lägenhet i Masthugget. Hemma hos mig häckade vi ganska ofta i och med att alla (nästan) fortfarnade bodde hemma. Det var bara Annika som också hade flyttat hemifrån. En annan kompis - Salua - och jag umgicks väldigt tätt. Vi praktiskt taget levde tillsammans, andades samma andetag och gjorde ALLT tillsammans!

Salua är ju inte ett svenskt namn - det har alla fattat. Exakt varifrån det kommer vet jag inte - och varifrån hon kommer exakt vet jag inte heller - och inte HON heller! Hennes pappa (Adel) kommer från Egypten. Hennes mammma (Leila) kom från Finland. På något sätt träffades dessa två i Tyskland (!). Flyttade till Libyen (jag vet...skitsnurrigt) och sedan till Sverige. Någonstans där mellan Tyskland och Libyen föddes Salua. Hon hatar frågan -"och var kommer du ifrån?". Vad ska hon svara på det ?

Leila finns inte längre hos oss - tyvärr, men jag minns henne väldigt tydligt. I Saluas hem pratdes nämligen - finska! Jag har inte sett många araber tala finska men här var iallafall en - Adel, Saluas pappa. Jag fattade ingenting till en början, men sedan lärde jag mig mer och mer. Först allt man inte ska lära sig och sen det man kan tänkas behöva ibland. Idag kan jag bara lite lite men läsa finska kommer jag aldrig att kunna. Inte då och inte nu. Att tvinga någon att läsa finska är ett straff!!

Saluas mamma talade klassisk finsksvenska - inte att förväxla med finlandssvenska - utan finsksvenska. Ni vet - alla K blir S och så vidare. Som att säga "S - som i Köttbullar" och så en finsk touch på det hela. Nu vet jag att Salua OCH Leila har och hade en stor portion humor, så jag kan berätta det här skämtet - eller snarare exprimentet. Om man kommer från Finland kan man ha svårt att säga B - det blir lätt P. Det som är lite konstigt är att inte heller P är lätt att säga - utan blir snabbt B. Vetetusan hur det går till. Men med detta faktum kan man hjälpa finska personer att tala svenska med följande övning:

Be dem säga "Paraply" - då blir det "Barably". MEN om man ber dem säga "Bara bly" så blir det istället "Para ply" - bra va!?

Jag har inte lösningen på hur man skall hjälpa dem att säga K istället för S - och det har tydligen inte HEMKÖP heller....


Skicka mig ert schema, tack!

Ibland blir jag bara så himla trött på saker - idag försäkringskassan! Hittills har jag bara haft bra erfarenhet av dem NÄR jag väl kommer fram, men det är just DET - att komma fram.

Idag när jag ringde säger de att "du har plats 274 i kön, vi uppskattar väntetiden till 24 minuter". Jaha, och då går mitt räkneverk igång. Det betyder att de tar 11,41 samtal i minuten, eftersom 274 delat i 24 är just 11,41. Så långt allt OK - men sen i nästa mening säger de "Vi är just nu 168 handläggare som arbetar för att det snart skall bli din tur!

Men hallå - vad gör 168 handläggare om de tar 11,41 samtal i minuten? Vad gör de övriga 156,59 handläggarna då??? För att väntetiden skall stämma måste varje samtal ta 14,72 minuter - är det någon som har pratat med Försäkringskassan så länge nångång? Nä, tänkte väl det.

Det som är lika spännande är att de undertiden talar om hur många de är lite här och var -"Du har nu plats 66 i kön och vi är för närvarande 123 handläggare som arbetar på att det snart skall bli din tur! Men va - nu gick några tydligen och fikade! Ju längre jag väntade ju färre blev de!

Precis innan jag kom fram var de nere på 100 handläggare - på 24 minuter hade de lyckats bli av med 40% av handläggarna! 40% av bolaget fikar samtidigt - borde de inte ha lite koll på det där?

Kära Försäkringskassan - kan ni tala om för mig vad tusan ni gör med alla handläggare samt sända mig ett schema, så att jag kan ringa när ni INTE har fikapaus, tack!


Klurighet sitter INTE i benen!!!

Tidigare har jag ju berättat att Neo kan se bilmärken på bilar på väldigt långt håll - vete tusan hur han bär sig åt. Han kan tex se att det är en BMW genom att bara se bilens ena framlykta! Ett genuint bilintresse kan man säga att han har.

Som idag. Vi kom åkandes och gåendes här i området och framför oss stod två män och pratade med varandra.  Om vad vet jag inte, men de stod i vägen för Neo och hans Wall-E. Den ena hade en bäbis hängande på armen och den andra hade en hoppandes fotbollsgrabb i hasorna. Neo stannar och ska försöka åka mellan killarna. De står kvar men rör sig lite grann.

Neo säger till den ena killen:

-"Du har en Toyota"

-"Öh, va...har du en Toyota?" svarar han

-"Ja" säger Neo för det har vi

Men jag ser att det var inte det Neo menade. Så jag säger:

-"Nja, jag tror att DU har en Toyota....för han kollar på din bilnyckel du har i handen"...

-"Det var som fan....hur såg du det?" frågade han Neo som bara nöjt rullade vidare i sin Wall-E utan att säga nåt alls...han hade ju fått visa att han visste vilken bil killen körde!

På en Toyotanyckel är det nämligen en logga tryckt - i det svarta gummit. På en sekund hade han spanat in nyckeln och registrerat att den här killen, han kör Toyota han!

Förutom att han visade att han kan lagra en massa info på hårddisken kan jag också med glädje konstatera att ungen inte har några som helst synproblem! Om ni får tillfälle vill jag att ni testar att från ca 1,5 meters avstånd läsa vad det står på en svart nyckel som någon håller i handen! Lyckas ni med det är ni väldigt duktiga och behöver inga glasögon på en avsevärt lång tid!

Kvar stod en väldigt förvånad och mållös medelålders pappa med en skuttande son i fotbollskläder.....han blev varse att klurigheten - den sitter INTE i benen den!


Vår "barbadag"...

För 1 år sedan idag, såg jag ut som en barbamamma. Mest rund på mitten. Gick som en anka och hade aktivitetsförbud! Mika låg i magen och hotade hoppa ut i förtid. Ändå är just den här årsdagen en av mina bästa! Det var så fint väder. Vi tog båten ut till Fjäderholmarna. Åt en väldigt god middag i goda vänners lag. Alla barnen var med. Fin musik och allting var bara toppen!

Just den här dagen för 1 år sedan gifte vi oss där, på Fjäderholmarna! Nu har jag varit fru Lindquist i 1 år - och jag har fortfarande inte helt lärt mig att skriva det nya efternamnet. Egentligen borde vi väl fira som tusan en sådan här dag - och det skall vi - en annan dag. Men idag har vi alltså bröllopsdag - hurra för oss!

Barbamamman är borta - iallafall det mesta. Barbapappan är definitvt borta! Vi har inga bra foton från den här dagen tyvärr. Vår plan har varit att vi skall ta nya foton i de fina kläderna, men det går ju inte! Jag lär ju passa bättre i min klänning än vad Nicke gör i sin kostym - den ser ut att vara 100 nummer för stor nu. Vi får väl helt enkelt stå ut med att vi såg ut som Barbamamma och Barbapappa den här dagen - med alla våra barbabarn! Vår barbadag helt enkelt...



Åh nej - hjäääälp -  jag ser just en sak på nästa bild - de har 7 barn! Nej nej nej, nu är det stopp....inte en enda barbaunge till! Jag säger upp mig som barbamamma.....


Foto Flickr

är Gotland handikappsanpassat???

Man kan ju tycka att jag som funkisförälder (förälder till funktionshindrad - inte coolare än så....) borde ha örnkoll på vad som behöver tänkas på när vi kommer till ett nytt ställe, men det har jag inte! Undrar hur många år det kommer att ta innan jag fattar att jag måste kolla om det till exempel

- finns en ramp till entren dit vi skall
- finns hiss
- finns breda dörrar
- finns höga trösklar
- kryllar av mattor så Neo inte kan åla på golvet
- finns breda gångvägar eller trottoarer
- finns trappor som jag måste bära Neo upp- och nedför
- om det över huvudtaget går att komma fram med rullstol
- om det går att parkera nära så att vi inte behöver gå hur långt som helst med packning och rullstol

Som nu - vi skall åka till Gotland i midsommarveckan. Till Snäck. Jättemysigt. Det bara dök upp från klar himmel och vi kastade oss över erbjudandet! Vi skall bo i en jättefin lägenhet på 5:e våningen med pool på taket! Fantastiskt lyxigt som man inte tackar nej till - och det gjorde vi inte heller...

Jag har verkligen sett fram emot Gotland - tills i natt - när jag vaknade och undrade om Gotland är handikappsanpassat? Hur vi skall få upp Neo på 5 våningen om det inte finns hiss - eller ut igen. Eller upp till poolen på taket. Ner i poolen går bra - vi bär honom ändå när han simmar så det är en baggis. Eller kanske från bilen upp till persondäck när vi åker båt. Finns det hiss på Gotlandsbåtarna från bildäck och upp och tvärt om - borde det väl göra va? Annars får vi bära runt honom på båten och rullen får vara i bilen.

Tyvärr kommer vi inte att kunna ta med oss Wall-E, för vi får inte in honom i bilen! Och även om vi fick det kan vi inte förankra honom. Alltså går det inte. Det får bli den vanliga rullen. Väldigt synd - det hade varit fantastiskt mysigt att åka omkring i Visby i gränderna med Neo i Wall-E...men men...han har ju fått åka vanlig rullstol hittills så det skall nog gå den här gången också.

Sedan har jag gett mig den på att ungen ska gå i Lummelundagrottorna! Vare sig han vill eller inte!  Vi skall låna en bärmes att ha Neo i på ryggen. Tur att han inte är så stor än. Mika får åka Babybjörn på magen. Jag vet inte om Lummelunda är handikappanpassat, men det struntar jag i - ungen ska få se grottorna!

En annan rolig sak som finns på Gotland är ju Pippihuset - Villa Villekulla! Det ska vi också titta på. Jag tror inte att vi kommer att få några sysselsättningsproblem just den veckan. Det blir semester helt enkelt. Även bloggen lär få semester den veckan - för datorn är inte med på packlistan!

När jag tänker efter så borde det ju inte vara några problem för oss på Gotland - för det bor väl folk som sitter i rullstol där också! Fast med det resonemanget borde det inte var nåt problem någonstans på hela jorden i och med att det bor folk som sitter i rullstol över hela planeten menar jag  - kan man tycka.....


Jag tror jag smäller av....

Vet ni....normalt sett är jag 1,61 meter lång....eller faktiskt 1 meter och 61,5 cm...just ,5 är väldigt viktigt när man som jag inte är högre över havsytan än så. MEN just nu är jag minst 2,5 meter!!!

Varför? Jo, min vanliga blogg ligger som dagens blogg hos bloggtipsarna! Jag visste inte ens om att de fanns förns jag hörde av dem här på bloggen - och jag är så STOLT!!!!

Adressen till där vi syns är http://www.bloggtipsarna.blogg.se/ . Vår lilla Neo är såklart huvudperson och det värmer så i mammahjärtat att någon har sett honom...så här skriver de i sin text:

"Den som gett henne ett nytt perspektiv på livet är hennes son Neo, en charmig kille med bus i blick som dessutom har ett livslångt funktionshinder. I bloggen samsas glädje och sorg sida vid sida. Det är lätt att föreställa sig den vanmakt hon kände då lilla Neo (som varken kan stå eller gå) sade "Mamma, jag behöver nya ben tror jag". Lika påtagligt som den sorgen - lika starkt lever man sig som läsare in i den glädje som Neo och resten av hans familj kände då Neo häromdagen för första gången kunde "hoppa" i vattenpölar. Helt själv med hjälp av sin Wall-E. Stor är lyckan att få uppleva världen på egna hjul!"

Jag tror jag smäller av - av stolthet!!!

Mandomsprovet avklarat...

Jag vet att man inte får skjutsa på moppe, inte heller på cykel - men på Wall-E då??? Förmodligen inte, men det var ju så roligt för alla inblandade. Neo var glad, Flugans son LillaC var glad och Terapeutens son LillaJ var också lika glad. En total win-win situation helt enkelt. Vem kan då låta bli - jag bara undrar?

Först ut var LillaC - Flugans lille kille



Sedan var det dags för LillaJ - Terapeutens ena son. Den andra - LillaP - hänger på min arm



Går inte att missta sig på "framgångslyckan" i ögonen!

Vi övningskörde samma sträcka idag igen - "hem-dagis-hem" för att liksom pränta in den. Gick lika bra idag. Sedan vågade vi oss på att köra till stora affären också. Inne i affären kör pappa, eller mamma. Wall-E i koppel.

Mandomsprovet (om jag nu kan genomgå ett sådant som kvinna) var att köra inne i affären med en barnvagn i ena handen OCH Wall-E i andra handen. Om jag kunde fixa det så har vi liksom inga hinder kvar. Då blir det bli Wall-E till dagis på måndag - och det gick toppen! Alltså kommer det att bli premiär för Wall-E på dagis nästa vecka.

Det här är vad vi ser mest av Neo efter att Wall-E blev en del av vår familj. Han åker före oss och upplever världen på egen hand - eller egna hjul....mysigt!


Sagor är medicin

I natt var det dags igen - förtvivlade skrik av smärta rakt ut i mörkret. Tillsist hittade jag medicinen - ett par ulliga mammastrumpor samt en nalle. Som krydda på det blev det lite sagor rakt ur huvudet.

En om den lilla snigeln som hade tappat sitt skal och letade efter ett nytt och fann ett gult med rosa prickar. Den var så där intressant. Nästa saga om lilla brandbilen som, efter en släckning av en eld i ett litet hus, var tvungen att åka till bensinstationen för att dricka vatten, och drack så fort att det kom världens rap! DEN var rolig och trollade fram ett skratt. Bäst var den om den stora röda Jeepen med kärran och hästen - som TILLSAMMANS (mycket viktigt just det där tillsammans) tillsist, efter några missöden och lite trix somnade under pianostolen.

DÅ somnade Neo också - med nallen under armen och mina stora strumpor uppdragna på de av mamma masserade benen. Skruttis! Jag måste tänka ut ett gäng sagor till. Det verkar som att sagor är medicin mot onda ben mitt i natten....

Nallen och mysiga mammastrumpor



Här har vi huvudpersonerna i sagan som hjälpte mest....shhhh...de sover under pianopallen...


Jag gör vad som helst...

Jag skulle kunna betala hur mycket som helst för att se den där blicken igen! Blicken av frihet. Blicken - "Jag kan själv!". Om så bara för en enda sekund, så skulle det vara värt hela universum och månen därtill!

Idag provkörde vi sträckan "hem - dagis - hem" med Wall-E utan att vi hjälpte honom en enda gång! Han var så stolt när han själv kunde köra upp för backen. Han var så stolt och så förväntansfull när han prickade in varenda vattenpöl! Lite här och var stannade han och kollade läget. Var jag var. Var pappa var. Om Milia fortfarande var med. Sen åkte han i förväg och bara pruttade fram lugnt och stilla i sin lilla elrulle.

Åkte iväg före oss. Vände och kom tillbaka.

-"Mamma, jag går hitåt" och sen iväg.

-"Jag väntar på er"....

Gode jord vilken känsla! För honom och för oss. Att se denna lilla kille, som inte kan gå, självständigt fräsa iväg och bestämma vart han skall ta vägen. Själv köra i förväg och sedan komma tillbaka. Själv bestämma över sin frihet. Själv "hoppa" i vattenpölar så det "blubbar" (Neos egna ord). Fullständig lycka i ögonen.

Från och med idag kommer jag att älska varenda regndag - för då kan Neo åka i vattenpölar och jag får se den där blicken igen. För den gör jag vad som helst .....



Här hjälper pappa Neo med paraplyet - som sen direkt ramlade av! Sedan åkte han iväg med sin lilla ryggsäck och vi såg bara ryggtavlan av Wall-E.

Alien-light....

Länge har jag ju vetat att den här lilla ungen inte är som andra ungar - jag menar Mika. Hon har konstiga ljud för sig, liksom väser. Hon är överallt och ibland tror jag att hon rör sig med ljusets hastighet! Hon vet precis när det är dax att klämma till med en nyponrosblöja. Hon vet alltid när jag skall äta - för DÅ vaknar hon. Hon kan alla veckodagar - iallafall lördagar för då vaknar hon extra tidigt! 

Idag fick jag svaret på vad det är med henne! Idag fick jag bekräftat vad jag alltid vetat - HON KOMMER FRÅN YTTRE RYMDEN!!!! För det är väl där de har spröt, va???




Men hon har bara ett, så hon är alltså "alien-light "på nåt sätt! Vågar inte tänka på hur hon varit om hon haft två spröt! Ja ja - hon är iallafall MIN rymdvarelse!



Hoppsan!

De två senaste inläggen lyckades jag fippla bort. Ni som hann läsa dem får minnas själva för jag hittar dem inte och då får det vara så. Det kommer annat senare....var så säkra....

Vill - men kan inte

Mitt barn
Jag hör Dig
Ditt skrik av förtvivlan
Rakt ut i den svarta natten

Träffar oss rakt i hjärtat
Har Du ont
Är Du rädd

Pappas trygga röst i mörkret
Tröstar
Lugnar
Lugnar också mamma

Varför, Mitt Barn
Skriker Du i förtvivlan
Mitt i natten

Vi söker svar
Vill hjälpa Dig
Villl - men kan inte

Tack, Lilla M

I rättvisans namn måste jag ha en kategori som heter "Mammaglädje" också - om det nu finns en som heter "Mammasorg". I den kategorin ska sådant jag skall berätta här hamna. En liten sak som man bara blir så himla glad över - som till exempel visar att barn är helt fantastiska på att se saker på helt andra sätt än oss fyrkantiga vuxna.

En liten kille, vi kan kalla honom LillaM, på Neos dagis fyller år imorgon, så de passade på att fira honom idag. 3 år - en stor dag! De har en speciell stol man får sitta på när man fyller år. En fin silverstol med pärlor och annat vackert. Så blir man sjungen för (fin svenska men så heter det iallafall) och allting är toppen. Efter det brukar man få tala om vad man önskar sig. LilleM idag svarade:

-"En hammare.

Det kunde alla förstå. På frågan om han önskade sig nåt mer svarar han:

-"En rullstol"....

Förstår ni vad glad jag blev! Han - som kan gå, springa och hoppa som en liten groda -  önskar sig en rullstol för han tycker att det verkar vara toppen! Lilla gubben - du gjorde hela min dag till ett enda stort leende! Tack!

Stilla frid - skönt att bli av med dig!!!

Kolla in två glada killar. Idag var det premiär på utomhuskörning med Wall-E - och det gick jättebra! Fast det är ju en tid kvar till att alla runtomkring går säkert när Neo är ute och kör.

Man får en manual med till elrullen och där står det mesta - men inte alla smarta tips som andra föräldrar, vars barn börjat med elrulle, har i rockärmen. Det är dessa tips jag skulle vilja åt. Jag menar, jag kan räkna ut hur man ställer in den och allt det där - men vilka knasigheter är det som dyker upp när man börjar köra elrulle?

Terapeutens man - "IT-snubben" - kom med en lysande synpunkt. Han tyckte att det borde finnas en fjärrkontroll så att man kunde stänga av elrullen när man såg att det höll på att barka åt skogen! Vi frågade arbetsterapeuten om det fanns en sådan fjärrkontroll. Hon kontaktade stället som ger mig rysningar - hjälpmedelscentralen - och det visade sig att det finns fjärrkontroller! Varför skickar de inte med en sån alltid när det handlar om små barn?

Neo, den lilla skrutten är visserligen ganska klurig - men att hantera en maskin med fart i är inte helt enkelt och det kan lätt leda till olyckor som ligger utanför hans kontroll. Det är ju olyckors natur på nåt sätt - att de ligger utanför ens kontroll menar jag! Arbetsterapeuten sa att hjälpmedelscentralen sagt att de brukar skicka med fjärrkontroll när det handlar om mindre barn. Mindre barn?! Hur små barn sätter de i en elrulle om Neo har passerat stadiet "mindre barn"?! Han är ju bara 3 år. Nä, förlåt - han är 3 år 3 månader och 22 dagar typ....och några timmar...snart 12, och ett antal minuter. Hon lyckades iallafall få dem att fatta att den behövs, så nu kommer det snart en fjärrkontroll. Skönt.

Nåt som var bra, som inte heller står i manualen men som teknikern på hjälpmedelscentralen visade mig är man kan ta ett nyckelband och knyta om joysticken - så kan man gå med Wall-E som en hund! Den åker helt enkelt efter dig! Jättebra när Neo inte ville köra själv mer och vi ändå var tvugna att komma framåt!

Nästa bra idé kom också från IT-snubben (kreativ tänkare) - en stötfångare (vet vi att det finns och den har vi bett om) med sensorer på som gör att rullen stannar automatiskt när man kommer åt den, eller det uppstår tryck mot stötfångaren. Det var de inte lika sugna på verkar det som - vi får se om vi får en stötfångare. Kan  hända måste vi ligga på som iglar för att se till att den kommer på plats. Som funkisförälder lär man sig att bli en igel. HAB center skulle kunna ordna grundkurs i igelskap faktiskt - garanterat  ALLA skulle gå den.

Sen är vi där igen med paraply - hur gör man när det regnar? På den här rullen finns liksom inget handtag. Vi löste det halvbra ändå, men jag tror att jag ska sätta Nicke att fila på några idéer. Jag ritar och tänker. Han ritar och tänker och vips så har vi en smart grej - som Nicke själv fixar. Mycket praktiskt!

Neo gjorde ett fantastiskt jobb med att klura ut hur den funkade! Han körde massor själv och det gick inte att ta miste på frihetskänslan i ögonen - plötsligt kunde han själv bestämma åt vilken håll han skulle "gå".  Nu är friden slut - tack och hej då stilla frid - skönt att bli av med dig!!!


Ha, där lurade vi dig!

Såg att i inlägget, där LillaP loggat ut, kan bilden kan misstolkas. Om någon nu trodde nåt annat så skall vi här klargöra att LillaP (med P direkt på Lilla - jag VET) är en liten pojke!

Men i genusdebattens hetta är det ju helt rätt att sätta på honom en rosa body! Mika brukar åka runt i Neos gamla kläder och se ut som en liten pojke. När vi gör det känns det som att vi är ute på "under cover"-uppdrag! Liksom att vi är ute och "luras" för att dölja prinsessan av någon anledning. Sådana tillfällen brukar uppvägas med att vi fullkomligt badar i rosa dagen efter istället.

Vet inte varför men det känns liksom lite busigt när jag går ut med henne och folk tror att det är en liten kille - som att vi samlar poäng för varje människa vi lurar. Henne kan jag gå ut med och låta folk tro att hon är en liten gosse, men jag skulle ju aldrig drömma om att gå ut med Neo och låta folk tro att han var en liten flicka. Ja, nu skulle det ju inte funka alls, eftersom han inte skulle gå med på det, men även när han var liten.

När någon frågade då om han var kille eller tjej så kunde jag känna att -"Men hallå, är ni helt blinda eller? Ser ni inte att det är en liten kille!!. Sen fick jag svara lite syrligt att "han är en pojke med mycket hår!". Men om någon tror att Mika är kille så tänker jag bara -"Ha, där lurade vi dig!". Skruvat - varför är det så? Varför får Mika vara kille men Neo fick inte vara flicka? Måste klura på det ett tag....OM det nu ens var så att han inte fick. Det kan ju bero på att efter 4:e barnet skiter man i vad folk tror och tycker att det är kul att man alltid kan lura någon...

Här är LillaP i vaket skick!


Vaaaar är Terapeuten?????

Ibland måste man busa med sina barn - och orkar man inte det går man till någon som orkar. Idag, när jag var hos Terapeuten och åt "flunch" (brunch fast på svenska) fick Mika åka lite gåstol. Mycket roligt! En sådan ska vi INTE skaffa! Inte för att det inte är bra, eller för att hon kommer att gå konstigt, eller nåt annat specialpedagogiskt dravel - nä, vi ska inte ha en av den enkla anledningen att vi redan har så mycket jox hemma. Inte en enda pryl till kommer innanför mina dörrar.
 
Men tack ändå, Terapeuten för erbjudandet!

Istället slog hon till, den snälla Terapeuten, och lekte kurragömma med barnet. Någonstans tror jag att någon behöver tala om för henne dock att det heter kurra-gömma av en anledning.....eller vad tror ni???



P.s - måste tillägga att bilden faktiskt är fejkad. Hon vet om att hon syns. Hon är ju inte helt korkad liksom - framstående doktorand som hon är D.s

Hej då - gnällkärring!

Nu räcket det! Här är det STOPP! Jag har inte kunnat sova i natt - det har blivit alldeles för mycket mammasorg. Nu är det banne mig nog! Har jag inget positivt att skriva kommer jag inte att skriva nåt alls på ett tag. Det här är INTE jag. JAG är GLAD och inte alls en hög med vemod! Jag är en ganska stursk människa.

Jag har låtit mig själv dimpa ner i nån sorts snyftig sörja. Egentligen är jag sugen på att radera halva bloggen - men jag tänker att har jag skrivit det och publicerat så får jag väl stå för det också. Det gör jag men från och med NU är det de här knasiga vinklarna jag tänker i som skall dominera bloggen.

Det händer så mycket skit ändå, så jag behöver verkligen INTE fylla på! Neo kan väldigt mycket. Visst är det toppen att han kan få in stortån i en sladdrig strumpa med EN hand men va fan - ungen pratar om saker han inte borde veta om! Här om dagen satte han in en10 poängare på en granne som böjde sig ner och beundrade hans rullstol med bäbisorden

- "Åhhhh...vikken töööööt lullstoooool du haaaj!"

Neo tittade på gubben och sa:

-"Du är  ju knäpp!"

Så jag menar....nu ska vi fokusera på sådant. Stortåna kan vi fira ändå, men det finns viktigare saker att uppmärksamma! Han kommer säkert att dra på sig en hel strumpa en dag! Vad ska jag göra då? Falla i gråt och supa till? NÄ...nu är det som sagt STOPP!

Mie - välkommen tillbaka. Hej då gnällkärring och felfokuserad tant. Jag har ett barn som är fantastiskt. Jag har faktiskt ett gäng ungar som är OK hela bunten! Trots att en av dem luktar lite skumt mellan varven. Bäst jag säger att det är Mika som luktar....

Idag är Flugan i Oslo och Terapeuten har erbjudigt mig frukost. Jag hinner aldrig äta frukost. Vete tusan hur det går till. Spelar ingen roll hur mycket tid jag har - frukosten får alltid stryka på foten.

Idag ringde jag till dagis och sa att vi skulle bli senare än vanligt. Vi ska vara där klockan 9.00. Endast ett fåtal gånger har vi fixat det. Vi brukar dimpa in vi ca 9.30 - ber om ursäkt för att vi är konstant sena! Bromsklossen heter Mika - hon roar sig med att fixa nyponrosblöjor lagom till varje dag vi skall gå ut genom dörren! Bara att dressa av ungen och byta.

Jag har försökt vänta ut henne. Eller se ut som att vi tänker gå för att lura henne att fixa nypondoften snabbare - men det funkar aldrig. Jag måste liksom ha klätt på Neo, kört ut rullstolen, laddat vagnen, satt på mig jackan och skorna, kolla var nyckeln är - DÅ slår hon till!

Idag kände jag att jag var tvungen att sätta STOPP för allt gnäll INNAN jag rör mig ur fläcken!

Tadaaa - nu börjar vi om. Glöm en massa skit ni läst hittills. Nu är MIE tillbaka. HEJ!!!


...ordlös sorg

Sorg, förlamande sorg! En liten liten ängel till har tagit plats i himlen. Inga namn - bara många tankar till er i den gigantiska förlusten.

Tack för att du berättade!

//Mie


En stortå är världens vinst

Det finns ett ställe som jag både gillar och ogillar. Eller två ställen faktiskt. Jag är liksom delad, för det finns två sidor av de här platserna. Den ena platsen är sjukhuset, där Neo spenderat alldeles för mycket tid redan. Man skulle kunna tro att han avskyr att åka dit, efter alla otaliga stick och undersökningar - men det gör han mirakulöst nog inte! När vi kommer på uppfarten till Astrid Lindgrens Barnsjukhus säger han -"Titta, mamma...hemma!". Han tycker att sjukhuset är hans andra hem....Pluttis.

Han vet att när man är klar med nåt så säger man "tack". Efter ett "tack" är det färdigt. Jag vet inte hur många gånger han suttit på sjukhuset med sin lilla smala arm utsträckt mot provtagningssköterskan, med tårarna strömmandes utmed kinderna och hjärtskärande sagt  -"Tack, tack", till henne för att hon skall sluta....mitt hjärta brister varje gång. Och sköterskorna gråter...Han är så rädd för nålar och ändå ställer han upp - den lilla modiga prinsen. Därför blir jag lika förvånad när han varje gång glatt följer med till sjukhuset och faktiskt ser fram emot att åka dit! Jag får uppbåda all min styrka för att inte bli galen av mammasorg när det är provtagning eller sprutor på gång. Det slutar alltid med att pappa Nicke får ta den biten, för att Neo skall ha en trygg famn att sitta i. Mina tårar är inte till hjälp för Neo men jag kan inte hejda dem. Då är jag allt annat än stark...

Att han alls vill åka till sjukhuset tror jag beror på flera saker. Dels de duktiga läkarna och sköterskorna och dels på "Lekpellapin", som Neo säger. Det betyder "Lekterapin" - en lokal med massor av leksaker dit man kan gå och leka om man är liten patient på sjukhuset. Så fantastiskt smart att de gjort det stället! Han älskar att gå dit. Först och främst har de en halv gammal ambulans (!) utanför dörren som man kan "köra" och blinka med blåljusen - bara det får ju varenda unge att ställa upp på vad som helst - till och med att bli stucken trots att man är livrädd! Sedan har de alltså ett helt rum samt en veranda, där man kan leka med allt från tågbanor till doktorsprylar. Man kan till och med röntga dockor och göra alla undersökningar på dem som man själv blir utsatt för. Mycket pedagogiskt! Jag lägger gärna en timme extra där för att göra sjukhusbesöken uthärdliga för honom.

Det andra stället är HAB center. Där finns vårt järngäng med sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, kurator, psykolog...ja, alla möjliga funktioner - till vårt förfogande. De ställer upp i möten med dagis, de kommer och tränar Neo - både hemma och på dagis, de hjälper oss med ansökningar, de ger oss utbildning, de ger oss träningsmöjligheter, om vi behöver ger de oss stöd. Kort sagt är de fantastiska - och ändå har jag svårt för att åka dit.
 
Det är som en smärtsam påminnelse om alla svårigheter som kommer att möta Neo. Det är också en påminnelse om allt det positiva som går att uppnå. Att åka dit är så delat att jag inte vet vilket ben jag skall stå på . Såklart är det positiva möten. Iallafall för det mesta. Idag har vi gjort en HABplan för Neo. Det gör vi en gång om året. Vi kollar läget idag och sätter en plan för vad som behöver göras, vad som skall hjälpas till med, vad som är uppnått och inte minst hur vi kan hjälpa Neo att underlätta hans vardag. Det är vid dessa möten man bli medveten om vilka framsteg han gör!

För drygt 1 år sedan kunde han åla 2 meter - idag kan han åla mycket mera! Då pratade han 2 ordsmeningar - idag pratar han mycket mer än 2 ord. Kanske inte alltid så tydligt men jag förstår precis allt han säger - och det gör de flesta andra också. Framstegen är så värdefulla, även om de är aldrig så små. För oss kan en väldigt liten sak vara väldigt vädligt stor! Här om dagen tog han en strumpa och lyckades få i stortån. Efter det sa han stolt - "Jag kan!". Förstår ni det stora i det - att få i en stortå?! För oss är det världens vinst!

Sådana här dagar är bara inte roliga. Undrar hur många gånger man orkar samla kraft för att åka till de här instanserna. Fast jag skall faktiskt inte gnälla - för det är inte jag som behöver utstå all smärta - det är Neo.  Så länge han tycker att sjukhuset är "hemma" så får jag vackert åka med, och det utan gnäll! Den riktiga kampen kommer när han inte vill åka dit men måste....



Jag ska genast ta ut foten ur klaveret!

Jag måst bara klargöra en sak och det är att jag är supernöjd med fröknarna på vårt dagis!! Inlägget "säg vad du heter" är bara en generell tanke - har inte att göra med att jag på något sätt har en endaste negativ synpunkt på våra fröknar alls. Tvärt om - de är faktiskt toppen hela bunten! Speciellt Neos egna. Tänkte om jag nu har klivit i nåt klaver igen - så ska jag genast ta ut foten!

Min grundtanke är bara hur vi - iallafall jag själv - behandlar våra barn på ett sätt som vi inte skulle behandla någon annan! Till exempel - fast det har jag slutat med sedan länge - när vi skall gå hem från någon och vi säger till barnen att de skall ge dem vi går ifrån en kram eller puss! Tänk att bli tillsagd att du måste pussa eller krama någon du inte alls vill krama.

Och sedan säger vi att de skall passa sig för främligar - ja, men dem pussar och kramar vi ju! Om jag var barn skulle jag fatta NOLL!

Alltså - JAG ÄR ETT STORT FAN AV VÅRA FRÖKNAR!!!!

Säg vad du heter...

Nu är jag så där tänkig igen - det blir så efter en dusch ni vet. Fast jag har hunnit lämna Neo på dagis sitter tankarna kvar. Nu vill jag bara berätta för er vad det var jag tänkte på - måste få det ur mitt huvud:

Nästan varje morgon har jag sällskap till jobbet med samma bästa vän. Jag har två bästa vänner - någon av dem gör alltid sällskap med mig till jobbet! Vi verkar ha samma väg liksom. När jag kommer till jobbet har många redan kommit. Är väl inte så morgonpigg då. En del kollegor är helt sanslösa - de börjar hur tidigt som helst och när jag går hem är de kvar ändå! Snacka om att jobba ihjäl sig! Herre Gud - get a life liksom!

Cheferna som jobbar på mitt jobb är väldigt engagerade. Alla vet hela tiden vad som skall göras. Fast ibland kan jag känna att jag bara skulle vilja välja själv vad jag ska göra. I det stora hela kommer vi bra överens, men det är ett par kollegor där som jag skulle vilja vara utan. Faktiskt gör de delar av min dag helt outhärdlig ibland, men jag har inget val - jag måste ju gå till jobbet.

De kallar mig för saker helt öppet. Det händer att de slår mig - hårt. Ibland, ganska ofta, knuffar de mig - fast att cheferna ser! Det är inte bara jag som blir knuffad och slagen - det händer mest hela tiden! Cheferna säger alltid till när de ser men det blir liksom inga följder. De säger till mina kollegor att de får skärpa sig - de vet ju att det där inte är OK. Vet inte vilken chef jag skall vända mig till för de verkar vara likadana allihop. Kanske kan jag prata med mina bästa vänner? Vet inte om jag vågar eller kan förklara.

Sen är det det här med rasterna och hur vi får äta och gå på toa. Det är bara tillåtet på vissa tider! Undrar vad facket säger om det egentligen? Efter lunch får alla gå på toa. När någon varit på toa händer det (varje dag) att någon av cheferna ropar - "Gud vad det luktar här!". Varje gång är det någon om känner sig skamsen, trots att det är en helt naturlig sak. Jag minns iallafall att jag skämdes ganska mycket och inte alls vill erkänna att det var jag som orsakat lukten. Nu drabbar det inte mig längre, som tur är. Men man vänjer sig. Tillsist tycker man att det är helt vanligt att det basuneras ut att det luktar skunk här!

Jag har haft det lite stökigt så man kan säga att jag arbetstränar på jobbet. Det har funkat kanonbra. I början var det många som undrade lite och så där men nu är det inget konstigt längre. Dessutom går det bättre och bättre hela tiden. Nu har jag till och med fått nya arbetsuppgifter som jag skall ta mig an! Grejen är att de måste göras på en annan del av jobbet - en annan avdelning liksom. Det är lite nervöst, men det skall nog gå. Spännande är det ju hur som helst!

Det ska bli så skönt med semester. Fast jag vet inte om jag kan ha så mycket semester. Kan hända måste jag jobba lite iallafall. Några veckor stänger kontoret, fast om man känner att man måste jobba har vi ett "systerkontor" man kan jobba på lite extra. Men jag tror att mina bästa vänner har nåt i jackärmen! OM nu inte de ska jobba hela sommaren!

Här om kvällen åkte vi hem till ett par bekanta till en av mina bästa vänner. Jag följde med. Hade aldrig träffat dem förut. När vi kommer dit så puttar min vän in mig först och säger::
 
-"Hej hej, här kommer vi".

Ut i hallen kommer de som bor där. Jag är lite blyg så jag känner att jag helst inte alls vill stå längst fram, så jag försöker liksom trixa mig bakåt lite. Då tar min vän tag i min ärm och drar mig framåt igen! Hallå - var inte du min bästa vän liksom??? Sen säger hon:
 
-"Tala om vad du heter nu!", sen fortsätter hon
 
-"Sen kan du visa vilka coola dojjor du har!".

Men jag har inte ett dugg lust att bara säga mitt namn till folk jag aldrig träffat - än mindre visa dem mina skor! Visst, de är coola men vaddå - jag känner ju inte människan! Sen har min vän mage att säga:
 
-"Jag ber om ursäkt för hur hon ser ut. Hon har tydligen valt kläder helt själv!"

Vafan, jag tyckte att det var ganska snyggt! Ska väl hon skita i förresten - HON behöver ju inte ha kläderna på sig! Nu var jag ju redan blyg innan och jag kan väl säga att det här hjälpte ju inte direkt till, som ni säkert förstår. Vilken jäkla skitkväll!

Tycker ni att jag borde göra nåt? Ja, det kan man verkligen tycka. Men läs nu om texten med vetskapen att jag talar om ett barn - jaget är ett barn. Jobbet är ett dagis. Kollegorna är också barn. Cheferna är fröknar och de bästa vännerna är mina föräldrar.

Hade det här varit en vuxens vardag hade vi aldrig accepterat läget. Mobbing är dessutom olagligt. En vuxen som slår en annan vuxen kan åtalas. Ett barn på dagis....njä...men ett större barn då - i en skola? Var går gränsen för när det är helt oacceptabelt OCH när det leder till åtgärder?

Nu är jag inte ute efter att åtala barn. Det var inte alls syftet. Syftet var att öppna ögonen för att vi gör och säger saker till våra barn som vi aldrig skulle drömma om att säga eller göra mot någon annan människa - stor eller liten. Mig själv inkluderad! Jag skall aldrig mer säga till Neo, när vi kommer hem till någon han inte känner att han skall presentera sig själv - hade jag tagit med en vän hade JAG presenterat henne eller honom.

Någon som känner igen sig?

Har inte örnkoll

Jag har inte vetat riktigt hur jag skall svara på kommentarer - men jag får väl helt enkelt svara under kommentarer själv. Så om ni undrar om jag inte brytt mig om alla fina snälla kommentarer så är det helt fel - jag har bara inte örnkoll på hur man bloggar.

Från och med nu kommer jag själv att svara på era kommentarer när jag tror att ni vill ha svar, på samma ställe där ni själva lagt kommentaren. Om någon annan vet nåt lättare sätt så bara tala om för mig hur det går till!

Jag tar ett stolt steg till!

Jag läste på CP mammans blogg idag igen. Hon är så klockren i sin beskrivning många gånger. Vi är många som har den här kampen med oss själva - det dumma är att den är osynlig. Kampen om att acceptera och förstå att vi har ett funktionshindrat barn. Jag var bara tvungen att skriva en kommentar hos henne, och kände samtidigt att det här var ett inlägg från hjärtat - så jag lägger ut kommentaren här. Jag gör även en länk till hennes blogg på min sida - OM jag får till det. Det lär ni märka - håll koll under "Länkar".

Här kommer "kommentaren":

Vet du, jag tror att det inte handlar om att man inte vill inse att ens barn har ett funktionshinder som man går igenom det här förnekelsestadiet - jag tror att det handlar om ren överlevnad och en process att få kroppen att förstå vad det är som hänt! Att man måste låta sig sakta sjunka igenom den här ytan. Ytan där allting är normalt - bara lite sent. Även när man från första början VET att det inte är normalt försöker man normalisera. Jag tror att även det är ett måste för att man inte skall gå under.

Jag försöker ibland tänka mig motsatsen - att jag skulle accepterat allt rakt upp och ned utan tvekan. Jag vill tro att det är på grund av att vi gjort tvärt om - verkligen ifrågasatt alla sanningar - som vi istället för att sjunka ner till "det är ingen idé - för han kommer ändå inte att kunna..." så har vi gått in i "så fan heller - de ska få se" eller kanske ibland också efteråt "det blev inte som vi tänkt men vi löste problemet"....jag vill tro att det är på grund av, eller iallafall tack vare detta vår son är där han är idag! Ständiga utmaningar har lyft både honom och oss.


Jag känner så igen mig i dina ord, men jag vill också stärka dig med att jag tror inte att du var ett dugg svag innan! Du måste ha varit urstark - det var därför hon kom till just dig! För just du behövde just henne.

Jag brukar alltid säga att någon däruppe (som jag egentligen inte tror på måste jag erkänna) måste gilla mig grymt mycket eftersom de har skänkt mig Neo - min hjärtesorg och stolthet!


Kanske är det så att du inte kommer att nå ända fram - men ibland är det resan mot målet som är viktig - iallafall minst lika viktig. För precis som oss funkisföräldrar behöver förnekelse- och normaliseringsfasen för att överleva och lära oss förstå, så behöver samhället den. Bara ännu längre, eftersom barnet inte är deras.

Det finns dagar när sorgen över en oviss framtid för Neo är helt oöverstiglig - dessa dagar har jag bestämt skall bli färre och färre. Jag tänker INTE låta mig förlamas av sorg - för till vilken nytta är jag då för honom?

Jag gör som du - jag reser mig upp, borstar tårarna och sorgens taggar från kroppen och tar bestämt ett steg till. Ett stolt steg!


 


Välkommen Wall-E

Men kolla - jag har Wall-E i hallen!!!

                      

Visst är de lika - så var namnet på Elrullen klart :

Välkommen Wall-E!

Tack alla!

Tack förresten alla ni som skickar uppmuntrande kommentarer - eller nåt alls! Det är ju för er jag skriver. Eller faktiskt så skriver jag ju för alla som vill läsa oavsett om man lämnar något spår efter sig eller inte!

Men jag blir så glad! Ville bara säga det. Måste tacka Carina Wiidh för hennes uppmaning till mig att börja blogga! Helt plötsligt behöver inte allting få plats inne i huvudet - jag kan tanka ut det i text. Rena terapin! Jag kommer alltid att var dig tacksam!

//Mie

En riktig skitfilm

Sitter vid köksbordet och kan inte bestämma om det här är en bra dag eller en skitdag - idag kommer nämligen elrullen hem. Bostadsanpassningsgänget har inte varit här med sin ingenjör ännu, så rullen kommer vackert att få parkera i hallen OM jag  nu får in den i huset. Den borde väl för alldel gå att köra upp via rampen, men man vet aldrig.

Är det en bra dag för att rullen som Neo behöver kommer idag, eller är det en skitdag på grund av det faktum att Neo behöver den? De dyker upp de här dagarna, när jag bara är arg på hela skiten. Eller ja, arg och arg....mest ledsen tror jag, men jag kan inte gå omkring och vara ledsen så jag blir förbannad istället.
 
Läste kängurupojkens blogg - han är också tidigt född och hans pappa bloggar. Det är en väletablerad blogg och han har koll på hur det ska gå till. Han hade ett inlägg som handlade om mänskliga möten på neonatalen. Hur man som föräldrar möts vid kaffemaskinen och försöker använda varandra som bollplank eller ventiler. Hur man inte vet namnet på de andra men man vet att de väntar på att deras barn kanske snart ska dö. Det är så hemskt och så klockrent. Precis så var det. Man har inte den blekaste aning om någonting om de här personerna - deras namn, deras bakgrund eller liv. Bara det som händer i neonatalbubblan - och där kan man stå och säga till någon man inte vet nåt om att jag vet inte om mitt barn överlever natten. För kängurupojkens pappa har det givit effekten av att han kopplar kaffemaskiner till neonatalen i allmänhet och alltid tänker på en speciell pappa i synnerhet. Han vet inte hans namn, men han vet att han kanske förlorade ett barn.

När vi bodde där på neonatalen mötte vi ett föräldrarpar som fått en liten kille. Korta stunder sågs vi där och pratade med varandra - som alla andra - om våra barn. Fann någon som en kort stund kunde härbergera lite tårar - eller skratt. När vi väl kommit hem och det gått en tid visade det sig att vi hamnade i samma simgrupp! Vi bjöd hem dem på en grillkväll. Hela tiden, ända sedan neonatalen hade Nicke sagt att han kände igen den här pappan så himla väl. Han var övertygad om att de träffats förut i ett annat sammanhang.

När vi sitter där och grillar kommer ämnet film upp. Jag går in och hämtar nåt - mera vin kanske - kommer ut och hör att de talar om "Fanny och Alexander". Nicke frågar om jag har sett den filmen och jag svarar, helt uppriktigt att:

-"Nej, om du frågar mig är det en skitfilm. Jag har aldrig orkat se klart den och dessutom måste man ju vara ett psykfall för att fatta alla konstigheter. Bergman gör bara konstiga filmer. Han må vara geniförklarad, men inte på min planet. Jag kan inte gilla honom bara för att det är kulturellt rätt - jag tycker att gubben borde få vård någonstans!"

-"Jaha", säger Nicke, "för det är Bertil här som har huvudrollen och spelar pojken i filmen...."

-"Öh, jahaja"...nu kan jag ju inte backa och säga att det är världens bästa film heller! Dels skulle jag ljuga och dels skulle det vara helt uppenbart att jag liksom försökte trolla till det. Vad gör jag nu? Sjunker genom jorden? Äh, vad tusan...jag har ju redan trampat i klaveret och foten sitter liksom fast så det är väl bara att ha kvar foten där då, så nästa mening blir:

-"Aj då, men jag vidhåller att det är en skitfilm, fast du verkar ha klarat dig utan men..."

Sen pratade vi inte mer film den kvällen! Fast vi hade det väldigt trevligt. Bertil, om du någongång läser det här så tycker jag fortfarande att det är en skitfilm, men vi skulle ändå kunna tänka oss att göra om grillkvällen!

Nu fick jag skratta lite - det var bra. Ett bra minne är alltid en bra medicin mot sorgsenhet. Ska tänka på det nästa gång jag trillar dit. Grejen är att när jag börjar skriva vet jag aldrig vad det är som tänker komma ut - det bara kommer saker jag inte visste låg på lur. Därför blir också rubrikerna som de blir. Man kan inte se vad stycket handlar om i rubriken, utan rubriken förklaras bara om man läser texten. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det jag vet är att OM jag sätter en rubrik och sen ska skriva utifrån den så kommer det inte en enda bokstav! Alltså skriver jag alltid UTAN rubrik och sätter den sist av allt.

Så var inte den här filmen så jäkla dålig egentligen då - den fick mig att bli glad utan att ha sett den helt! En skitfilm har gjort mig glad - nästa gång jag ser Bertil ska jag tala om för honom att jag inte ens behöver se den för att bli glad och att det kanske ändå inte var en skitfilm då....trots allt.

Hit med elrullen - nu är jag redo för den!!!

Här är Bertil - nu och då:

         
Foto. Stefan Tell                          

Att vara förälder går aldrig över

Hur många gånger har man inte hört, eller sagt för den delen, att "livet är inte rättvist". Jag har slängt ur mig det ganska frekvent under åren....det blir så om man har många barn och de inte gillar den andres fördel. Fast det är ju faktiskt väldigt sant också - inte bara ur barnens synpunkt utan på långt fler områden än så.

Det finns ju hur många saker som helst som inte är rättvisa. Börjar man tänka så kan man ju fråga sig om det finns rättvisa alls i världen! Här sitter man i sitt lilla radhus och vet precis vad man ska göra om man vinner en massa pengar - skaffa pool och kock - och så finns det dem som inte ens har tak över huvudet. Allting hamnar plötsligt i ett annat perspektiv.

I morse, när jag skyndat mig in i duschen medan barnen iallafall var sams och kriget inte ett faktum, så blev jag så där "tänkig" igen. Jag tänker bra när jag har vatten över huvudet på nåt sätt. Finns väl inte så mycket annat att göra. Hur som helst - det finns ju olika rättvisor och orättvisor. Är alla orättvisor lika orättvisa? Det måste väl finnas någon gradering liksom. Jag kan tycka att det är mer orättvist att ett barn går hungrigt  o ensamt i Afrika, än att någon som jobbar 18 timmar på ett dygn tjänar mindre än någon som är arbetslös. Förstår ni vad jag menar? Jag tror det.

Så kom jag in på vad människor tycker är deras rätt, och rättivst och orättvist. Där finns ett område som jag alltid undrat över och det är det här med barn. Jag har många gånger hört folk som säger att det är en mänsklig rättighet att få barn. Det är här jag börjar tänka och begrunda - fundera över vems rätt det är till vad liksom. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag bara fram till att det inte finns något som heter att alla vuxna har rätt till att få barn - jag kan bara få det till att det är varje barns rätt att få föräldrar!

Sen kan jag absolut förstå sorgen, längtan och frustrationen när det efterlängtade barnet inte kommer, eller väljer att inte stanna hos oss. En förtärande sorg, en fruktlös längtan som äter upp allting runt omkring en och som inte tillåter ens ögon att se någonting annat än barn. Eller framförallt andras barn då.  En bottenlös avgrund som man inte kan se kanten på ens. Överallt ser man barnvagnar och små bäbisar och man förstår inte rättvisan i det hela. Inte jag heller. Jag har inga svar på varför det som sker sker.

Man kan ju verkligen undra över rättvisan i att människor som inte vill ha barn egentligen, eller som inte borde ha barn, formligen ploppar fram barn mest hela tiden. När det finns de som inte vill någonting hellre än att älska ett litet (eller stort) knyte mer än allt annat i världen. Hur kommer det sig att det är så?

Så även om det inte är en  mänsklig rättighet att få barn - om ni frågar mig - så är det ju ändå orättvist när de som vill få barn, inte får det, hur de än försöker. Jag är medveten om att jag sticker ut hakan lite - men jag tror att jag vågar det. Jag säger ju inte att man inte skall få önska sig barn så hett att man brinner upp. Det får man, men jag kan ändå inte se hur det är ens rättighet att få barn. Det måste väl inte vara en rättighet bara för att man skall få önska sig något mer än allt annat i världen?

Det är när jag börjar tänka så här som jag blir så obeskrivligt tacksam för de barn jag har! Jag har bara 1 planerat barn och det är Pinkan. Sen har de liksom bara kommit till mig som små presenter under livets gång. Förmodligen behövde de mig, tyckte någon! Jag behövde iallafall dem!

Jag kom aldrig till någon sorts slutsats i det här ämnet, mer än att man skall vara tacksam för de barn man har, eller haft. Man har fått bli förälder  - och det går aldrig över! Oavsett om man får behålla sitt barn eller inte, så har man en gång förärats ett barn och därmed är man förälder. Ens hjärta kommer för all framtid rymma ytterligare en själ - en del av en själv - och då är man mamma eller pappa.  Jag anser inte att barnet måste ha fötts för att ha den här platsen i hjärtat. Från det att man själv känner att det är någon som upptar hela ens tankesfär, så har man klivit in i föräldravärlden. Bara en själv kan bestämma när det ögonblicket sker. Därför är man förälder oavsett och det går aldrig över. Tack och lov!

Snusa på

Lugnet har lagt sig
Tryggt snusas i varje vrå 
Både stora som små

Stor skulle natta liten
Liten nattade stor
Pappa sover i godan ro

Ett ögonblick helt stilla
Så tyst
Så rofyllt

Korta sekunder
Vila för själen
Landa i sig själv

Inga små händer
Inga små fötter
Så ensamt....men snusa på! 

Lilla P loggade ut

Idag, eller igår någongång, måste Flugan ha kommit hem igen från sin läskiga semester! Jag har fått massor av bilder där de har det mysigt och solar och åker båt och små glada barn som bara njuuuuuter av semestern....huvaligen! Nej då, jag är inte ett dugg missunsam, eller totalt avundsjuk...

Terpeuten har haft prickig bäbis, men igår var hon äntligen fri igen och kunde ta sig utanför huset MED bäbis UTAN prickar. Jag har varit avis på Flugan och hennes resa till sol och bad men jag tror att Terapeuten har varit ett strå vassare på den fronten, eftersom hon blev fjättrad hemma först av en prickig sjövild 3 åring och sedan en liten prickig 2 månaders bäbis!

Jaja...Flugan är väl värd sin solsemester. Jag och Terapeuten sjönk ihop vid vårt köksbord och fikade lite i vår eländighet. Lilla bäbis P loggade ut på Terpeutens arm. Lite så kände vi också att vi ville göra - bara böja oss bakåt och somna - zzzzzzzzzznark.....!!! I drömmarnas värld kan man resa vart man vill - undrar vart LillaP är?


22 miljarder är lagom!

Många gånger när man suttit och pratat med folk om vad de skulle göra om de vann en miljon, eller flera så hamnar man oåterkallerligt på ämnet "för mycket pengar". Det är alltid någon som säger :

- "Så mycket pengar skulle jag inte vilja vinna. Det är alldeles för mycket. Jag vill bara vinna lagom!"

Då kan jag meddela redan här och nu, så har vi klargjort det, att jag inte skulle ha några som helst problem med att vinna en uppsjö med pengar!! Allting är lagom. Om jag så vann en miljard, så skulle jag under inga omständigheter gnälla över att det var förmycket!

Det första jag skulle skaffa är en villa med pool. Jag skulle kunna säga att det är för att Neo måste träna och det därför är så praktiskt att ha en pool ....både ute och inne...MEN då skulle jag ljuga. Det är av den enkla anledningen att jag tycker att det är så lyxigt och fint. Men det blir nog ingen pool för Mie som det ser ut i dagsläget - kanske den dagen jag hamnar på hemmet och det finns en sjukgymnastikbytta i källaren! Det är väl det närmaste pool jag skulle kunna tänkas komma - tyvärr!

Igår fick jag reda på vad det andra jag skulle göra är - vi skulle ha en kock! När vi gifte oss för ett år sedan fick vi i present av Nickes arbetskamrater att en kock skulle komma hem till oss och laga en dundermiddag - i vårt kök! Jättehäftigt!!!

Klockan 17.00 igår ringde det på dörren. Intet ont anandes öppnade jag dörren och undrade vem det var som kom nu. Middagsgästerna skulle inte kommma förns kl:18.00. Utanför dörren stod det en kock!

-"Hej, jag heter Mats och jag ska laga mat till er ikväll!"

-"Öhh, jaha...."

Neo sov på soffan. Mika, det lilla trollet hade precis somnat efter en skriksejour - urk. Jag visste att vi skulle få gäster, för det hade Nicke talat om för mig, så jag hade precis duschat OCH klätt på mig som tur var. Vad Nicke INTE talat om var alltså att han bokat in den här kocken också! Där satt jag i soffan och bara försökte slappna av lite och läste textTV, och så kommer det EN KOCK!
 
Det blev den coolaste middagen jag någonsin ätit. Förstår ni vad lyxigt det var att bara sitta tillsammans allihopa och snacka och ha en kock i köket som skötte ALLT. Han dukade, han lagade mat, han diskade, han serverade...helt fantastiskt!

Hade jag bara tänkt till lite så hade jag kanske fattat att det var nåt lurt på gång när jag fick i uppdrag att handla 4 sorters olika viner i torsdags - vita viner, röda viner och desertvin - som man liksom ALDRIG annars köper. Vill ni veta vad vi åt?

Förrätt:

Cashewsmörsgratinerade vinångade blåmusslor, ljum tomatsallad med ungbakad vitlök severas med friterad palsternacka

Varmrätt:

Grillad havsabborre med citronmarinerad pilgrimsmussla, parmesanflarn, tomat och kapris vingrett samt blomkål- och mandelpotatispuré

Efterrätt:

Chokladsuffle med vaniljglass och vitachokladspån samt hallon i campangegelé

Jag har fått en liten liten tjuvkik på hur det är att vara läskigt rik och ha en kock - och jag skulle som sagt inte gnälla en enda sekund om jag så vann 22 miljarder! 22 miljarder ÄR lagom!

Här är kocken i vårt kök! Tack snälla ni för världens bästa present!!


Smartast i stan - BRApocket

Milia, ni vet, som tar studenten nu snart, har ägnat hela sista terminen åt sitt UF företag. Det görs under skoltid och är ett ämne  i skolan på så sätt. De kom på en supersmart idé - BRApocket. En liten ficka att ha bankkortet i när du är ute och festar, tränar, reser, shoppar eller vad som helst och inte möjlighet att ha en väska med dig. Eller helt enkelt vill ha kortet nära kroppen som en säkerhet.

Denna lilla BRApocket fäster man i behån under armen, eller mitt fram om man vill, eller faktiskt om handleden om man vill det. Så himla slug! Den rymmer precis ett visa kort eller mastercard för den delen. Har inte provat men jag tror att jag får ner en napp i den svarta! En sak jag VET att jag får ner är ett gäng Alvedon, eller vilken medicin som helst faktiskt. Har hur många användningsområden som helst om man bara sätter sig ner och börja tänka.

En sådan här BRApocket kostar 99 kronor och om ni vill beställa en sådan, så är det bara att lägga en kommentar här hos mig. De har en hemsida men den kommer att avvecklas nu, eftersom de tar studenten. Idén avvecklas dock INTE. Hemsidan heter www.brapocket.se. Många fina bilder fast just BH bilden finns inte - den får ni tänka er. Tror att det kostar 12 kronor att få den postad till sig. Inte bilden utan en BRApocket alltså.

Måste ju ta chansen att marknadsföra den lite!

Jag har 2 st BRApocket- en rosa och en i lack - det ni! Man är väl en cool tant....

Här kommer en bild från deras hemsida. En BRApocket alltså:



Och här är mina...hur coola och smarta som helst!


Skulle ha köpt en fotkula istället....

Vad är det med den här ungen! Hon gör INTE som jag vill. Tusan också. Som igår kväll. Eller vi tar det från början.

När jag fick veta att jag väntade en tjej gick jag i total spinn. Nej, inte på utsidan - där var  det kanske inte stekt katt utan kanske bara en klämd fästing typ - men på insidan! Det bara kokade små rosa moln och volanger och söta små snuttiga allting....Har ju 3 killar sedan tidigare....

Vid ett tillfälle när jag var ute och gick med magen råkade jag av en händelse (ja, vaddå....!?) passera babyavdelningen på H&M och där bara hängde den - värsta söta spetsvolangdressen! En sådan där klassisk dräkt med klänning och trosa i vitt med små broderade hål! Men åh....snuttirutti gulligull......bara MÅSTE ha. Alltså köpte jag den! I storlek 50. Jag såg framför mig denna lilla lilla babyflicka med massa lockar, liggandes på ett litet fårskinn i den här söta dräkten, jollrandes och bara så gudomligt fin som bara små flickor kan vara. Hur fel hade jag inte?!

För det första måste det vara ganska varmt för att en så liten bäbis ska kunna ha den där dräkten på sig utan att frysa ihjäl - Mika är född i september! För det andra är min bäbis besatt av en drake - hon till och med väser. Tror att om jag skulle skrapa lite på axeln eller nåt så kommer det fram gröna fjäll - som hos Laktosdraken. De är släkt på väldigt nära håll har jag hört! Det är inget prinsessigt direkt över lilla Mika alls.....trist men sant. Dessutom finns inte en enda lock så långt ögat kan nå....

Men, skam den som ger sig. Hon är iallafall liten och ändå jättesöt (tycker mamma så klart! Finaste tjejen ivärlden - så det så!) så jag tänkte att EN bild kan jag väl iallafall få på Mika i den söta dressen INNAN den inte går på henne. Även om det är storlek 50. Hon har 68 nu men ändå...

Jag plockade av ungen alla kläder utom blöjan - hon var ganska stilla för hon var trött. På med korvskinnet - jodå, det gick utan att hon fick andningsproblem. Men åh, gumman vilken sötis du blev! Titta! Nu fram med fårskinnet...här ska ni få se hur det gick!

Lilla prinsessan på skinnet....men oj, nappen - bort med den....

 

Då for djävulen i henne.....DET syns i ögonen....



Här tänker jag inte stanna!



Måste dra....



Men jag VILL INTE sitta här sa jag...

 

I'm out of here!



Ja ja....dressen var fin iallafall. Borde ha köpt en fotkula istället, den hade jag haft mer nytta av!



Jag HAR inte stekt en katt....

Jag tror att jag är schizofren (eller hur det stavas) - eller snarare så här - att jag har en utsida och en annan insida. Dessa två hänger liksom inte riktigt ihop ibland. Iallafall inte bland folk jag inte känner. Insidan kan vara hur glad som helst men utsidan ser ut som att jag just stekt en katt eller nåt. Utan att jag menar det. JAG tror att båda hänger ihop men nu har jag fattat att de INTE gör det...som idag:

När jag hämtade Neo idag kom det fram en tjej (tyvärr kan jag inte hennes namn... jag är helt uuuusel på namn, och ibland också ansikten. Ingen bra kombination)..nåja, det kom fram en tjej som jobbar på den avdelning Neo skall flyttas upp till, till hösten. Hon tyckte att vi skulle ta ett möte där vi fick berätta om Neo och allting, så att vi tillsammans kan planera och fixa så att det blir bra! Men det är ju så man svimmar....hur BRA är inte det!? Jag blev så glad att jag dristade mig till att säga det fantastiska:

-"Åh, vad bra"...typ

....egentligen skulle jag nog ha kramat och pussat henne för det hade passat bättre med den trygghet hon gav mig bara så där rakt upp och ned! Men inte då....insidan sa:

-"Men gud vad skönt att du säger det till mig. Det gör mig så mycket tryggare för det är ganska läskigt att han ska byta avdelning. Jag menar, han är ju inte så vild av sig och jag vet ju hur smågrabbar mellan 4 - 6 år är. Jag är rädd att Neo kommer att hamna i kläm. Att de ska vara stygga mot honom. Att han inte ska få vara med. Att han inte ska vilja vara på dagis. Att han kommer att gråta dagarna i ända. Att hans funktionshinder ska bli mer än ett hinder. Att personalen ska känna rädsla inför allt som behöver göras med Neo. Vi är så rädda över huvudtaget för att det inte ska gå bra för Neo, så att du kommer fram till mig och säger att vi ska ta ett möte gör mig outgrundligt glad!"

Men det sa jag alltså inte....Den stela utsidan som just stekt en kissekatt klämde i med ett -"Åh, vad bra". Fan, man e ju dum i huvudet. Alltså jag hade ju inte behövt skrämma iväg henne med värsta känslostormen utan bara lite lite mer kanske än -"Åh, vad bra"

Fast jag vet ju varför det är så. Den här utsidan är ett skydd. Inte mot saker som kommer in  (för det kommer in oavsett liksom) utan mot vad som kan tänkas komma ut! OM jag nu skulle börja säga nåt så där mer känslosamt så kommer liksom hela havet. Det är snor och tårar om vartannat och sen kommer de och hämtar mig med psykbilen - så jag låter bli. Hon med stekta kissen fixar biffen liksom.

Så när ni hör mig säga -"Åh, vad bra!" så vet ni vad det egentligen betyder. Värst är när jag inte säger någonting alls...för då är det inte tårar och snor som skulle komma ut om jag öppnade truten - utan eldgafflar och lava - minst! Tur att jag har Nicke för han är som folk ska vara. Honom kan de prata med. Jag har liksom inget filter när det kommer till Neo. Eller nåt av våra barn, när jag tänker efter. Eller nog barn över huvudtaget faktiskt.....

Åka korg är kul

När Neo var lite mindre så fick han alltid åka i korgen när vi var och handlade. Ni vet en sådan där som har hjul. Nu är det Mikas tur! Det är så gulligt. Måste bara visa. Det ger garanterat handlingsro också för de är sååå nöjda när de får åka korg. Neo vill fortfarande åka men jag tror att han blivit lite för stor nu....får testa nästa gång.


Min Neo - min hjälte

Idag var det dags för lite mammasorg igen. Det var när jag hämtade på dagis och det var en bäbis till i hallen. En bara lite lite äldre flicka. Hennes storebror går på dagiset och mamman var där och hämtade honom. Mika for runt som ett skållat troll - det bara är så och det får hon. Går inte att hejda!

Naturligtvis snodde Mika lilltjejens mössa - lilla bulldozern liksom! Hon är ganska tidig Mika, på gott och ont. Ställer sig upp mot ALLT. Storebrodern till den andra lilla tjejen säger att hans lillasyster minsann också kan stå och fara runt. Stolt storebror så klart - och det är här mammasorgen kommer in.

Mamman till flickan säger till Neo:

-"Visst är hon duktig, din lillasyster!"

Jag ser att Neo hör. Jag ser också att han stänger av och fortsätter leka med en ballong han fått idag.  Han totalignorerar frågan. De andra ser det bara som att han inte hör. Samma fråga ställs igen och jag vill bara skrika åt dem - MEN FATTAR NI INTE ATT HAN INTE ÄR GLAD ATT HON KAN ALLT HAN INTE KAN? HAN VILL INTE SVARA....


Men jag säger ingenting. Jag tar Mika under armen och sätter henne i vagen. Tar Neo och går hem. På hemvägen luktar vi på blommor - det som han tycker så mycket om! Speciellt häggen.

Jag vet att jag inte kan kräva att folk tänker på sådana saker, men jag skulle önska att de kanske sa nåt annat. Nåt som gjorde att Neo kunde vara stolt över sin lillasyster. Kanske att hon är söt? Eller att hon hela tiden letar efter Neo för att hon tycker så mycket om honom. Att han är en snäll storebror eller vad tusan som helst! Bara inte att hon är så duktig. Visst måste Mika också få vara duktig, men det blir så konstigt just i sådana här sammanhang.

Neo är också duktig. Han har lärt sig åla, fast att han inte skulle kunna det. Han kan äta själv, fast han inte skulle kunna det. Han är torr, fast att han aldrig skulle bli det. Han pratar, fast att han inte skulle kunna det. Han kan en massa bilmärken bara genom att titta på bilen på håll. Han är grymt smart. Det gör också att han får ont - ont i hjärtat och det kan jag inte laga....han förstår sin begränsning och han sörjer. Låt honom vara!

För mig, Neo - är du en hjälte!


Lilla snigel, akta dig!

Min tvättmaskin tycker jag synd om! Den går hela tiden. Visst, vi är många men den här går verkligen hela tiden! Vad är det jag tvättar då kan man undra? Jo, Neokläder. Samma kläder hela tiden känns det som. Det vill till att det är tåliga grejor! Att åla på ett golv dag ut och dag in sliter kläder nåt enormt. För att inte tala om att åka rullstol! Nederdelen av ärmen är konstant smutsig och sliten. Kolla in den här faktiskt nytvättade tröjan! Tycker ni att den ser nytvättad ut? Precis - den är inte speciellt ren! Och den har bara gått fram och tillbaka till dagis idag. Kul - jätte kul. Den här är faktiskt förhållandevis ganska ren för idag regnar det inte....dessutom är det sopat ute.....det är heller inte snömodd och annat kul. Maskar och sniglar är roliga också!

Jag skulle behöva en grop med pengar för alla plagg jag måste köpa dubbelt av, eller nåt som håller för ALLT. Samt någon som vill ge mig tvätt - och sköljmedel för en livstid!

Neo kör ju bara med ena handen så den andra ärmen är oftast ganska OK. Iallafall i jämförelse. En annan kul sak med Neo är att han hatar att bli smutsig om händerna! Hur tror ni det går när man ska köra rullstol? Sådär va!? En sån här dag blir han bara "normalskitig" men ni kan ju tänka er efter regn när det kryllar av daggmaskar och sniglar.....urk.

I början aktade jag varenda snigel och mask noga - men försök att vara sniglarnas och maskarnas räddare med en barnvagn OCH en rullstol i vardera handen! Det går bara inte. Lilla snigel...akta dig!

Nån som har nåt tips???



50% av 2 taxi = vinst varje gång?

Idag tänker jag förvåna er med att INTE berätta om att det INTE kom någon taxi - för jag har helt enkelt inte beställt någon! Det blev ingen avslutning för Neo. Nu kom jag på också att jag inte talade om att vi inte skulle komma - hoppsan. Ja ja, de lär väl ha märkt att vi inte var där. Eller kanske inte eftersom vi missat ett par gånger på grund av taxistrulet så att de kanske har glömt att vi var en del av gruppen!

Blev lite paff igår när det kom ett brev (!) från färdtjänsten som tackar för mitt brev (!)....vilket brev undrar jag? Jag har ju bara pratat med dem på avvikelsen per telefon ett antal gånger. Fattar ingenting. Men hur som haver skriver de i brevet att chauffören inte fullföljt sitt uppdrag och att de beklagar det inträffade. Men OJ....det var ju gentilt! Direkt började jag undra var de andra 22 breven är, som jag inte skickat men som ändå borde få svar eftersom det här brevet, som jag heller inte skickat , fick ett svar!

Nä, nu ska jag inte vara sådan - det är ju bra att det här brevet kom. Då har de iallafall fattat att de gjort fel EN gång av alla. Bara det! För att illustrera lite (mentalt) hur dåligt de sköter sitt uppdrag så kan jag berätta att varje resa kostar 140 kronor - enkel - och när man kommit upp i 1400 kronor faller det ut ett högkostnadsskydd och man betalar inget mer. I mars var det 4 onsdagar. Det motsvarar 8 resor á 140 kronor. Igår fick jag, förutom brevet, också en räkning - för 4 resor- borde ha varit 8. De har alltså schabblat bort 4 av dess 8 resor! 50% uppfyllnadsgrad. Det innebär att jag borde ha beställt 2 taxibilar varje gång för OM de fixar hälften så hade vi kommit dit med hälften av alla taxibilar - dvs vinst varje gång!

Förutom att vi blir förbannade, ledsna och upprörda så måste deras ekonomi se allt annat än bra ut. Ponera att alla som drabbas av deras schabbel DESSUTOM skulle skicka in ett ordinarie taxikvitto som taxibolaget får stå för - den ekvationen går inte ihop. Först missar de sina 140 kronor och sen får DE betala ca 400 kronor - det blir en miss på 540 kronor/ resa. Gångra det med 2! Och sen kan vi gångra det med hur många gånger de missköter sig om dagen! Det lär ju inte bara vara en gång liksom....OM de nu fullständigt skiter i att ta hand om kunderna så borde de ju ändå tycka att det är lite jobbigt med alla straff de får - den bristande ekonomin borde få vilket bolag som helst att skärpa sig!


Tant 1.0

Jaha, man hänger inte med i uppgraderingstakten på IT sidan. Kevin meddelade att min fil för datanördspråk inte var kompatibel med något idag fungerande program eller hårdvara! Pfft....så typiskt. Här spar man saker på hårddisken...till vilken nytta? Ja ja, jag får väl hålla mig till tantfilen - den verkar iallafall vara aktuell. Tant 1.0 liksom.

CP goes royal!!!

Jag bara MÅSTE kontakta CP mamman på hennes blogg! Detta måste vara en milstolpe på vägen mot hennes mål - eller KAN det vara ett misstag bara....

Fann denna korta artikel på nätet:




"Han kanske skulle skaffa sig nya vänner?"

Meningen ovan inom flurparna kom från sidan där jag hittade artikeln - just den meningen visar att det kanske ändå inte är riktigt så nära mål för CP mamman ännu...

Jag tycker ABSOLUT INTE att han ska skaffa sig nya vänner! Jag vill hellre ha kontakt med dessa vänner! Äntligen har CP accepterats - till och med vid det svenska hovet! Amen! Eller...???


Jag har köpt ett mordvapen!

Kunde inte låta bli att lägga ut den här bilden. Den hårt ansatta mormorn ser så himla engagerad ut i sandlådan....



Fast i ärlighetens namn kanske det inte är så upplyftande att gräva sand. Speciellt när man själv inte får plats i lådan utan får sitta på en kruka brevid! Hon var här idag och hjälpte mig plantera blommor. Ja, jag fick faktiskt hjälp att rensa jordgubbslandet också. De nyplanterade blommorna blev fina.



Men nåt jag MÅSTE visa är den här. Jag formligen AVSKYR getingar. Kommer de i närheten drar jag. Blir jag stucken får vi åka till sjukan direkt. De är så äckliga att jag inte finner ord. Såklart har jag lyckats plantera samma ovilja mot flygtyg hos Neo - inte meningen men jag rår inte för det. Skräcken sitter i ryggmärgen på nåt sätt - jag rår verkligen inte för det. Idag skrek Neo till "Ojdå" och kastade sig bakåt när han träffade en humla i blommorna han ville lukta på på hemvägen. Stackarn, han kan ju inte springa därifrån heller utan sitter där han sitter. Men vi sprang, både han och jag. Ja, jag vet att humlor inte är farliga men när ens barn slänger sig bakåt i en rullstol och skriker "Ojdå" - då springer man!

Det är därför med stoooor glädje jag har införskaffat följande mordvapen - en getingfälla som funkar och som inte är av glas som man kan slå sönder! Kolla:



Man häller cocacola eller nåt annat getingmums i den svarta skålen (plast) och skruvar på locket. Getinguslingarna sniffar sig fram till att de ska flyga in i hålet och DÅ - är de fast! De kan inte komma ut igen och därmed är de dödsdömda! Moohhhhaaahhhaaaaa  - jag hatar getingar och ser fram emot att få sätta upp den här! Lååångt bort från där jag sitter, så att de flyger dit istället. För säkerhetsskull köpte jag 2 stycken - på Plantagen. Vi kan ha en varsin, Neo och jag. Hålet, som getingarna ska in i, är för smalt för tjocka humlor så de kommer INTE att dö getingdöden där inne! Bra va?

Min stora håriga nalle

De byter plats här barnen. Än är den ena här och sen i nästa sekund är samma unge annanstans - hos en annan mamma eller hos en annan pappa. Väldigt sällan de är här alla samtidigt. För ett tag sedan var Kevin här i 3 veckor i rad. Sen ringde hans pappa och undrade om han flyttat för gott - då försvann han hem till honom och nu har jag inte sett honom på typ 2 veckor! Så där håller det på. Man har ingen aning om hur många eller vilka som tänker äta eller sova hemma....lite lätt frustrerande logistik.

Hur som helst dök Kevin upp här nyss och meddelade att hans kompis Anton läser min blogg. Kul! Fatta...jag är en cooooool bloggmorsa liksom ba! Typ va! Eller vänta....det där var fjortis språk har jag fått veta. Fjortis = fjantig liten brud. Jag måste hitta nästa fil....vänta.....letar på hårddisken....blipp...blipp...nu ska vi se......datanördfilen....där har jag den....liksom i det här senaste gamet va (= blogg) är jag på G till nästa level med fett mycket power....jag har besegrat värsta bossen....så jag bloggar va.....typ 56 gigabyte stor....jag är teh shit va...elller teh Motha....menar jag. 1337 liksom!

Kevin kommer ganska snart att dra till sin pappa tror jag....efter det här. Förresten tycker Kevin att han är JÄTTE SOCIAL! Nu ska ni få se vad jag ser mest av Kevin. Iallafall 99% av tiden här:



Japp...det är dörren till Kevins rum! Stängd. Där inne sitter han och är "social"....för vem sa att det var med oss liksom!? Nä, jag skojjar bara. Ibland ser jag faktiskt Kevin utanför dörren. Då blir jag så glad! Så här ser han ut bakom dörren.



Nej, förlåt...det är den gulliga nallen som Kevin gjorde i slöjden i typ 4:an eller nåt! Den är så himla fin. Nu vet inte Kevin att jag varit inne på hans rum och fotat den så nu lär jag få skit för det. Nåja, så här ser han ut sonen....



Min stora håriga nalle....puss på dig gubben!

Alla som undrar varför jag skrev just det här inlägget kan tacka Anton som tyckte (helt rättvist) att det var lite lite Kevin på den här sidan och lite mycket Pinkan - alltså är balansen återställd. Rättvisa framför allt!


Jag är en komplett idiot...

Måndag - jag gillar normalt måndagar. Mest för att jag gillar engelska deckare. De är så mysiga på nåt sätt. Lite lagom läskiga, halvklurig intrig och fin miljö - allra helst "Morden i Midsommer". Nicke tycker att jag är en komplett idiot som köpt varenda film som finns att se i den serien. Må så vara - jag köper det också, bara jag får min måndagsdeckare. På menyn nu står "Kommisarie Lynley". Och måndagar som denna, med en sväng till hjälpmedelscentralen BEHÖVER jag verkligen en Lynley. Det är vad jag ska göra nu, när vi lagt telningarna. Dratta ner i soffan och bara glo på det lättsmälta "dravlet" (enligt Nicke).

Tidigare idag, på eftermiddagen, när jag kom på att det var måndag och jag var tvungen att gå och handla Lynley så sa jag till Neo att "nu ska vi gå och handla minsann". Det hade han inte det minsta lust med. Han började yla och ha sig om att han "måste gråta nu" och allehanda andra knasiga hot. När han gör så brukar jag ge honom alternativ att välja mellan, men som ändå leder till det jag vill. Typ - "Vill du gå till affären med tvillingvagnen eller med rullen?". Då får han välja men till affären ska vi liksom. Det brukar funka, men inte idag. Nu har han vuxit ifrån mig igen! Idag var det HAN som gav MIG en annan lösning.

-"Jag vill inte gå och handla. Sätt dig vid datorn och fixa istället!" sa han.

Som att han gav mig värsta lockbetet - uppenbarligen sitter jag mycket vid datorn i hans ögon och då måste jag ju gilla det - alltså slängde han fram värsta köttbenet till mig nu tyckte han. Dessvärre var jag inte lika medgörlig som han brukar vara och jag hade mage att vägra sätta mig vid datorn.

-"Men mamma, du kan kolla på Bocelli - han sjunger jätte fiiiiint!" försökte han. Inte ens det hjälpte.

Tillsist var jag tvungen att locka med att vi kunde hämta pappa på jobbet . In till stan i trafiken och sedan hem igen i värsta rusningstrafiken - allt för att få med ungen till affären! Vad gör man inte för att få tag i en Lynley en måndag som denna.

Vi stack iväg och hämtade pappsen - typ 4 mil fram och tillbaka - det tog 1,5 timme! SEN skulle vi åka till affären hela bunten. Det gjorde vi och NU var det OK - pappa var ju med! Vi shoppade loss på barnmatsburkar och köttfärs och lite annat mojs. Tror ni jag kom ihåg filmen eller? Nä, såklart inte!

Det hela slutade med att jag fick sticka till affären och köpa filmuslingen. Hade jag vetat att jag skulle glömma den hade jag sluppit sitta i köer för att hämta Nicke för att få Neo till affären....hör ni vad korkad jag låter? Jag skulle ha tagit Neos förslag direkt och satt mig vid datorn när han erbjöd mig datatid mitt i hans lektid liksom. DET om nåt är ju generöst!

Jag är beredd att hålla med Nicke - jag är en komplett idiot....

Han fick en GUL....

Tycker inte om det där stället! Det bara är så. Personalen är jätteduktiga och allting finns - men jag har så svårt för pulsen där, eller vad det är. Hela mitt inre skriker "nej, nej, nej..." när jag står utanför tröskeln. Bara tanken på att ta in Neo dit gör att det är en kamp med mig själv. Jag talar om hjälpmedelscentralen.

Tänk om det kunde vara lite mindre institution över det hela. Lite mer glada färger i entren, lite mer glädje över huvudtaget. Nu kommer man in i en kal entre, där det inte finns någonting. Det är som en övergiven konferensanläggning ungefär - bara utan "konferensflärden". Lite längre bort finns en dörr som leder in till receptionen. Innan man kommer fram till den tror man att man gått fel. Det har man inte. Väl inne vid receptionen andas hela rummet ledsenhet, missär, svårigheter....inga positiva vibrationer direkt. Tänk om det fanns lite musik tex, eller glada tavlor, glada textilier så att man skulle mötas av glädje, innovation, möjligheter och motivation! Då skulle jag känna ett lugn över att åka dit! Idag är det tvärtom!

Vi skulle prova elrullen idag. Ställa in lite ditt och datt och se om allt var som det skulle. Det var det. När vi var där första gången för att prova elrulle fick Neo prova en gul. Det var själva teststolen. Själv skulle han få en röd. Det ville han INTE alls ha. Han ville ha en gul - såklart. Förra gången tryckte han på varenda knapp på hela stolen och körde inte många meter. På nåt sätt måste han ha charmat gänget där för när vi kom idag hade de trollat fram en GUL! Neo blev så glad så glad.

Upp i stolen! Här skulle köras! Teknikern, som verkar vara en smart en, hade satt en kåpa över alla knappar så att Neo kunde koncentrera sig på att köra istället för att trycka på alla knappar. Men EN knapp fanns det iallafall - av och på knappen. Den tryckte Neo på varje gång han skulle byta riktning. Framåt. Stänga av. Sätta på. Bakåt. Stänga av. Sätta på. Framåt. Stänga av. Sätta på....ja, ni fattar. Det här kommer att ta lååååååång tid - att få honom att köra bara brum brum UTAN att fippla med knappen!

Här är den nya lilla maskinen. Gul och rolig!



Mika var vi tvugna att ta bort för annars hade hon blivit överkörd. Neo körde in i väggar och skåp - pang tjong! Det är med fara för liv och lem man står i vägen. Jag satte fast Mika i Neos innerulle för att hon inte skulle hamna under elrullen. Det tyckte hon var toppen! Äntligen fick hon prova nåt roligt också!


Jag skäms

Idag, eller snarare ikväll, fick jag lite knip i hjärtat igen.  Inte bara jag förresten...vi båda fick oss en tankeställare. Den lille gullegrisen Neo, förvandlades till ett litet monster när hans bulldozer till syster kom lite för nära när de var ute och kröp. I ett obevakat ögonblick hördes bara ett ynkligt  olyckligt gnäll från Mika. Inte ett sådant där arggnäll utan verkligen olycksgnäll. Vips var vi ute i hallen där de befann sig och då såg vi att Neo såg ovanligt oskyldig ut.

När Nicke frågade vad han gjort svarade han:

-"Dumheter"

-"Men vad gjorde du, Neo, bet du henne?" frågade Nicke

-"Bonkade på henne" sa han

-"Men du FÅR inte bonka på henne! Hon är liten och vill bara vara med dig" sa Nicke argt

Jag morrade till och visade mina draktakter genom att rycka upp honom från golvet och trycka ner honom i soffan.

-"Nu sitter du där och skäms!" sa jag med min inte allra mildast röst direkt. - "Du får banne mig skärpa dig. Sluta göra så där. Nu blir jag jättearg!" ylade jag

Neo satte igång och tuta. Stora tårar av skam. Mika blev räddad av pappa och cirkusen var igång. Sen, efter lite välling och duttande la sig sorgen. När det var läggdags gick Nicke ner med Neo. Läggningen är pappa-son grej. Jag får komma och säga godnatt när det är klart!

När de ändå låg där i sängen tänkte Nicke att han måste ta ett snack med sonen.

-"Du vet att du inte får var så där dum mot Mika. Hon vill ju bara vara med dig!"

-"Han är jättedum, Mika" säger Neo som har lite svårt med han och hon

-"Nej, hon tycker massor om dig och vill vara med dig hela tiden. Då får du inte vara taskig"

-"Taxibil?" svarar Neo

-"Nej, inte taxibil. Elak, du får inte vara elak. Förstår du att du var dum mot Mika?"

-......tystnad från Neo

-"Neo, förstår du det?"

Då svarar lilla gubben helt tyst:

-"Ja....tack, pappa...."

Herre Gud, ungen tackar för  uppläxningen! Vad svarar man på det? Då kan jag tala om att det gör man inte! Hjärtat  krampar och viker sig dubbelt! Man kramar ungen och säger förlåt för att vi blev så arga, men man får inte slåss. Även om man känner sig trängd och ifattsprungen av en sketen lillasyster.

Lilla gubben....säg vad du vill efter en utskällning men inte "tack".....skäll på mig, skrik, be mig dra åt skogen...men säg inte "tack"...så utan stolthet och skydd ska du inte behöva vara! Vi måste tänka ut nya sätt som gör att du får leka ifred och inte hamnar i sådana situationer att du måste freda dig från Mika, som inte menar nåt men som ändå gör dig frustrerad. Jag måste ta fram alla mina mest kreativa hjärnceller och skaffa dig en Neo yta - där du kan känna dig helt säker.

Älsklingen, förlåt för att jag inte alltid förstår din situation....jag måste lära mig se med dina ögon. Jag skäms.

Äntligen - Rödis....

Idag fick vi för oss att vi skulle fixa lite blommor till utsidan. Jag gillar blommor ute i rabatterna, men ni vet - jag är ju inte så bra på det där. Fast lite blommor till en blomlåda skulle jag väl lyckas hitta iallafall. Stora blomaffären ligger mitt i ett stort shoppingområde, där våra 2 mest besökta butiker finns - nämligen Babyland och ToysRus. Ingen sväng till det stället utan att man går in på någon av dem. Idag blev det ToysRus efter stora blombutiken, som förresten heter Plantagen.

Neo gillar ToysRus av förklarliga skäl! Han är så förälskad i bilar att en dröm för honom skulle kunna var att få sitta i butiken en hel dag och bara prova olika bilar...helst från just filmen "Bilar". För ca 6 månader sedan - undrar om det inte är mer förresten - så var vi på ToysRus och såg brandbilen "Rödis" från filmen Bilar. Neo blev genast förälskad i den och ville så gärna ha den, men det blev inte så den dagen. Sedan dess har han sparat varenda liten slant han har fått av oss i en liten röd låda - för att kunna köpa Rödis. Jag menar verkligen varenda slant! Så fort han har sett att vi har en krona eller nåt så vill han ha den och lägga i "Rödisburken". Sen en dag tänkte jag att NU är det dags att åka och köpa Rödis. Vi for iväg glada i hågen, MEN....detta eviga MEN...då hade den utgått ur sortimentet!

Jag hade verkligen inte hjärta att tala om att bilen han önskade sig över allt annat aldrig mer skulle finnas, så jag sa bara att den var slut just idag men att en annan dag skulle vi köpa den! I bakhuvudet hade jag att jag skulle kolla på Blocket och Tradera innan jag talade om att Rödis inte fanns längre....tror ni att jag hittade den? Icke! Tillsist tänkte jag att vi kör "oj, det har vi glömt" metoden...nångång måste väl ungen glömma att han önskar sig Rödis? Det verkade som att vi skulle få vänta tills han fyllde 18 eller nåt.

Så idag gick vi alltså in på ToysRus för att bara få titta på alla fina bilar medan Mika sov i vagnen - och idag vände vår tur! Där, på hyllan, stod han - RÖDIS - Neo blev så glad så glad. Inte en sekund gick till spillo. Den här gången la vi rabarber på Rödis direkt!

Välkommen hem till oss, Rödis. Du är efterlängtad!


Hur många spisar har en genomsnittsnorrman?

För ett tag sedan gick ett "oprioriterat" verktyg här i huset sönder - nämligen spisen! Inte hela spisen utan den här plattan man använder mest ni vet - ja, just den där mittemellanstora. Även JAG som nästan är portad från köket har hunnit fatta att just den är bra. Men vi har harvat på utan den. Tills idag....

Nu fick Nicke nog! Och när han får nog då är det NOG! Vi packade in barnen i bilen och for iväg för att köpa en ny spis. En induktionshäll var det mentala siktet inställt på. En med en extra stor storplatta. Eftersom vi har så många barn har vi en GIGANTISK stekpanna - som är förstor egentligen för "vanliga" stora plattor. Vi har sett spisar med extra stora plattor så det var ingen ouppnåelig dröm.

Vi stegade in med de små telningarna på en större svensk elkedja och började botanisera bland spisarna. Där fanns ett paket med både spis (med induktion och extra stor storplatta) och inbyggnadsugn. Det behövde vi inte alls men jag blev ändå intresserad eftersom det stod att man fick en resa vartsomhelst i världen på köpet! Jag såg framför mig hur vi gled ner till stranden i Malaysia över jul och tog varsin god glass tillägnad köksmaskinerna hemma. Nicke såg längtan i mina ögon och utan att jag ens öppnat truten sa han - nej, vi behöver verkligen ingen ugn också - så det blev inte det! Pffft!

Vi hittade iallafall den perfekta spisen (utan resa). Införskaffade den och for hem. Öppnade lådan och började läsa och kolla. Det är då jag tror att bilbeställningen varit framme här! Jodå, det låg en ugn i lådan MEN, såklart - alltid ett MEN....på sladden sitter den en lapp som säger:

"Denna sladd och stickkontakt gäller endast för inkoppling i Norge. För inkoppling i Sverige/Finland skall dessa avlägsnas och kokhällen anslutas enligt i Sverige/Finland gällande föreskrifter av behörig fackman."

Men hallå - vi köpte den i SVERIGE liksom!!! Det var ingen som behagade tala om att man var tvungen att köpa en elektriker också för att koppla in spisjäkeln! Så nu står vi här och undrar om vi ska flytta till Norge eller om vi ska försöka oss på att boka en elektriker. De brukar ju som bekant bara sitta och vänta på att nån ska ringa som har köpt en spis på den här elkedjan! Så börjar jag undra lite igen - kan liksom inte låta bli. Norge är ju ett lite mindre land med väldigt många färre människor än Sverige - typ hälften. OM nu den här kedjan är norsk i grund och botten BORDE det ändå vara så att de säljer betydligt fler spisar med svensk koppling än norsk i och med att vi är så många fler så VARFÖR är det norska kopplingar på - VA? Eller är det så att norrmän köper så in i bengen med spisar så fast att de är hälften så många så lönar det sig ändå att ha norska kopplingar på alla spisar, även de som köps i Sverige? Eller är det någon som har väldiga investeringar  och intressen i den svenska elektrikermarknaden i Sverige? Så att de liksom har satt på de här kontakterna på pin tji menar jag - för att se till att de svenska elektrikerna har jobb? Det är ju behjärtansvärt i dagens finanskris men ändå! Har alla norska spisar svenska kontakter då - i rättvisans namn? Eller är elektrikerna i norge nedlusade med jobb ändå? Jag vet inte om jag kommer på nåt svar men jag har en känsla av det inte kommer att lämna mig i fred på ett tag...

Vi skulle ha köpt det där paketet som gav oss en resa vart som helst i världen istället - då hade vi kanske kunnat koppla in spisen och fått mat idag OCH en mysig semester! Ugnen pajjar säkert snart ändå...speciellt nu när vi INTE köpte en ny. Lagen om alltings jävlighet ni vet...

Ja ja, vad är väl en bal på slottet....

Den norska kontakten


Människovalpen

Jag slutar aldrig förundras över hur folk ser på Neo, allra minst hans egna syskon. Ida älskar ju sin bror högt och tycker att han är så söt osv. Han är så gullig och snäll att hon vill gärna visa alla sina vänner sin söta bror. Då har hon kommit på den fantastiska iden att fråga lärarna om de inte kunde ha en sådan här dag när man får ta med sig "djur och syskon"!

Jag kan se scenen i mitt huvud:

-"Ja, barn då börjar vi. Anna du kanske kan visa din hund Karo först, så får Ida visa Neo sen. Under tiden kanske Neo kan sitta i hörnet där nere lite lugnt och stilla...."

Vad säger man...jag kunde inte låta bli att skratta faktiskt. Vår lilla människovalp Neo!


Ibland vill jag slå folk på käften...

Var inne en sväng på en blogg som har en massa matnyttigt för oss föräldrar till funktionshindrade barn. Det är en mamma som har tagit som mission att göra "CP vackert". Jag är inte helt säker men jag tror att jag tolkar det som att hennes mål är att CP inte längre ska falla in i skaran svordommar innan hon är nöjd. Sen vet jag inte om hon menar "vackert "på det sättet att det är något man önskar sig - för det har jag lite svårt att se. Att man skulle kunna önska sig svårigheter för någon. Det är garanterat inte på det sättet hon menar "vackert" men jag är inte helt på det klara hur jag skall tolka just det ordet i sammanhanget.

Måste säga att det är ett modigt projekt och jag hoppas verkligen att hon når målet för det innebär vinst för så många.

Själv är jag färdig att slå folk på käften som säger "jäkla CP unge" eller över huvudtaget nåt i den stilen. En nära person till mig berättade att det är en gubbe på hans jobb som varje gång han går förbi de nya automatiska dörrarna säger "Vad är det här för jäkla handikappdörrar". Hade jag varit där hade jag sagt -"Du, vill du se min son. Han är 3 år och här är han". Sen hade jag tagit fram ett foto på Neo i rullstol och klistrat upp på dörren - så hoppas man ju att han hade skämts ordentligt. Det är ibland effektivare än stryk - skam menar jag. Fast jag vill ändå ibland slå folk på käften....istället för att säga "skäms på dig" liksom....det känns ganska verkningslöst på nåt sätt i det läget. Nu slår jag inte folk på käften rent handgripligen men ni förstår säkert vad jag menar.

Här är iallafall adressen till bloggen: www.cpmamman.blogspot.com .

Sen har jag också fått nog idag. Av färdtjänsten. Nej, jag vet att det inte är onsdag men jag kan inte släppa det här att de är så nonchalanta och i mina ögon borde bli av med upphandlingen. En sak som jag inte skrev i senaste inlägget (No shit, Sherlock) var en del i vår dialog där jag frågar henne vilka kriterier som måste uppfyllas för att få fortsätta vara leverantör i den här upphandlingen och när man blir av med uppdraget. Då svarar hon att i och med att det i huvudsak är de två största bolagen i Stockholm som har uppdragen är det inte troligt att de kommer att bli av med den!

Nähä, men varför är det då överhuvudtaget en upphandling om det ändå inte går att avbryta avtalet på grund av misskötsel? Det är ju bäddat för att de skall strunta i de här kunderna som förmodligen inte är lika lukrativa som privat- eller företagskunder. Nästa grej, fick jag höra av vår sjukgymnast, är att de själva tycker att de sköter det här så bra! Vem fan har gjort den utvärderingen? Jobbar han eller hon också på bilbeställningen eller? Kicka analytikern och fråga de som drabbas så kommer utfallet att bli ett annat!

Så idag fick jag alltså NOG och mailade till RBU. Riksförbunder för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar - de tillvaratar funktionshindrades intressen. Få se om det händer nåt. Kände att jag måste göra nåt för det här driver mig till fullkomligt vansinne! 

De som har sjukreseuppdragen är ytterligare ett gäng jag vill slå på käften -  för de verkar ändå inte förstå ordet SKAM!

Lagrat på hårddisken för alltid...

Om jag tog Neo till sjukhuset och bad dem röntga hela ungen så tror jag att de skulle hitta en liten farbror på insidan! Idag när vi gick till dagis så fick han syn på lila mossflocks - en sorts "rabattkantsblomma". Nu vet jag inte om det finns ett sådant ord i det svenska språket, men om det inte fanns förut så finns det nu. Ni vet en sådan där blomma som liksom hänger över rabattkanter.

-"Mamma, titta vilka fina blommor" sa han och ville liksom att jag skulle lägga honom på marken så han kunde sniffa på dem.

Jag kände att jag inte hade så stor lust att lyfta upp honom ur rullstolen och lägga honom brevid rabatten. Folk kan ju se mig och undra varför han inte fick åka rullstol längre än så. Och kanske ringa någon som kom och tog Neo ifrån mig. Dessutom luktar mossflocks ingenting.

Så jag fick berätta att en del blommor är fina för att locka till sig bin men de luktar ingentig. Andra blommor måste lukta gott för att bina ska hitta dem men är kanske inte lika fina. Han tittade på mig som om jag var helt pantad. Tänkte att jag får väl ta det på en annan nivå.

-"MMmmmmmmm, vad gott blommar luktar tycker bina! MMmuuuuummmmms du vet. Bzzzz bzzzzz." och

-"ÅÅÅååååh, vilken fiiiiin blomma tycker bina, den måste vi äta. Mummmms - bzzzz bzzzz".

Han tittade fortfarande på mig som att jag inte hade alla hästar hemma så jag la ner hela projektet!

SEN när jag hämtade honom och vi gick hem passerade vi en hel hägg. Och en hägg luktar fantastiskt gott OCH är jättefin. Det kan ingen människa missa. DÅ kom det:

-"Titta mamma, en vacker blomma. Luktar gott också. Mums sa bina - bzzzz bzzzz". Sen tittade han på mig för att se om jag fattat vad han sa. Man vet ju aldrig - det har han lärt sig. Han kände att fick ta det på en lägre nivå åt mig direkt!
 
Vet inte vad allemansrätten säger men jag var ju bara tvungen att sno en blomma och ge honom! Allt lagras på den hårddisken tydligen - även fast jag ibland inte tror det.


En resa tack och ett paket varmkorv...

Flugan, den stygga människan, ska åka till Cypern på semester idag. Hon har laddat ett tag för det nu och ser fram emot ledigheten. Jag är så himla avis! Men...jag är inte den som är den. Tänkte ändå få henne att känna sig så där ledig och semestrig.

I mitt huvud utspelades följande scen:
Flugan och hennes familj kommer, efter en lååång och ganska jobbig flygresa med transfer och annat ni vet, fram till sitt fina hotell i den övre lyxklassen (herre gud, människan JOBBAR ju med det här så det är klart att hon reser ståndsmässigt och inte bor i nåt jäkla skithak). Nåja, de packar in väskor och ungar in i lägenheten. Kollar rumen och sängarna. Äldsta sonen, 3 år, bestämmer att han vill bo i rummet med dubbelsäng och såklart får han det för nästa rum har också en dubbelsäng OCH ett eget badrum. Lilla bäbisen åker med i mamma och pappas säng - den är ju ändå 2,10 bred!

Flugan packar upp. Hon kan nämligen inte inte packa upp. Dubbel negation, jag vet - det var min avsikt. Flugans man kollar balkongen och konstaterar att utsikten är magnifik, temperaturen är +27 grader och polen ligger precis utanför dörren. En whisky skulle inte va så dumt tänker han och drar kapsylen av den nyinköpta flaskan. Eller om det nu var ett litet "balkongkit" innehållandes lite drinkvirke och nötter. Flugan har packat klart, barnen leker och hon sjunker ner i den fina fåtöljen på balkongen. Tänker att nu ska hon se om det finns nån täckning på mobilen. Startar den och hör snart ett litet pling. Det är operatören som skickar meddelande till mobilen om att "Welcome to teleCYPRUS". MEN....så hör hon ett pling till! Va? Ett pling till? Ett sms? Jajamensan!

Ett sms från mig, hemma i Sverige som säger:

"Välkomna till Cypern! Ni är nu officiellt på SEMESTER!! Denna återkallas dock om ni inte tillägnar MIG VARJE drink, öl, glas vin,whisky eller läsk med orden "Om ändå...". Resten av meningen lyder "...Mie kunde se det här!" men det behöver ni inte säga. Puss och "Om ändå...".

I mitt huvud ser jag henne le och känna sig så där ledigt ledig. Verkligen på semester liksom. MEN...det finns alltid ett MEN....jag pratde med Terapeuten (vars bäbis förresten mycket riktigt också fick vattkoppor såklart) och hon säger till  mig att Flugan inte alls har åkt än! Att de inte ens åkt till flygplatsen för att flyget går inte förns kl.15 eller nåt! Och jag som var helt övertygad om att de alltså kommit fram redan. I min värld gick deras plan kl.6 på morgonen! Men det var alltså helt fel.

Då säger det ping i MIN telefon! Sms från Flugan som säger:

"Puss och Tack du är bäst på alla sätt! Love you, Flugan".

Den fula lilla stygga elaka Flugan! Nu VET ju jag att hon inte alls är på Cypern än. Faktum är att hon sitter hemma i sitt kök och mörkar att hon inte åkt än!!! Detta VET jag då jag precis pratat med Terapeuten nämligen! Jäkla Fluga!

Jag ringer Flugan och talar om för henne att hon är en usling som försöker mörka för mig!

-"Jag fattade vad du ville ha för effekt så jag tänkte att om du nu tror att jag är där så kan du få tro det liksom" säger hon med hela munnen full av varmkorv. Hon fortsätter -"Vi äter varmkorv nu och ska äta lunch igen snart för att när vi väl kommer till Arlanda finns det bara dyra räkmackor att ge ungarna och det kan man ju försöka med. Sen blir nästa mat på planet inte förns kl.17 eller nåt". Hon har koll Flugan. Proppa ungarna fulla så de står sig fram till att flyget serverar mat. Bara hon vet sånt....en annan tror ju att man kan köpa mat till ungarna på Europas största flygplats liksom!

Nästa gång jag beställer en resa ska jag också köpa hem en massa varmkorv ......

Ett ånglok lättare..

Dagen Idag har av flera anledningar varit en spännande, lärorik och för mig väldigt viktig dag:

1. Jag har för första gången lämnat Mika till en barnvakt .

2. Jag har alltså för första gången varit borta från Mika en hel dag.

3. Vi har varit på förleläsning om Cerebral Pares, dvs CP.

Först och främst var det jobbigt att gå hemifrån! För första gången gick jag ut genom dörren utan bäbis på armen! Man är konstig som människa. Här sitter man ibland och längtar efter egentid - sen när man väl får det mår man inget vidare av det! Hela systemet var på spänn och hjärtat sa "Gå hem, gå hem, gå hem"...Nu var det ju inte så att vi lämnat henne till djävulen utan bara till mormor, men ändå. Min lilla bäääääbis!!! Fast det gick ju jättebra. Hon var så glad så glad att jag nästan blev lite besviken. Herre Gud, unge....EN liten tår kan du väl fälla för tusan...jag går ju nu! Icke.

Tänkte att nu kommer minsann mormor ringa 42 tusen gånger för att säga att -"Mika är sååå ledsen och vill ha sin MAMMA", eller -"Hon gör inte ditt eller datt, vad ska jag ta mig till???" eller -"Vad vill hon när hon rynkar på näsan?" osv.

Nepp, 4 sms fick jag! Ett som undrade om hon somnar själv i sin säng (svar: ja) och ett som talade om att vi har en busunge som lyckats hitta en lampsladd som man kan dra i och på så sätt slippa att sova - men nu efter andra bullar skulle hon minsann somna! Det tredje undrade när Pinkan skulle komma hem för Mika sov som en stock (!) och ville inte alls vakna nu när Neo skulle hämtas från dagis. Det fjärde sa att Pinkan hade kommit hem! Jaha - så oumbärlig var man alltså. Skit också!

Med andra ord gick det alldeles utmärkt att vara ifrån Mika en hel dag - iallafall för henne!

Anledningen att jag alls var borta från hemmets lugna vrå var att vi som sagt skulle på en föreläsning om CP. En tjej, Kristina Tedroff, föreläste och jag lärde mig massor! Bland annat fick jag av henne veta vad INGEN doktor velat ge mig svar på - nämligen ett möjligt "varför har mitt barn en CP skada". I dryga 3 år har jag undrat och inte vetat. Jag har frågat och fått undfallande svar, eller faktiskt inga svar - eller svaret "Det svaret kommer ni aldrig att få". Jag har tillslut accepterat det MEN någonstans på insidan har jag ju alltid undrat. I tunga stunder har jag tillskrivit mig själv skulden (som så många andra mammor med funktionshindrade barn)...."Jag skulle inte ha väntat den där krystvärken" eller "Jag skulle inte ha stressat så på jobbet den där sista veckan" eller nåt annat "Jag skulle aldrig ha....".

Idag fick jag veta att i perioden mellan v. 25 - v.34 är hjärnans utvecklingsprocess väldigt känslig och väldigt viktig. OM barnet i det läget får ett höjt blodtryck (som inte påverkas av att mamman tex springer till tunnelbanan lite snabbt) KAN det hända att området närmast de vätskefyllda hålrum man har i hjärnan, ventriklarna, påverkas och skadas och en CP skada uppstår. En sådan skada är ensidig, dvs påverkar bara ena hjärnhalvan (exakt som i Neos fall). Får barnet däremot blodtrycksfall pga tex syrebrist i magen (inte för att det inte kan andas - det är som bekant vatten i magen!) påverkas hela hjärnan och skadan blir dubbelsidig - därför kan barn som drabbas av syrebrist få större skada.

Syrebrist, när det inträffar, sker oftast i samband med förlossningen varför dessa barn oftast är fullgångna. De "ensidiga" barnen har en tendens att vara tidigt födda (precis som Neo). VARFÖR de sedan föds tidigt har man inte svar på. Om det är förlossningen som startar för tidigt och orsakar det höga trycket eller om förlossningen startar för att det är ett högt tryck hos barnet. Hönan eller ägget liksom. Bara att få en MÖJLIG ORSAK som inte är orsakad av mig - bara att få veta det var som att lyfta ett helt ånglok från mitt hjärta!

Det finns alltså en möjlighet att jag inte gjort det här mot mitt barn! Tack, Kristina, tack.....


Neos favorit - Con te Partiro

Klicka på Bocellilänken under Länkar så kommer ni in på Youtube. Där är det bara att klicka igång länken och njuta. Det gör vi. Ganska mysigt att sitta och titta på en 3 åring som försöker sjunga med i den här....testa själv får du se! Fick inte till att lägga länken här. Jag får testa senare....

Lyssna och njut!

Neo min Neo

Jag får in frågor om Neos diagnos och jag vet inte om jag någonstans har beskrivit det, så jag får väl göra det.

Neo skulle ha varit född den 12 mars 2006 men kom till världen den 28 december 2005 istället, i v.29+1 eller nåt. Alla mina barn är födda under 2 timmar så jag visste att det skulle gå fort när det väl satte igång, så när vattnet gick den 27 december var det bara att slänga sig i bilen till förlossningen.

Vi har nog aldrig åkt så fort till det sjukhuset. Normalt tar det ca 30 minuter om det går bra....nu tog det 11. När vi kom dit gav de mig allt de kunde för att stoppa förloppet och det lugnade sig. Iallafall så pass att jag fick sova några timmar. Eller sova och sova. Jag var så fullproppad av mediciner så det kändes som att jag var alldeles hög. På morgonen kände jag att det inte gick att hejda längre och så kom han.

Kvällen innan hade de skickat ner en läkare från neonatalen som skulle informera mig om vad som skulle komma att hända om barnet bestämde sig för att komma till världen redan nu. Jag har bekanta som fött tidigt och jag visste att det var förenat med risker för hjärnblödningar och komplikationer som följd. Men i v.29 ska det inte vara nåt större problem. Brukar gå bra. Men det gick alltså inte så bra.

Jag fick se honom i 1 minut och hörde att han skrek, så han levde iallafall. Nicke fick följa med teamet upp till neonatalen och väl där hamnade han (Neo, inte Nicke) i kuvös och fick CPAP - en liten liten näsmask som hela tiden blåser in luft i lungorna för att det ska vara lättare att andas. Han slapp respirator iallafall. SEN började den ohyggliga resan. Ganska tidigt konstaterades att han hade haft en hjärninfarkt av 4:e graden och att den lämnat ganska stora skador. Varför han fick den vet man inte. Vi vet inte heller om han fick den innan han föddes eller om han fick den under förlossningen. Det svaret kommer vi aldrig att få...

Skadan som blev var att vävnad i hjärnan dött och lämnat ett hålrum. Ett område stort som en golfboll ungefär (har vi fått berättat för oss) mitt i det motoriska centret saknas. Områden runt omkring det här tomrummet har "adopterat" en del av funktionerna som skulla ha funnits där det nu inte finns nåt - men inte fullt ut. För det är skadan för stor. Den samlade diagnosen är CP skada. Ett väldigt brett begrepp har jag kommit fram till.

Det första beskedet vi fick var att vi hade fått ett litet kolli. Vi skulle inte förvänta oss att han skulle kunna lära sig saker, inte kunna äta själv, inte kunna tala, aldrig bli torr, inte gå, inte sitta, inte stå - kort sagt ett kolli. Men någonstans kände jag att "så fan heller - ni ska få se" - och ungefär då började den riktiga kampen. Att inte ge upp, att hela tiden hitta motivation, att se det positiva i mörkret, att inte lägga sig ner och bara dö (för det vill man stundtals, fast det inte är ett alternativ), att fixa ett så normalt liv som möjligt. Ett tag kändes det helt omöjligt. Speciellt när han slutade andas, hjärtat gick ner och han blev blå. Otaliga gånger har jag formligen skakat liv i den lilla lilla bäbiskroppen genom att veva med hans armar, killa honom under fötterna osv osv. Man slutar räkna sina egna hjärtattacker efter ett tag. Tid och rum försvinner och målet är bara ett - LIV.

Det var prover och prover och vi sökte hela tiden svaret - hur ska det gå? HUR handikappad kommer han att bli? Min största skräck och fråga DÅ var - kommer han att hamna i rullstol. Herre Gud vad jag har ändrat perspektiv sedan dess!!! Vad är väl en rullstol! Pffft! Stora frågor dök upp redan där - vem ska ta hand om honom när inte jag längre finns? Sånt som man omöjligen KAN besvara.

Timme ut och timme in satt vi vid kuvösen och försökte förstå och hjälpa. Han fick kramper, han kunde inte äta, hjärtat slutade slå om han åt för mycket (sondmatning), han fick ont i magen (luft via sonden), han var tvungen att sola (en baggis jämfört med allt annat), ständiga stick och prover och medicineringar. Blodtransfusion, ja jag vet inte allt. På en bäbis som var så liten att han rymdes i mina handflator! Man är inte stor då kan jag lova.

Samtidigt hade vi 4 andra barn som stod vid sidan och inte förstod nåt. Vi bytte plats hemma och deras andra föräldrar hjälpte till. Kim och Kevin var väldigt mycket hos sin pappa den första tiden - det vill jag tacka för massor idag. Jag var tvungen att vara på sjukhuset med Neo.

Tillsist fick vi iallafall komma hem och sedan dess har allt gått framåt. Jag har valt att se allt det positiva. Visst har vi anpassat vårt liv efter Neo och all hjälp och stöd han behöver, men vi försöker leva så normalt som möjligt och göra normala saker. Han behöver hjälp med allt, men är en väldigt glad kille. Pratar gör han som en riktig pratkvarn och han kan sitta. Åla kan han också, men inte krypa. Han kan äta själv men vi hjälper till för han har inte samma uppfattning om hur mycket man måste äta. Han är liten och vi har varit hos dietist för att få honom att växa. Det går framåt. Han kan inte vända sig själv på nätterna så det gör vi åt honom. Vi bär runt honom överallt eller kör hans rullstol, eftersom han inte kan köra den själv, eftersom bara högerhanden funkar någorlunda. Den är fingerfärdig men saknar styrka. Hela Neo är muskelsvag. Han ska kunna göra det han vill i möjligaste mån, det är vår uppgift att se till. OCH - han är TORR! HA!

Det kostar massor av energi att vara Neo. Han är helt med på banan mentalt men är fångad i den här kroppen som inte vill eller kan göra det Neo själv vill. Men jag kan konstatera att han är bara liten på utsidan! Så, nu har ni svaret på de frågor ni ställt. Och på frågan hur vi orkar är svaret - så länge Neo orkar orkar jag.




Neo Min Neo

No shit, Sherlock!

Vill bara förvarna att den här texten innehåller en eller annan svordom....

Jag blir så innihelvete jävla FÖRBANNAD! Ursäkta språket, men hur fan är det möjligt att det här jävla bolaget som fixar sjukresor ens är kvar i upphandlingen? Vilka är kriterierna för att över huvudtaget bli av med uppdraget? Får man behandla kunder hur som helst? Jag skulle, utan tvekan, tvinga VD'n för det här bolaget, eller vad det nu är, att fixa fram en taxi MED bilbarnstol och åka och BADA med Neo. Nu när jag känner efter lite så blir jag ledsen också. Uppgiven - hur mycket är det meningen att man skall behöva slåss?

Japp, det är onsdag. Klockan är 8.41 - bilen skulle kommit 7.50. Snart en timme sedan! Då ringer jag, som man ska, till deras resegaranti. Dom svarar inte. Inte så att det är en röst som säger "Välkommen till resegarantin. För närvarande är det många som ringer, men du vi gör allt för att besvara ditt samtal. Du har nummer x i kön". Nä - de bara svarar inte. Jag ringer igen och igen och igen. Väntar länge. Äntligen svarar de:
 
-"Bilbeställningen, resegarantin".

-"Hej, mitt namn....bla bla bla....beställd bil 07.50...inte kommit....vad har hänt?"

-"Nu ska vi se....oj, det har inte gått ut någon bil.....ingen hade bilbarnstol....vill du att jag beställer en ny bil?"

-"Du, kolla på klockan! Neo ska simma om 19 minuter. Tror du att en bil, som FÅR vara 20 minuter sen och GARANTERAT alltid är det, kommer att komma hit i tid , köra oss ca 2 mil till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i rusningstrafik så att han hinner komma fram och bada? Skulle inte tro det va?"

-"OK, jag bokar av den här resan".

-"Boka av? Den har ju inte ens gått ut? Hur fan är det möjligt att ni misshandlar era kunder så här? Varför är det inte ens någon som RINGER oss?"

-"Jaha, ja..... vill du att jag bokar av hemresan också?"

Vad fan svarar man på det i det här läget??? -"Nä för tusan - låt den vara - jag kommer att behöva en taxi från ett sjukhus som jag inte kommer till för att ni klantat till det IGEN!".

Jag frågar hur jag ska göra för att få någon rätsida på det här. Hur det är möjligt att det är fel VARJE gång? Jag överdriver verkligen inte - det är fel VARJE gång. Hon har ingen aning men ber mig ringa deras kundtjänst för det är där man registrerar "avvikelser". Det här att de aldrig kommer är en avvikelse nämligen. Vem fan har kommit på det? Misshandel kan jag gå med på men avvikelse. Hela den här upphandlingen är en avvikelse!

Nåja, jag ringer kundtjänst och nu är jag riktigt jävla skitarg. Glöm draken från igår - nu snackar vi MONSTER!!! Och gissa - DE SVARAR INTE. Under tiden har jag ringt till Emma, den stackarn som står med Neo och väntar på en taxi som aldrig kommer. Hon ger upp och går in och leker med Neo på dagis istället.

Tillsist kommer jag fram till en tant på kundtjänst (som jag tror skulle vara hjälpt av en jäkligt låååååång semester). Jag drar allting en gång till och när jag ändå är i farten så talar jag så klart om att det aldrig funkar. Jag drar exemplet med chauffören som skulle "gå och skita" och även förra veckans uppdrag till ett företag som INTE har bilbarnstolar. Då kommer nästa grej.

-"Det är väldigt viktigt att man ber dem kryssa i rutan för bilbarnstol!"

-"Men jag har ju för helvete bett om att få ett kryss i rutan och det SKA vara där. Men nu kom ju inte bilen alls. Hur kan det ha att göra med rutan?"

-"Ja, jag ser att rutan är ikryssad. Men det är väldigt viktigt att man beställer rätt!"

-"Men du, tala om för mig hur i helvete jag ska beställa för att FÅ HIT EN BIL?"


-"Ja, nu var det nåt tekniskt fel på just det här uppdraget....."


-"Jag skiter fullkomligt i om det var ett tekniskt fel. Det får vara vilket jävla fel det vill. När jag beställer en bil SKA JAG HA EN BIL!!!! Kan du tala om för min funktionshindrade son att han kan inte åka och göra sin simträning, som han älskar och som hjälper honom så mycket för att DE KAN INTE UTFÖRA SITT UPPDRAG FÖR FLERA MILJARDER OCH SKICKA EN TAXI OCH OM DE SKICKAR EN KAN HAN INTE ÅKA I DEN FÖR DEN HAR INGEN BILBARNSTOL?!"

-"Jag kan inte göra så mycket åt det här. Jag kan bara rapportera avvikelsen".

-"Någonstans tror jag att du förstår att jag är upprörd. Ingen annanstans skulle det här vara ett acceptabelt utförande av en affär. Om du ska åka privat till Arlanda för att åka på semester så skulle DU inte acceptera att det går till så här - det kan jag lova! Fattar du att jag blir förbannad när det aldrig funkar?"

-"Jag hör att du låter arg...."

No shit, Sherlock!!!!

Jag förklarar för henne att jag inte är ett dugg jävla avundsjuk på hennes arbete och nu säger  jag till henne att jag aldrig mer kommer att anlita den här tjänsten att beställa en taxi via dem. Hon säger att när de är mer än 20 minuter sena kan man beställa en vanlig taxi, pröjsa dem och skicka in kvittot. Ofta kofta en assistent som jobbar på dagis har möjlighet att slänga ut 400 kronor  (enkel resa) minst för att åka taxi och sedan vänta på att få tillbaka pengarna. Och jag har inte möjlighet att varje vecka ligga ute med ca 600 - 800  liksom. OM de sköter det lika bra som upphandlingen blir man ju sugen på att testa - eller inte....

De kanske skulle göra så istället - fast det lär ju inte bli billigare för dem. Att kunderna får skicka in kvitton istället för att beställa bilar via dem som aldrig kommer och när de kommer är det alltid fel eller nåt som saknas. En chaufför frågade till och med assistenten  -"Hittar du"? Men hallå....

Nä, nu orkar jag inte mer. Luften har gått ur mig och nu är jag bara ledsen. Ska sätta mig i soffan och gråta en stund så kanske det går över. Lilla Neo, jag hoppas att du fick leka nåt kul på dagis istället. Nästa vecka är det avslutning på simmet - jag tänker inte ens tala om det för jag kommer inte att beställa en bil till det. Vi struntar i det helt enkelt....jag orkar inte med att utsätta Emma, Neo och mig själv för det här igen.


Dumma dumma dumma unge....

Jag står i valet och kvalet. Antingen ska jag springa snabbt som attan till SATS och köpa träningskort BUMS plus en personligt tränare (skitdyrt jag vet, men det kanske är helt nödvändigt....) ELLER så ska jag strypa Pinkan - lååååångsamt. Han dristade sig nämligen till att fråga mig om jag var gravid igen...fattar ni?! HAN är inte rädd om livhanken.

Medan jag tänker på alternativen gömmer han sig på sitt rum och funderar väl ut nåt lämpligt sätt att göra bot på. Det krävs "some major sucking up" ett bra tag - OM han nu får överleva.

NU har jag det - HAN få betala SATS-kortet. Mooohaaahhahahahaaaa.....det kommer att stå honom dyyyyrt!


ψ Χ Ω ξ ‡ β....

Det var det närmaste svordomsfigurer jag hittade...fanns liksom inga fler att välja på bland specialtecknen i bloggverktyget. Jag hade velat ha döskallar och snurrar och eldgafflar och...ja, ni vet sådana där Kalle Anka tecken. Bara de hade kunnat ge en rättvis rubrik på det här inlägget, men men - man tager vad man haver.

Idag var ingen bra dag. Den började hyfsat dock med en sväng till bvc tillsammans med Flugan och hennes bäbis. Terapeuten håller på att säga upp sig från familjelivet för hennes äldsta har haft vattkoppor som ALDRIG vill  ge sig. Barnet har varit den prickigaste korven på hela jorden, men snart är det väl slut får vi hoppas annars drar hon till månen tror jag! Fast då kommer väl nästa, LillaP - hennes nya bäbis. Lagen om alltings jävlighet ni vet - den slår till ofelbart!

Efter lunch tog vi oss hem till Flugan och då var jag så jäkla korkad att jag tog mjölk i mitt te. Att jag aldrig lär mig! Jag är nämligen laktosintolerant....det borde man ju minnas liksom men allt som oftast brukar det falla ur huvudet! Elaka tungor säger att jag är intolerant i allmänhet men mot laktos i synnerhet. Säg det till mig en sån här dag om du vill få stryk - hårt! Idag slog alltså seniliteten till med full kraft och jag klämde i med mjölk i teet och natuligtvis smör på smörgåsen + 2 skivor ost per macka. DET är att be om det. Fast det har gått bra mellan varven men det gjorde det inte nu.

När jag gick till dagis för att hämta Neo kunde jag knappt gå men det var ju bara att knipa ihop och rassla vidare. Fick ta bussen några hållplatser. Jag blir helt sänkt, hela systemet går liksom ner och jag får så ont i magen att benen viker sig. Känner liksom hur jag blir grön i ansiktet. Halvkul. Det är då det börjar växa ut horn och svans och huggtänder och gröna fjäll över hela kroppen. Kan tänka mig att en och annan vårta på näsan poppar upp också - urrrrr. Jag blir inte trevlig!

Nicke den ängeln gjorde vad han kunde och försökte komma hem så fort som möjligt, men då var vi där igen - krockar över hela Stockholmsregionen och trafikstockning. Det tog lååååång tid för honom att ta sig hem, men han kom tillsist. Mika hade dock den goda smaken att somna så att jag kunde rulla ihop mig med Neo på soffan under en filt. Tillsist ger det sig men vägen dit.....fyyy. Nu börjar jag bli normal igen.

Jag tänker ju i bilder. Tror att jag sagt det. Ni vet, den här filmen som rullar i skallen på mig. Idag kom laktosdraken = mitt andra jag när det smäller till. Här är den....eller ja...här är "jag"...


Det finns roliga dagar också!

Måste bara visa lite av dagens roligheter. Vanligtvis är jag usel på att ha kameran med mig men jag har börjat skärpa mig. Dessutom tycker jag att det mestadels är händelser som grundar sig i nåt sorts problem som hamnar på min blogg. Men vi har ju roliga dagar också, hela tiden. Tänkte visa lite bildbevis från dagen idag:

Här köper Pinkan sand av Neo, som tycker att det är buskul.



Sen, när vi kom hem kom världens bästa sjukgymnast - Karin Shaw och lekte (tränade) med Neo. Just idag var det ståträning. Hur kul som helst att stå i ett hörn och kasta papperskuber kors och tvärs. För det vet man ju - att kasta saker får man egentligen INTE - BARA när Karin kommer.



Sen lite senare tvingade Neo Milia att åka tåg med honom..."tuffi tuffi tåget går". Hon skulle kliva av och kliva på och kliva av....osv. Mika fick också åka med...



Sen tog den här dagen slut. Godnatt!

Inga armar - inget regnskydd....eller???

Jag återkommer hela tiden till det här med hjälpmedel och dess design eller oftast då obefintliga design. Men idag har jag hittat ett hjälpmedel som inte finns överhuvudtaget! Om man nu sitter i rullstol och det regnar - säg mig, hur gör man då??? Nä, du har bara en hand och den är inte jättestark. Du kan alltså inte hålla i ett paraply, för det faller ur handen. Det kan till och med vara så att du inte har någon hand alls! Eller arm för den delen. Men regn i ansiktet - det ska du ha!

Jag pratade med världens bästa sjukgymnast - Karin (Neos sjukgymnast - henne är vi rädda om!) och hon sa att man är hänvisad till att använda typ en cykelcape eller ett barnvagnsöverdrag om det regnar! Tanken är ju god, men som sagt - inga armar - inget regnskydd! Bara att gilla läget. Sånt där går jag igång på ordentligt! Inte en chans att Neo, som hatar regn i ansiktet, ska bli blöt bara för att han sitter i rullstol! Glöm det! Hur svårt kan det va, liksom? (ni vet...)

Och nu har jag kommit på lösningen - åtminstone om man har ett handtag bakom ryggen på rullstolen. Då kan man knäppa fast paraplyet i det handtaget med snodden, som man kan knäppa ihop själva paraplyet med när det är ihopfällt. Sedan kan man sätta paraplypinnen antingen i knät på den som åker, eller på sidan mellan låret och rullstolens sida. Eller OM man har en liten hand, så kan man hålla i pinnen. När paraplyet är fastsatt så väger det nämligen INGENTING. Vips så har man ett regntak som skyddar toppenbra. Bonusen är att man dessutom har en superglad (torr) unge som har ett paraply, precis som "alla andra"!

Enda nackdelen var att jag som körde rullstolen inte såg honom utan att titta in under paraplyet. Men det går säkert att lösa det också - jag har ju sett genomskinlig plast ett par gånger i mitt liv. Alltså önskar jag mig ett genomskinligt plastparaply med en ganska elastisk "fälla-ihop-snodd". Gärna med nåt skojjigt tryck på. Eller ögon som sticker upp, eller med öron som sticker upp, eller med blommor, eller....ja, ni fattar.

Nu ser man inte snodden men paraplyet sitter alltså fast i bakkant i handtaget som man håller i. Just här håller Neo i pinnen men den kan lika gärna stickas ner brevid benen. Den är nämligen inte utdragen i full längd här. Det gick hur bra som helst!



Så här glad blir man när man har ett eget paraply. Fast det här var på vägen hem och det hade slutat regna men vaddå - paraply vill man ha ändå! Pinkan (utan huvud) kör rullen.


1 kanelbulle och 2 bananer....

Ungar är aldrig så jobbiga som när de inte vill sova fast de är helt slut! Fy tusan! Stod inne i en affär och skulle handla lite. Mika skriker som att jag fyllt vagnen med häftstift. Nu hade jag ju inte det utan ungen var bara helt hysteriskt trött.

Men Herre Gud, sov då! Det är fritt fram! Du har mysig filt, rumpan är torr, jag gungar vagnen, du ser mig (eller ser mig inte om så önskas), kort sagt - allt är upplagt för att kunna sova men icke! Här ska skrikas!!! Folk vänder sig om och tänker:

-"Kan hon inte få tyst på den där jäkla ungen!"....jag vet...jag tänker lika dant trots att vi har 6 barn....

Nä, kära medmänniskor. Jag kan inte få tyst på ungen! Härmed utlyses en tävling med fiiiiin och dyyyyr vinst till den som lyckas - nämligen en BÄBIS! Du vinner ungen helt enkelt! Vassego! Att jag inte kom på det i butiken? Då nöjde jag mig med att fråga han i kassan om jag kunde betala med en skrikande bäbis. Eller om han kunde tänka sig att ta henne om jag pröjsade lite extra. Han ville inte, så jag fick vackert tassa iväg med min gaphals!

Sen, halvvägs hem, somnade hon. Det var över 1,5 timme sedan. NU sover hon! NU, när hon står på farstukvisten och det inte är en kotte i närheten som ser hur snällt hon sover. Behöver jag säga att jag inte fick med mig hälften av det jag skulle handla. Närmare bestämt blev det 1 kanelbulle och 2 bananer! Bara det allra viktigaste som ni säkert förstår! Hjärnan slutar att funka när hon skriker i affärer! Eller när hon skriker alls....det bara är så.

Men nu när hon sover så återkallar jag tävlingen. Eller förresten - JAG vann ju för det var ju jag som lyckades få henne att somna. Hurra! Jag vann den högsta vinsten i hela universum - MIN dotter! Nu är hon rätt OK igen. Phu, vilken tur att det var jag som vann.....

Hoppsan - nu vaknade hon. Lite gladare den här gången- tack och lov!


-"Hur svårt kan det va?"

Så är långhelgen slut. Den känns allt annat än lång, men vi har haft det mysigt. Det har varit fint väder och vi har cyklat. Härligt. Nicke har oljat klart allt som skulle oljas så nu är det fritt fram att nyttja altanerna. Vi har grillat mumsig mat och haft det sommrigt. -"Jag gillar varm sol!", som Neo säger. Jag också. Varm sol är toppen!

Nu är det egentligen bara trädgården som skulle behöva sig en liten tillhyfsning. Gräset är ganska långt och det är lite objudna gäster i gräsmattan - maskrosor. Nicke gav sig på ett gäng häromdagen. Bästa insatsen gjorde Ida - yngsta tonåringen - för två år sedan. Vi mutade henne med typ 100 kronor eller nåt och hon plöjde hela gräsmattan och förintade varenda maskros! I pumps! Det ni! Det skulle vi ha spelat in. Idag skulle hon ALDRIG göra det för en simpel 100-ing. Kanske dock fortfarande i pumps....Men vi tackar allra mjukast för detta för vi har fortfarande överlägset minst antal maskrosor i kvarteret!

Ett annat år skulle jag - som inte bara är kass i köket utan även i trädgården - ta hand om gräsmattan, för det var så mycket mossa i den. Vi stack iväg och köpte värsta utrustningen och nåt sorts medel - Kombi Stroller. Här skulle fixas. Hur svårt kan det va, liksom? När jag började ge mig i kast med den lilla vagnen vi köpt och hällt medel i den så upptäckte jag att det läckte ut medel vid själva hjulen. När jag tittade närmare på vagnen föll den i bitar! Min vanliga tur.
-"Äh, tänkte jag" och sedan dök just min standardparoll upp: - "Hur svårt kan det va?". Jag tog helt sonika och skickade den förbannade vagnen, den var ju ändå trasig i mina ögon, och sen började jag att för hand sprida dessa småkulor av medel. Kasta lite hit och kasta lite dit. Fjutt fjutt. Finfint!

Det visade sig att det här medlet var ganska effektivt och att vagnen förmodligen hade spridit det här något jämnare än vad jag lyckats åstadkomma för gräset tvärdog där jag hade kastat mina nävar kors och tvärs! Sen visade det sig att vagnen inte alls var trasig utan att det var JAG som var trasig och inte kunde sätta ihop den rätt (enligt Nicke....jag vet inte jag...). Nu stod vi där utan gräs!

Då tänkte jag igen -"Hur svårt kan det va?" och grävde bort allt dött gräs och köpte lite jord och gräsfrön och började så nytt gräs. Vi kan väl summera med att gräsmattan aldrig blev sig lik igen, men att mossa hjälpte medlet iallafall inte mot för nu har vi en mossmatta igen och den är såååå grön och såååå mjuk och fin! Har bestämt att mossa är bra! Det är så mjukt mot tassarna när man står och hänger tvätt!

Jag brukar ha randiga blommor i rabatterna på framsidan. Får se hur det blir i år - någon (bostadsanpassarna) har byggt en hemsk ramp över den ena rabatten! Den ska bort. Kommer en hiss istället. Tur är väl det för det var nog en av dem som klättrat på vår stege som gav sig på att bygga den hemska rampen kan vi väl säga - den är allt annat än bra monterad! Men men, den ska alltså bort. I den andra rabatten ligger det brädor. De ska bli ställning tror jag till baksidan när Nicke måste montera ner hela husgaveln för den mår inte så bra. Vilket år som helst. Alltså inga blommor i år.

Man vet aldrig med mig. Rätt vad det är tänker jag -"Hur svårt kan det va?" och då händer det nåt som ingen vet hur det slutar. Kanske slutar det med fina blommor i två frilagda rabatter! Vi får se....

En kvällsbild men man ser iallafall rampen, som hänger på kanten av kantstenen till rabatten. Känns hur säkert som helst - eller vad tycker ni??? Andra sidans ben står PÅ gräsmattan. Och det vet ju alla att gräsmattor är lika stabila som betong....eller hur var det nu....


Inte så höga studieskulder...

Ibland undrar man vad som rör sig i folks huvud. Många gånger kommer jag inte fram till nåt svar, utan står lika frågande efter att jag tänkt klart som när jag började! Som igår natt. Vi bor i ett gavelradhus. Mellan vår länga och nästa länga går det en stenlagd gång med lampor. Helt nygjord - fin som snus. Bra för rullstol. Skitsamma - det var inte grejen. På vårt hus hänger det en brandstege för ifall det börjar brinna. En säkerhetsgrej som måste finnas men som jag är bra sugen på att rycka ner helt och hållet. Varför? Jo, det ska ni få höra.

Den här stegen är gjord av metall och skramlar rejält. Det hörs ordentligt när man rasslar med den - inte minst inomhus. Av någon helt outgrundlig anledning är den här stegen väldigt lockande för fulla människor. Så lockande att vi stundtals förvarat en del av stegen på en annan plats för att de INTE ska klättra upp på den. Men i går så hängde vi tillbaka den. Det är ju grilltider nu osv.

Tror ni inte att stegfan funkar som en förbannad magnet! Mitt i natten - klockan 00.15 typ hör jag hur det formligen dunkar i hela huset, för det är så det låter när man ska dra i den där stegen! Ett gäng fyllskallar som tror att de ska smyga upp på taket och det är här jag börjar fundera.

OM det nu är så att de helt saknar intelligens om att det KANSKE skulle märkas att någon går på ens hustak, eller kanske det lämpliga i att göra det alls - så borde de iallafall ha öron! Det skramlar så mycket att man blir nästintill döv när man drar i stegen. Borde man då inte tänka - "OJ, vi kanske väcker som bor här och då blir vi påkomna!". Inte för att de bryr sig om huruvida vi får sova eller inte utan för att rädda sitt eget skinn liksom.

Det enda jag kommer fram till är att dessa personer inte har (och inte heller kommer att kunna skaffa sig) speciellt höga studieskulder om vi säger så...

Nu åker den ena stegdelen ner igen. Ska ta mig en klurare till på om det skulle vara värt straffet att göra steghelvetet strömförande. Då skulle jag ju iallafall få nöjet att straffa dem direkt och samhället i övrigt skulle ju inte direkt lida av en framtida akademisk förlust. Tål att tänkas på en stund...

Det här har Neo längtat efter

Att få sitta i sandlådan och gräva! Tänk att det är så himla mysigt - alla ungar gillar sandlådan. Varsågod, Pluttis. Gräv på du! Men jag ser en sak när jag tittar på den här bilden - vi måste ha en större låda. Var ska vi annars göra av Mika? Tror inte att hon kommer att nöja sig så länge med att så och vingla utanför den. Och pappa vill nog inte sitta där hela helgerna heller...

Naturligtvis är varenda hink och spade borta! Vart tar sånt vägen egentligen? Slår aldrig fel - man måste köpa nytt varje år. Jag fattar ingenting. Är det nån som äter sånt? Fast fan vet om jag vågar åka till Babyland igen för att köpa nya. Det är väl bara den dyraste som har BÅDE hink och spade i setet. Som ni ser har vi en sil kvar. Den som ungarna tycker är tråkigast. Såklart finns den kvar då! Men men, bra karl (kvinna) reder sig själv - det är bara att öppna lådorna och skåpen och se vad som finns där.

Tack, Tupperware - ni gör utmärkta leksaker! Jasså, var det ett litermått.....äsch!


Jag är i fel bransch!

Det är en sån skillnad när solen tittar fram! Plötsligt ser man att det faktiskt bor folk i området. Var tusan har alla hållit hus resten av året? Antagligen på samma ställe som jag själv - hemma och inne. Fast de hemma hos sig då förståss.

Igår hade vi cykelpremiär för hela familjen. Mika har liksom varit för liten och vädret har inte tillåtit cykling. Men nu var det alltså dags! Ett problem bara - vi hade bara EN cykelsits. Just det problemet var inte speciellt svårt att lösa! Det var bara att kasta sig iväg till Babyland. Ni vet, det där billiga stället......Tur att det finns småbarnsföräldrar för det är vi som ser till att konsumtionen inte stannar av! 

När Neo var liten och vi skulle cykla så var vi tvugna att hitta en stol som gick att luta rejält, eftersom han inte satt så bra. Jodå, det fanns och den var cool - HAMAX Siesta. Den går att luta så pass mycket att barnet inte "tappar huvudet" framåt om och när det somnar. Ursmart! Dessutom kan man göra det med en hand under färd! Den har också en sele som man inte behöver trä över barnets huvud utan man knäpper liksom fast ungen som i en bilbarnstol. Äntligen någon som tänkt till! Att dra en sele över Neo´s huvud är inte att tänka på. För att man skall fixa det utan att tappa cykeln (och ungen) i backen, måste han (och du själv) ha total balans och så är inte fallet.

Nu var vi ju inte tvugna att ha en som lutar för nu kan Neo sitta ordentligt. Vi tänkte oss att köpa en ny till Neo, så fick Mika ta den gamla. Swisch så for vi iväg. Glada i hågen kommer vi in i affären och ser ett helt gäng cykelstolar. Bara att välja! MEN då är det så - förståss - att det är BARA den här HAMAX Siesta som har den här selen som man inte behöver dra över huvudet! Och den är såklart dyrast!

Då undrar jag bara - OM man nu har en lösning som man är marknadsunik med (jag tror att de är det), skulle man då inte kunna tänka sig att använda den här selen i alla sina stolar och då kanske ta lite mer betalt för dessa än konkurrenternas? Istället för att bara ha EN svindyr stol? Så skulle iallafall jag tänka. Ja, kanske skulle jag ha en budgetstol som inte hade den här selen, men resten skulle definitivt ha den. Vips skulle alla konkurrenter ha ett problem och jag ha massor av kunder! Jag kanske inte skulle sälja den dyraste stolen så frekvent, men jag skulle sälja flera stolar. Som det är nu kan du ju välja vilken leverantör du vill. Samma sak liksom.

Men nepp - den här selen finns som sagt bara i stolen som går att luta, och eftersom jag måste ha en sån sele så blev det till att köpa en till Siesta stol - helt i onödan egentligen för funktionen behöver vi ju inte längre. Och naturligtvis var den gratis - kanske inte! 1100 spänn. Vi var INTE lika glada i hågen när vi åkte därifrån. Nu ska här cyklas för att få valuta för pengarna!

Som sagt - jag är i fel bransch....

Här sitter iallafall Neo och väntar på att få cykla. Det blev en urmysig tripp och tur var väl det!


Hade glömt studenten...

Valborg var hur lugn som helst! Inte en enda full unge....phu! Själva tog vi hela familjen (ja, inte ugdomarna då) och stängde in oss i "relaxen". Det låter ju ganska lyxigt och ja, det är ganska lyxigt men det är ingen relax....det är vårt kombinerade dusch/slapprum med ångbastun. Vääääääldigt skönt!



Här stängde vi oss ute från omvärlden en stund och skrubbade smutsiga ungar och lugnade stressade föräldrarnerver. Efter en sån vända somnar båda två ovaggade. Ja, barnen alltså! Bara snark rakt in i John Blundland. Faktiskt skulle jag själv ha kunnat tänkt mig att gå samma väg, men det blev inte så. Istället parkerade vi oss framför TV´n och njöt av att barnen sov.

Ungefär då kom Milia och Tobbe förbi. Med studenthatten på. Det hade tydligen varit mösspåtagning tidigare på dagen och det är ju klart - valborg är ju studenttider. Är så uppe i småbarnsår att studenten helt fallit ur huvudet, men Milia (Emilia vet ni) tar ju studenten även om jag inte fattar det så det kanske är dags att ta in det nu. Tobbe (hennes fästman) är redan färdigstudentad.

Måste klura lite på vad man hittar på i studentpresent. Det vore ju kul om det var nåt beständigt liksom och inte nåt som bara försvinner eller inte heller nåt som hon skulle kunna tänka sig att skaffa sig för egen maskin. Jättelätt - eller hur? Nu vet jag att hon läser det här ibland så jag tänker inte alls tala om vad vi tänker på, men tips emottages tacksamt. Fast vi kan utelämna mobiltelefoner, sängar, soffor, glasskålar, bestick, porslin och annat. Det skall vara nåt som är ett minne för alltid. Helst inte så dyrt att vi måste äta blodpudding i resten av våra liv heller! Hmmmm - tål att tänkas på.

Och JAPP Milia, det är bara att skicka in en önskelista - det hjälper ganska mycket. Skickar man ingen får man ett presentkort på den lokala OK macken!


RSS 2.0