Jag VET att han kan...
Igår nådde vi ännu en milstolpe. Neo gick bredvid mig bara genom att hålla mig i handen. Det var lite trixigt för han saknar självförtroendet på något sätt. Han vågar inte tro att han kan, så därför blev det bara 5 steg, men ändå!
Rom byggdes inte på en dag sägs det, så vi tragglar på. Önskar att han själv kunde förstå det stora i sina framgångar, för då skulle han promenera fast förankrad i min hand full av det där självförtroendet han så väl behöver. För han kan, jag VET att han kan. Nu skall bara han få veta det också...
Eller kanske både och...
Alltså, jag vet inte om jag skall bli arg eller om jag skall bli bara vanligt orolig.
En tid nu har det varit svårt att liksom slå på bromsen på den manuella rullstolen. Ena däcket har på något sätt varit lite längre fram än det andra. Handlar om milimetrar men ändå. Tänkte att den kanske blivit hårt pumpad och att det skillde lite mellan däcken.
Så här om dagen slutade dubbelkommandot att fungera. Han har ju två rull-ringar på ena däcket, varav den yttre styr däcket på andra sidan rullen. Detta för att han är enarmad när det kommer till att putta rullstolshjul. Plötsligt snurrade bara den yttre ringen utan effekt på motsatt hjul. Fri spinn. Efter lite trixande och fixande visade det sig att alla 4 skruvar i navet har blivit utskruvade!
Hur stor är sannolikheten att alla fyra skruvar skakar loss samtidigt? Precis. Hel obefintlig. Alltså har någon roat sig med att med flit skruva ut alla skruvar i navet. Som tur är föll inte däcket av, utan först slutade dubbelkommanot att funka. Och det är nu jag inte vet om jag skall bli in i helsike arg, eller bara vanligt orolig?
Arg för att någon, som jag förresten skulle kunna tänka mig att klappa lite hårt på, med berått mod skruvat ur skruvarna i navet, som alla vet är själva kärnan i hjulet. Vad ville man åstadkomma? Att han föll? Att rullen gick sönder? Att skrämmas? Göra ett roligt bus och totalt sakna insikten i vad som kunde ha hänt?
Elle skall jag bli vanligt orolig för att denna person, som jag vill klappa hårt på, rör sig i sonens omgivning och har för avsikt att testa fler roliga trick bara för att man kan? För att visa makt eller vinna populärpoäng för påhittigaste ungen i skolan. Eller ännuvärre, vuxen...
Jag har mailat skolan och där är vi nu. Helst av allt vill jag fara dit och morra högt samtidigt som jag visar glödande ögon, gröna fjäll och huggtänder. Lite fradga skulle kunna tänkas också. Mest för att visa omgivningen att jag har noterat händelsen och OM någon nu kommer på den befängda tanken att göra det igen måste de passera mig först och det torde avskräcka de flesta i det läget.
Men nu mailade jag alltså och rullen måste få förvaras annanstans uppenbarligen, så att det inte händer igen. Det är kontentan av det hela. Jag ville ha svaret:
-"Vad i helvete säger du?! Har någon skruvat på rullen? Det är HELT oacceptabelt och vi ser mycket alvarligt på detta!"
Istället blev det:
-"Skönt att det inte hände någonting. Vi vill absolut göra vad vi kan för att det inte skall hända igen".
Så vad gör jag nu? Skall jag bli riktigt arg eller skall jag vara vanligt orolig? Eller kanske både och...
Operation Barrletning
Jag har idag för första gången sett min son gå själv, utan att jag höll i honom!!! Knappt jag faktiskt fattade vad det var jag såg.
Nej, han gick inte rakt upp och ned på golvet utan något stöd, utan han gick mellan två ledstänger, en så kallad barr. Men ändå.
-"Mamma, håll i mig!"
-"Jag håller dig i luvan här bak" svarade jag och gick bakom med ett pekfinger i luvan.
Sedan stannade jag och han hasplade iväg själv utan att han märkte att jag stod still. Han hade fullt upp med att glo i spegeln på hur det såg ut när han var ute och gick. Tillsist upptäckte han att jag inte höll i och då blev det lite ostadigare direkt. Men när han förstod att jag inte hållit i honom de senaste metrarna gick han med på att jag gick till den andra änden och så fick han gå till mig i stället.
Tre varv gick han i barren. Fattar ni? För att vara en liten kille som inte kan gick han väldigt långt. För mig är det iallafall ett mirakel. Känslan av att se honom göra det själv fick mig att förstå på riktigt att om han bara får göra det där som träning lite mer intensivt, så kommer han garanterat att ha någon variant av självständig gång i framtiden. Ett stort lugn lade sig som bommull om mammahjärtat!
Nu måste jag bara ta reda på var jag kan få tag i en barr där han kan träna dagligen, eller iallafall så ofta det bara går. Om nu ungen kan lära sig gå genom att träna i en barr - då skall här fixas en barr!
Operation barrletning har startat!
Ska du ela mig?
Imorgon skall vi testa TENS. En lite dosa som ger strömimpulser och skall vara bra för spastiska muskler. Har hört mycket bra kring det. Så som Inerventions elektrodress, men den kan vi inte få förskriven så då testar vi TENS. Ström som ström, tänker jag.
Neos reaktion på det hela:
-"Mamma, ska du ela mig?"
Vi får väl se hur det går med "elandet"...
Tack!!!
Till alla er som troget läser om våra förehavanden, tankar och känslor. Som följer mina tårar i med- och motgång. Till er vill jag ägna ett stort tack! Det är vetskapen om att ni ser och läser om oss som ger mitt skrivande en innebörd.
Har jag med mina ord bara lyckats röra en kort stund vid era hjärtan är jag mer än nöjd...och stolt. Tack!!!
Putta 130 kg istället...
Det har kommit en ny familjemedlem till oss. Välkommen Wall-E Blå.
Nu har jag tyvärr ingen bild. Det får jag fixa senare. Jag kan dock berätta att bakgrunden till att vi bytt upp oss är att jag inte tänker putta 80 kg elrulle i snömodd en endaste vinter till! Nu skall jag istället putta 130 kg elrulle - om den visar sig inte fungera i snö...
