Säg vad du heter...
Nästan varje morgon har jag sällskap till jobbet med samma bästa vän. Jag har två bästa vänner - någon av dem gör alltid sällskap med mig till jobbet! Vi verkar ha samma väg liksom. När jag kommer till jobbet har många redan kommit. Är väl inte så morgonpigg då. En del kollegor är helt sanslösa - de börjar hur tidigt som helst och när jag går hem är de kvar ändå! Snacka om att jobba ihjäl sig! Herre Gud - get a life liksom!
Cheferna som jobbar på mitt jobb är väldigt engagerade. Alla vet hela tiden vad som skall göras. Fast ibland kan jag känna att jag bara skulle vilja välja själv vad jag ska göra. I det stora hela kommer vi bra överens, men det är ett par kollegor där som jag skulle vilja vara utan. Faktiskt gör de delar av min dag helt outhärdlig ibland, men jag har inget val - jag måste ju gå till jobbet.
De kallar mig för saker helt öppet. Det händer att de slår mig - hårt. Ibland, ganska ofta, knuffar de mig - fast att cheferna ser! Det är inte bara jag som blir knuffad och slagen - det händer mest hela tiden! Cheferna säger alltid till när de ser men det blir liksom inga följder. De säger till mina kollegor att de får skärpa sig - de vet ju att det där inte är OK. Vet inte vilken chef jag skall vända mig till för de verkar vara likadana allihop. Kanske kan jag prata med mina bästa vänner? Vet inte om jag vågar eller kan förklara.
Sen är det det här med rasterna och hur vi får äta och gå på toa. Det är bara tillåtet på vissa tider! Undrar vad facket säger om det egentligen? Efter lunch får alla gå på toa. När någon varit på toa händer det (varje dag) att någon av cheferna ropar - "Gud vad det luktar här!". Varje gång är det någon om känner sig skamsen, trots att det är en helt naturlig sak. Jag minns iallafall att jag skämdes ganska mycket och inte alls vill erkänna att det var jag som orsakat lukten. Nu drabbar det inte mig längre, som tur är. Men man vänjer sig. Tillsist tycker man att det är helt vanligt att det basuneras ut att det luktar skunk här!
Jag har haft det lite stökigt så man kan säga att jag arbetstränar på jobbet. Det har funkat kanonbra. I början var det många som undrade lite och så där men nu är det inget konstigt längre. Dessutom går det bättre och bättre hela tiden. Nu har jag till och med fått nya arbetsuppgifter som jag skall ta mig an! Grejen är att de måste göras på en annan del av jobbet - en annan avdelning liksom. Det är lite nervöst, men det skall nog gå. Spännande är det ju hur som helst!
Det ska bli så skönt med semester. Fast jag vet inte om jag kan ha så mycket semester. Kan hända måste jag jobba lite iallafall. Några veckor stänger kontoret, fast om man känner att man måste jobba har vi ett "systerkontor" man kan jobba på lite extra. Men jag tror att mina bästa vänner har nåt i jackärmen! OM nu inte de ska jobba hela sommaren!
Här om kvällen åkte vi hem till ett par bekanta till en av mina bästa vänner. Jag följde med. Hade aldrig träffat dem förut. När vi kommer dit så puttar min vän in mig först och säger::
-"Hej hej, här kommer vi".
Ut i hallen kommer de som bor där. Jag är lite blyg så jag känner att jag helst inte alls vill stå längst fram, så jag försöker liksom trixa mig bakåt lite. Då tar min vän tag i min ärm och drar mig framåt igen! Hallå - var inte du min bästa vän liksom??? Sen säger hon:
-"Tala om vad du heter nu!", sen fortsätter hon
-"Sen kan du visa vilka coola dojjor du har!".
Men jag har inte ett dugg lust att bara säga mitt namn till folk jag aldrig träffat - än mindre visa dem mina skor! Visst, de är coola men vaddå - jag känner ju inte människan! Sen har min vän mage att säga:
-"Jag ber om ursäkt för hur hon ser ut. Hon har tydligen valt kläder helt själv!"
Vafan, jag tyckte att det var ganska snyggt! Ska väl hon skita i förresten - HON behöver ju inte ha kläderna på sig! Nu var jag ju redan blyg innan och jag kan väl säga att det här hjälpte ju inte direkt till, som ni säkert förstår. Vilken jäkla skitkväll!
Tycker ni att jag borde göra nåt? Ja, det kan man verkligen tycka. Men läs nu om texten med vetskapen att jag talar om ett barn - jaget är ett barn. Jobbet är ett dagis. Kollegorna är också barn. Cheferna är fröknar och de bästa vännerna är mina föräldrar.
Hade det här varit en vuxens vardag hade vi aldrig accepterat läget. Mobbing är dessutom olagligt. En vuxen som slår en annan vuxen kan åtalas. Ett barn på dagis....njä...men ett större barn då - i en skola? Var går gränsen för när det är helt oacceptabelt OCH när det leder till åtgärder?
Nu är jag inte ute efter att åtala barn. Det var inte alls syftet. Syftet var att öppna ögonen för att vi gör och säger saker till våra barn som vi aldrig skulle drömma om att säga eller göra mot någon annan människa - stor eller liten. Mig själv inkluderad! Jag skall aldrig mer säga till Neo, när vi kommer hem till någon han inte känner att han skall presentera sig själv - hade jag tagit med en vän hade JAG presenterat henne eller honom.
Någon som känner igen sig?
Oh, det där låter som en mild version utav hur det var för mig i högstadiet.
Nu kanske det inte var just det som var själva poängen med inlägget, men jag håller med dig totalt! Tycker också att det är konstigt att mobbing inte tas på större allvar.
Anthon - om jag kunde skulle jag vrida nacken av alla som mobbar! Men jag tror att det är fängelsestraff för mord - även på mobbare....så jag låter bli. Men det är bra konstigt att det inte tas på större allvar. Man kan ju bli förbannad för mindre! Hoppas det är bättre nu.
Jag har faktiskt gått i samma tankar som du...Tänk att hela tiden bli tillsagd: "gör si eller gör så, eller gör inte si eller inte så" - guuud, va jobbigt! Jag försöker, och då menar jag försöker, tänka på mitt agerande...Min son är en EGEN individ med egna tankar och känslor. Han ÄR inte en kopia av mig själv... Försöker låta honom välja själv
t ex mellan 2 tröjor (fast där styr jag ju lite iallafall då...) och då blir han nöjd och även jag! Brukar även tänka på att inte "dyka" på barn man träffar för första gången (eller blyga barn för den delen) utan jag säger bara hej och låter dem komma till mig när de känner att de vill, OM de vill. Vi måste ta hand om vår framtid - BARNEN!
Lena - ja, de är egna individer. Tänk då, om du är hemma hos någon och din man när du går säger: -"Så, krama och pussa nu den och den innan du går! Och Kalle vill också ha en kram!" Helt galet - jag kramar vem tusan jag vill!!!
otroligt tänkvärd text!!
