Välkommen tillbaka, kära fleecefilt!
Just nu är jag inne i ett sorts flyt. Kan inte sätta fingret på vad det är, men det där sköna inre lugnet har hittat mig igen. Varje gång det händer blir jag varse hur mycket jag har saknat det.
Har bara inte lärt mig konsten att identifiera när det försvinner. Plötsligt är det bara borta och när det kommer tillbaka är det som att rulla in sig i en varm fleecefilt.
Kanske är det så att man ibland måste tappa bort det för att uppskatta det när det kommer tillbaka. Lite som att om man aldrig är ledsen vet man inte hur det är att vara glad!
Hur som haver gillar jag att vakna odödlig. Välkommen tillbaka, kära fleecefilt!
Håll fram muggarna så häller jag!
Sedan i onsdags har min mail fullständigt gått bananas! Alla vill ha svar på frågan "vad är en egoistisk fegis" :) OK, jag är en öppen människa.
En egoistisk fegis befinner sig, enligt egen uppfattning, i universums centrum. Allt kretsar kring dem - rubbet! Problemet är bara att de inte alls befinner sig i mitten, de är långt ute i periferin från oss andra.
Nu är jag en människa full med styrka och energi. Man skulle kunna säga att jag är som ett kärnkraftverk. Omgiven av säkerhetszoner. Men har man väl klättrat över staketet så står man nära nog att få lite energi och kraft. Och inte så lite heller! Håll bara fram en mugg så häller jag för glatta livet.
Och finns ingen mugg så häller jag ändå. Rakt över personen ifråga. Varsågod! Och så kryddar jag med lite självkänsla, egenvärde, kärlek och trygghet. En riktigt mumsig blandning.
Efter ett tag tycker jag dock att det är på sin plats att de häller tillbaka litegrann. Saken är den att det finns inget att hälla! Varför?
Jo, de har fått för sig att egenvärde bygger man helt själv. Ensam vid universums mittpunkt. Good Luck. Det är som att odla ris i Sahara. Det går käpprätt åt pipsvängen. Egenvärde byggs av andra människor, hallå!
Well. Då kan jag inte dra den här stackars människan bort från periferin och in i gemenskapen, där vi andra är. Man måste hälla tillbaka. Och när jag ställer det kravet (önskemålet) vet jag att de tar till flykten. De vågar inget annat.
Så, den dagens flopp var att jag identifierat en egoistisk fegis - faktiskt ett riktigt praktexemplar.
Fast nu vaknar jag med ett lugn för jag behöver inte hälla den mumsiga soppan över skallen på någon - för det är lite jobbigt i längden.
Och så vet jag en sak till - det är fruktansvärt ensamt och kraftlöst i det imaginära universumets mittpunkt. Jag har varit där!
Inte svårare än så. Nu ser jag fram emot att mailen slutar plinga som en galen hela dygnet. Sover ni aldrig, älskade bloggläsare?
Håll fram muggarna bara, så häller jag! Det är ni väl värda :)
Förbannade jävla CP-skada!
Livet är sannerligen en sanslös berg-och-dalbana! Ena sekunden har man hittat värsta grejen och surfar på vågtoppen - för att i nästa åka raka vägen ner i svarta hålet. Vi börjar med vågtoppen:
Och så tar vi fallet rakt ner i svarta hålet:
Sonens ben blir bara krokigare och krokigare. Vi stretchar som idioter för att han ska kunna ha någon sorts egen gång i framtiden, men som det ser ut nu måste vi hitta ett sätt att trotsa tyngdlagen för på så här krokiga ben finns det inte en sportmössa att han kan ens stå. Och jag kan inte med muskelstyrka sträcka ut hans ben - och om jag kunde skulle det göra så hiskeligt ont på honom så det är ändå inte ett alternativ.
Då fick jag en, tyckte jag själv, briljant idé! Jag efterfrågade ortoser för benen som kan sträcka dem utan att han dör - och det fanns! Som grädde på moset gillar han dem skarpt. En sorts skena som man spänner fast runt benen. Jag visste att det skulle funka :)
För första gången i sitt liv har han stått och borstat tänderna själv, samt kissat stående vid toan. Fattar ni lyckoläget på det???
Och så tar vi fallet rakt ner i svarta hålet:
"Det skulle vara härligt att kunna känna det du känner. Hur det känns att kunna gå. Men det gör inget, jag är nöjd..."
Ord som dessa ska inte komma ur en 7,5 år gammal kropp. Jag vet att han inte är nöjd, han sörjer och försöker trösta sig själv. Och jag dör inombords och kan inte hejda vågen av sorg som sköljer också över mig. Inte för att han inte kan gå, utan för att han ska behöva bära omkring på de här känslorna och tankarna.
Förbannade jävla CP-skada!
Topp och Flopp
Dagens Topp:
Ortoser som sträcker ben
Dagens Flopp:
Egoistiska fegisar
Längtar efter att bli kallad jävla skitkärring!
Jag slogs av en tanke idag. Pratade om arga barn och deras uttryckssätt. Smällande i dörrar, hur de skriker att man är helt dum i huvudet och borde dö på fläcken. Jodå, jag har hört allt från de i dag vuxna barnen. Och vi lever hela bunten. Vi är till och med vänner och gillar varandra.
Det är helt naturligt. Annat är det med lille Herrn här hemma. Visst har han blivit arg på mig många gånger, och jag på honom. Ibland är ungen gratis. Med rulle och allt. Skulle till och med kunna tänka mig att betala en skvätt för att bli av med honom i dessa lägen :) Ja, jag skojar! Han ska ingenstans. Han är oersättlig dessutom.
Men hur arg han än blir. Hur gärna han än vill skrika att jag är en jävla skitkärring (jo, han kan de orden också) så låter han bli. Inte av väluppfostran, utan för att han räknar med att risken att jag då inte skulle vara så sugen på att hjälpa honom längre finns, och han vet att han är beroende av mig.
De gånger han varit så innerligt arg och han uttryck det och han sagt nåt han vet inte är ok (långt ifrån långt jävla skitkärring) så har jag avsiktligt inte sagt nåt om det. Jag säger faktiskt inget alls för att jag inte ska säga fel sak, så att han aldrig mer vågar bli arg på mig. Då när jag står där tyst och glor på honom så kommer den - rädslan. Jag ser den i hans ögon och han skriker "Förlåt!".
Jag hade hellre sett att han kallade mig för jävla skitkärring, kossa, världens sämsta mamma...ja, vad som helst faktiskt. Vad som helst, bara inte "Förlåt!".
Jag har sagt till honom att det finns ingenting i hela världen som skulle få mig att lämna honom. Inga ord, ingen handling, ingenting. Vad han än säger och gör kommer jag alltid att stå kvar. Han får vara arg, ledsen, glad eller vad som helst...mig blir han inte av med.
Och ändå denna rädsla. Han vågar inte lita på mig till 100%. Jag vet inte hur jag ska ge honom den tryggheten. Jag vet inte hur jag ska få honom att våga kalla mig jävla skitkärring.
Den dagen kommer en sten falla från mina axlar. Faktiskt skulle det vara en grym känsla att få höra det från honom. Få föräldrar skulle uttala de här orden, men jag menar varje ord:
Jag längtar efter att bli kallad jävla skitkärring!
Kära Försäkringskassan
Kära Försäkringskassan.
För snart åtta år sedan fick jag en son. Han föddes tre månader för tidigt och drabbades av en grav hjärninfarkt. Redan där och då fick han domen - ett livslångt funktionshinder. En CP skada som för alltid skulle hindra honom att leva ett liv likt ditt och mitt.
Han har gjort stora landvinningar och överjordiska framsteg. Exempelvis går han i vanlig klass och läser och räknar. Precis som vilken unge som helst. Han ÄR vilken unge som helst - på insidan. Jag är omåttligt stolt över honom. MEN han har ett livslångt funktionshinder och behöver hjälp med samtliga förflyttningar. Det betyder att han kör elrullstol överallt. Den väger nätta 130 kg.
Av Försäkringskassan fick vi hjälp att köpa en bil samt även att anpassa den. Det är jag djupt tacksam över, för elrullstolar är inget man åker buss med. Eller tåg. Eller kastar in lite lätt i bakluckan. Den måste lyftas in med specialkran. Och en sådan fick vi.
Nu har kranen gått sönder. Jag kan inte lasta in rullen i bilen och plötsligt beskars hans omvärld drastiskt. Det är då jag ringer till er, kära Försäkringskassan, och säger att jag behöver laga kranen.
Svaret? Skicka in en ansökan så ska vi göra en utredning om ni är berättigade till lagningen av anpassningen. Vi måste utreda om funktionshindret kvarstår. Om ni fortfarande tillhör godkänd grupp för anpassningar och om ni fortfarande bor ihop med barnet.
Jo, kära Försäkringskassan, barnet bor fortfarande hemma. Han är bara snart åtta år så jag planerar att han ska bo med mig åtminstone ett par åt till. Och vad skadan beträffar så kan jag meddela att ingen skulle vara gladare än jag, om vi vaknade upp en dag och den var borta. Jo, möjligen sonen då kanske. Det är just kruxet med CP-skador. De är livslånga.
Så därför, kära Försäkringskassan, undrar jag vad det är ni ska utreda. Jag behöver bara få kranen att fungera så att vi kan fortsätta vårt liv i godan ro. Det är faktiskt kränkande att ni ifrågasätter min sons funktionshinder. Inte för mig, men för honom. Så, låt mig bara laga kranen som gör att hans värld blir lite större. Även om jag inte vill, kan jag garantera att han har sin CP-skada imorgon också, och dagen efter den, och dagen efter den…..
För snart åtta år sedan fick jag en son. Han föddes tre månader för tidigt och drabbades av en grav hjärninfarkt. Redan där och då fick han domen - ett livslångt funktionshinder. En CP skada som för alltid skulle hindra honom att leva ett liv likt ditt och mitt.
Han har gjort stora landvinningar och överjordiska framsteg. Exempelvis går han i vanlig klass och läser och räknar. Precis som vilken unge som helst. Han ÄR vilken unge som helst - på insidan. Jag är omåttligt stolt över honom. MEN han har ett livslångt funktionshinder och behöver hjälp med samtliga förflyttningar. Det betyder att han kör elrullstol överallt. Den väger nätta 130 kg.
Av Försäkringskassan fick vi hjälp att köpa en bil samt även att anpassa den. Det är jag djupt tacksam över, för elrullstolar är inget man åker buss med. Eller tåg. Eller kastar in lite lätt i bakluckan. Den måste lyftas in med specialkran. Och en sådan fick vi.
Nu har kranen gått sönder. Jag kan inte lasta in rullen i bilen och plötsligt beskars hans omvärld drastiskt. Det är då jag ringer till er, kära Försäkringskassan, och säger att jag behöver laga kranen.
Svaret? Skicka in en ansökan så ska vi göra en utredning om ni är berättigade till lagningen av anpassningen. Vi måste utreda om funktionshindret kvarstår. Om ni fortfarande tillhör godkänd grupp för anpassningar och om ni fortfarande bor ihop med barnet.
Jo, kära Försäkringskassan, barnet bor fortfarande hemma. Han är bara snart åtta år så jag planerar att han ska bo med mig åtminstone ett par åt till. Och vad skadan beträffar så kan jag meddela att ingen skulle vara gladare än jag, om vi vaknade upp en dag och den var borta. Jo, möjligen sonen då kanske. Det är just kruxet med CP-skador. De är livslånga.
Så därför, kära Försäkringskassan, undrar jag vad det är ni ska utreda. Jag behöver bara få kranen att fungera så att vi kan fortsätta vårt liv i godan ro. Det är faktiskt kränkande att ni ifrågasätter min sons funktionshinder. Inte för mig, men för honom. Så, låt mig bara laga kranen som gör att hans värld blir lite större. Även om jag inte vill, kan jag garantera att han har sin CP-skada imorgon också, och dagen efter den, och dagen efter den…..
Bokstäver upp och ned
Ber om ursäkt för att jag bara försvunnit. Har bara inte funnit inspiration att skriva. Och då låter jag bli.
Allting rullar på i sakta mak. Neo har sagt att han vill ha glasögon för bokstäverna hoppar upp och ned.
Vi fick en tid och doktorn ringde mig. Hon var lite konfunderad, för hon visste inte riktigt vad de skulle göra åt bokstäverna som han såg upp och ned...
Hon blev något lugnare när jag förklarade att samtliga bokstäver var på rätt köl, men han säger att de envisas med att hoppa...liksom lite upp och lite ned.
No comments!
