En vanlig blogg

Ridningen har börjat. Det har blivit riktigt avancerat kan jag tala om. Sist körde vi lite cirkuskonster - ofrivilliga kanske jag måste tillägga...

Bommar hade lagts ut för hästarna att kliva över. För att få dem att lyfta lite mer på benen lades de sista två bommarna istället som ett minihinder, likt ett litet kryss. Saken är bara den att det inte bara är hindret som är i ministorlek. Även hästarna är i ministorlek - vilket innebar att när Kelly (Neos häst) väl fick upp ångan och blev lite sugen på bus så hoppade hon över krysset. Skutt. Det gjorde inte Neo!



Den här bilden visar ett cirka 10 gånger högre hinder, men ändå.
 
I sista sekunden fick jag tag i ett ben innan ungen slog huvudet i backen. Tillsammans bildade vi en liten hög på golvet. Allt gick bra. Neo bara apgarvade hela tiden. Fattar ingenting. Han är rädd för saker ingen annan är rädd för men att ramla av en häst - det är peanuts! Till och med roligt!

En annan sak jag har introducerat här hemma är dataspel. Josefin i Sagolandet. Var lite orolig för hur han skulle fixa det här med när man måste använda två händer, men jag borde ha lärt mig. Klart som snus att han fixar det. Aktiviteter där man måste hålla ned en knapp med ett finger på ena handen och flytta musen med den andra fixar han hur enkelt som helst - med EN hand! På min dator finns nämligen en musplatta. Som den enklaste sak i världen rattar han runt alla prylar med en hand där andra behöver två. Sjukt imponerad måste jag säga.





En annan bra sak med spelet är att man måste trycka på bokstäver för att hämta svampar och annat kul. Snart kan ungen hela alfabetet.

Om någon, av någon outgrundlig anledning, har sina funderingar på om han minns saker, eller om hans tankestruktur är klar så är svaret: JA, han minns ohyggligt bra. Bättre än dig och mig - och hans tankestruktur behöver inte en levande själ oroa sig för. Den är finfin. Finare än finfin faktiskt.

Dessutom har han humor i oanade mängder. Kvällen avslutades toa där den dagliga boken skulle avklaras. Valet idag blev Max Potta och Max Nalle. Vi svänger till händelserna lite och medan han låg och skrattade ögonen av sig säger han:

-"Man kan inte tro att jag vuxit ur de här böckerna....!"

-"Mamma, nu är det väl ändå vår - det är ju bara snö i hörnen!"

Tur att han har ett positivt synsätt grabben när det är minus 2 grader, blåser halv storm, mössan långt neddragen över öronen, små små snöflingor yr omkring i luften...jag måste lära mig det av honom...

Nu har jag lugnat mig lite från framgångslyckan och då kom jag på en annan sak, som hängde ihop med milstolpen.

När Neo ställde sig upp mot bordet var det ett annat barn som såg det och ropade:

-"Kolla, Neo står upp!"

Varpå Neo svarade:

"Ja, ni kan kalla mig Ståmannen!"

Har har fasiken humor ungen....

Var på utvecklingssamtal på dagis idag. De har en pärm där de samlar bilder och de hade lyckats ta en bild på en milstolpe! Neo satt vid ett bord på en stol och skulle ha något han inte nådde - då ställer sig ungen upp för att nå!

Fattar ni? Han tar tag i bordet och ställer sig upp! Lilla Gubben, nu tusan hakar är du på G. Bara du själv sätter gränser OCH förflyttar dem.

Återigen kära läkare - Yippie Kay yay, motherfucker!

Wall-E är på dagis - ensam! Det är inte ett straff utan bara ett tillfälligt måste. Bilen är nämligen på verkstaden. Det i sig innebär att jag få köra tvillingvagn till affären och så vidare. Neo är så pass liten att han fortfarande får plats i tvillingsulkyn, och Mika är så nöjd och glad när hon får åka brevid honom.

Låter ju konstigt men att gå på affären med en tvillingvagn gör oss liksom osynliga. Iallafall jämfört med en knallgul elrulle! Det är ingen som stirrar på honom och istället passerar vi som vilken barnfamilj som helst. Det är inte ens någon som ifrågasätter om han är för stor för att åka vagn egentligen. Tills han avslöar sig själv vill säga!

När jag stod i kön för att hämta ut ett paket böjer han sig fram till pakettanten och säger förtroligt:

-"Jag skall börja skolan till hösten!"

Tanten tittar på honom och sedan på mig med blicken "Ja-se-ungar-vilken-fantasi-de-har" och ler lite medkännande. Jag säger ingenting. Och Neo struntar fullkomligt i hennes tystnad, böjer sig lite närmare och säger:

-"Jag har bara ett problem"

-"Öh, jasså?" säger tanten och tittar på mig för att se om jag skall avslöja det uppenbarligen ljugande barnet i vagnen...

-"Jo, sörru, jag har inga skolböcker....!"

Jag kände hur fnisset inom mig bubblade ut farligt nära ytan så jag rullade snabbt som ögat ut ur affären. Nu är vi inte längre osynliga ens med tvillingvagnen, men inte för att de fattat läget utan för att de ser en mamma som låter sina barn ljuga folk rakt i ansiktet utan att lyfta ett finger!

Moaahhaaahaaaa, det kan jag bjuda på!

Efter en ihärdig träningsperiod i kombination med en grym envishet har nu sonen lyckats lära sig att vissla! Eller ja, vissla och vissla....det piper lite halvfalskt men ändå.  Tekniken är väl inte lysande men det är en start. Och så lycklig han blev över den nyvunna färdigheten! Jisses.

Han satt i rullstolen i hallen, för det var det enda stället i huset där det fungerar att vissla enligt honom själv. Under stor koncentration satt han där och testade sin nyvunna kompetens - vissling under inandning!

-"Mamma, hörde du?"

-"Ja, jag hörde. Du kan ju!"

-Men du, var det vissel på insidan eller utsidan?"

Nu gällde det att ha tungan rätt i mun...för menade han om det hördes på utsidan eller att bara han hörde på insidan? Eller menade han att det var en vissling på inandning eller på utandning?

-"Hur menar du med insidan?"

-"Det låter liksom bara inåt!"

-"Jag hör iallafall här på utsidan och visslingen funkar fint på inandning. Du får väl öva åt andra hållet sen när du är jätteduktig på det här hållet"

-"Äh, jag kör inåt!"

Så satt han där i rullen i hallen och småpep på inandning. Tänk att nåt så litet kan vara så stort! Han kan vissla! Inte utan att jag sögs med i den där stoltheten....