Mitt lilla glada barn - du är en sann hjälte!
Nu fick jag inte värst mycket gjort när han var med på jobbet, men det gick superbra ändå. Neo charmade hela bunten. En del visste inte riktigt var de skulle göra av ögonen när han kom dock. Mest av allt reagerade ett utländskt besök vi sprang på. Orden tog liksom slut mitt i meningen när Neo dök upp i Wall-E. Sedan vände de bort blicken och talade vidare.
Neo själv körde rally runt en pelare i lobbyn under glada rop och struntade fullkomligt i tanten som talade konstigt.
En kollega dök upp med en stor låda i famnen. Honom känner Neo sedan tidigare.
-"Hej, Neo!" sa kollegan
-"Hej. Vad har du till mig?" svarade han och stirrade på den stora lådan. Helt övertygad om att alla som dyker upp med en låda avser att ge honom en present.
Kollegan fann sig snabbt och halade upp en liten kul pryl ur lådan som Neo fick. En mycket nöjd liten kille fräste vidare i sin gula rulle.
Mitt på dagen efter lunch började han titta i kors av trötthet. Nu är det så himla tursamt att vi har ett vilorum ca 2,5 meter från mitt skrivbord. Där bäddade jag ner honom i sängen som står där i det ombonade rummet. Tänkte att han kunde ligga där och fnula lite. Trodde aldrig att han skulle somna, men till ljudet av knapprande på tangentbord, några samtal här och var samt lite folk som vandrade runt i kontorslandskapet loggade han ut och snusade sött. Det såg så skönt ut att jag gärna hade gjort honom sällskap.
Dörren stod på vid gavel för att jag skulle höra honom när han vaknade. Flera personer gick förbi och betraktade den lilla sovande figuren. Utanför dörren stod Wall-E och påminde alla om att det var en annorlunda liten människa som låg där och sov i sängen. Hjärtan sattes i brand och efter den dagen kommer ingen av dem som träffade honom ha kvar sina förutfattade meningar om funktionshindrade...om de nu hade några.
Allt tackvare ett litet möte med Mitt Barn....Mitt glada lilla barn - du är en sann hjälte!
Chefen kommer att bli superglad...eller inte...
Måndag. Tänk att dagarna faktiskt är olika! Nu när man jobbar så är liksom måndagar måndagar och lördagar lördagar. När man är barnledig är alla dagar lika. Morgon lunch godnatt - och så "lite" däremellan. Det enda som skiljer sig är antalet människor hemma. Vardagar = få. Helger = fler.
Imorgon skall bli en spännande dag. Neo kommer att vara med mig på jobbet av olika anledningar. Det betyder att han är jättenöjd och att jag inte kommer att få ett smack gjort! Han har redan bestämt att vi skall leka kurragömma. Chefen kommer att bli superglad...eller inte...
Dessvärre tror jag inte att det bara jag som inte kommer att få något vettigt ur händerna - Neo snackar nämligen med ALLA. Även de som inte vill bli snackade med! När jag frågade honom vad vi skulle göra på jobbet förutom att leka kurragömma - tänkte liksom att han skulle förstå att man måste göra annat också - svarade han
-"Äh, jag åker väl runt och snackar med folk vet du!".
En sommarbild på han som kommer att fylla hela min dag till bredden imorgon. Skall bli spännande att se hur många det är som verkligen vågar möta honom. Folk har en tendens till att bli väldigt "upptagna" när någon med funktionshinder närmar sig. Speciellt om det är ett litet barn. De kan liksom inte värja sig på något sätt.
Förlusten är helt deras.
Vinsten är min - Mitt Barn!
Då och då, inte alltid. Inte nu...
Kan inte komma hem med en pava...
Man kan väl lägga fram det som så att jag skulle inte välja att åka finlandsfärja privat som nöje, så kanske ni får ett hum om hur "kul" jag tycker att det är! Det som däremot skall bli väldigt trevligt är att träffa alla igen. Nu är jag ingen partypingla - lär väl somna innan tolvslaget min vana trogen...av trötthet och inget annat!
Neo ville följa med. Han har bara åkt gotlandsbåt och gillade det skarpt. Ganska sur för att han inte fick hänga på imorgon. Och eftersom jag är som mammor är mest mutade jag honom blixtsnabbt genom att lova honom en present från båten. Nu hoppas jag innerligt att de har annat än "vuxendricka" i Taxfreen. Kan ju inte komma hem med en pava till fyraårige sonen!
Hörs på måndag.Någon som vill lägga ett bud?
Försökte fånga alla tänder på bild. Det gick sådär, eftersom jag bara har mobilen. Precis när man skall ta bilden vänder hon sig om. Hon står inte still tillräckligt länge för att min sega mobil skall hinna få henne att fastna.
Nåja, här ser man iallafall ett gäng tänder - om än suddigt. Det ser dessutom ut som om att hon har huggtänder, men det har hon INTE (fast jag har ibland undrat om hon inte är en liten orm iallafall...). Hon har heller inte en så stor glugg mellan framtänderna som det ser ut. Skum bild!
Stor tjej har hon blivit - som dessutom går på toa! Nej, hon är inte torr men när jag sätter henne där vet hon vad hon skall göra. Lite kul. Har väl kollat in brorsan och vill vara lika stor! Skruttan - vad månne det bli av henne?
Just precis i detta nu är hon en pipsill - en gratis pipsill. Någon som vill lägga ett bud?
Tack ska du ha!
-"Javisst!"
-"Mmm, min mamma!" viskar han fram medan hans små fyraåriga händer klappar mina axlar. Hans kind mot min. Hans andedräkt i min. Värmen formligen väller fram ur mitt innersta.
Efter en liten stund har vi tydligen kramats och pussats färdigt. Han föser mig åt sidan. Tittar mig i ögonen och säger sakligt
-"Tack ska du ha!"
Tack ska DU ha Mitt Barn. Tack...vem vore jag utan Dig?
Det börjar bli överbefolkat på min insida!
Under sådana samtal kommer jag fram till en massa sanningar jag inte visste om mig själv. Bland annat att jag kan lära mig att leva med en hel del - men förlåta kan jag inte. Eller snarare så här. Man kan inte förlåta någon som inte förstår att den behöver bli förlåten. Det landar liksom ingenstans. För en del människor är ordet förlåt det läskigaste som finns. Både att säga och att be om.
Jag tycker att förlåt är ett ganska vackert ord. För mig är förlåt en del av vardagen. Inget nederlag, inget hemskt. Bara ett ord som kan laga massor av ledsna känslor och skador i all sin enkelhet. Egenskapen att kunna ge - eller få - förlåtelse, är mänsklig. Eller borde vara. Det visar att man kan se världen utanför sig själv. Se och respektera sina medmänniskor.
Som jag tolkar det behöver inte förlåt vara ett nederlag. Det är ett steg framåt i livet - inte bakåt. Förlåt betyder att jag är ledsen att jag sårade dig - inte nödvändigtvis att det som hänt i sak var fel. Känslan att behöva ge eller få ett förlåt har ganska lite med själva händelsen att göra. Mer med att man kränkt en annan människa, eller blivit kränkt eller sviken. Förlåtet visar att man förstått att man gjort illa någon och ber om ursäkt för DET. Inte värre än så. Så självklart egentligen och så svårt - för många.
Att försöka förlåta någon som inte kan be om förlåtelse är som att hälla vatten på en gås. Det funkar liksom inte. Gud vet hur många gånger jag hällt vatten över den gåsen! Känslan av att man faktiskt förlåtit infinner sig inte, för det finns ingen mottagare. Funnes det bara en mottagare som har insikten att be om, eller ta emot, ett förlåt - ja då kunde jag förlåta. Men det måste ju också vara uppriktigt menat.
Man kan liksom inte bara SÄGA förlåt utan mena det från sitt innersta. Man måste GÖRA förlåt.
Herre Gud, det bor en filosof i mig också! Jösses....det börjar bli rätt så överbefolkat här på min insida. Filosofer och poeter - undrar vad som dyker upp härnäst? Humoristen har dykt upp igen också. Det är ganska befriande. Speciellt om man ringer till sin nya chef och sjunger
-"Godmorgon, godmorgon....tralalalaaa"...
Och han frågar
-"Vem är det?"
Just då var jag glad att humoristen var framme så jag kunde fnissa honom i örat och tala om att nästa gång någon ringer och sjunger i hans öra så vet han att det är jag - för VEM annars skulle göra en sådan sak? Jag bara undrar....
Första dagen av resten av mitt liv...
Någon sa till mig
Öppna ditt hjärta
Och du skall se
Att du inte är ensam
Du behöver inte vara stark - själv
Det har tagit mig
Ett ganska långt liv
Att inse
Att förstå
Att jag inte behöver vara stark - själv
Ensam har jag fightats
Olika krig
Mina egna och andras
Inte en enda gång
Har jag bett om hjälp
Så otroligt dumt
Så begränsande
Först nu inser jag värdet
Av att kunna släppa in
Vem eller vad de månne vara
Ensamheten har skrämt mig
Inte fysiskt
Bara psykiskt
Att inte få dela med mig
Av glädje och sorg
Nu har jag förstått
Att det är jag själv
Som skapat min ensamhet
För att jag inte bett om hjälp
Ingen annan - bara jag själv
Från och med nu
Välkomnar jag
Med öppet sinne
Världen runt mig
Jag lever tacksamt här och nu
Imorgon kan det vara för sent!
Det här är första dagen
Av resten av mitt liv...
Aldrig mer
Varför är det så att vissa bilder etsar sig fast på näthinnan mer än andra? Oftast är det dessutom inte de mest positiva bilder som envisas med att fastna. Jag skall försöka beskriva känslan, bilden och situationen - så kanske ni förstår varför det sitter fast som en klibbig våt handduk i mitt inre.
I min hand en liten svettig hand. Inte svettig av värme, utan av panik. Två ögon som ber mig att ta honom därifrån. Tårar som rinner längs en liten barnkind och jag ser paniken stegras. Skrik bakom lustgasmasken som täcker hans ansikte. Tillsist kan vi inte fortsätta. Det var dags för botoxbehandling, men doktorn ville inte utföra behandlingen på ett barn som är så rädd.
Tack och lov! Hade inte hon sagt det hade jag garanterat satt stopp för eländet. Beslutet togs att nästa försök skall ske under narkos. Äntligen har de förstått hur rädd han är, den lilla killen.
Den här gången var det 3 helt färdiga personer som gick hem från sjukhuset i outrättat ärende. Med varsin bild i huvudet av en liten kille i full panik som formligen ber om att få bli tagen därifrån. Tårar som bildar mönster på kinderna som är röda av rädsla.
-"Snälla, snälla...jag vill inte!"...."Nej, nej, nej!".
Helt enligt rutinerna åkte vi till leksaksaffären och Neo valde ett "pendeltåg". Utan överdrift är det helt överjävligt att stå vid sidan av sitt barn, hålla den krampande lilla handen, se tårarna och känna sig så totalt maktlös. Aldrig mer utsätter vi honom för detta.
Mitt Barn - aldrig mer skall du behöva vara så rädd - det lovar jag dig. Över min döda kropp...
-Men jag går ju på Stadshagen ju!
Det var bara pang på rakt in i möten och en massa annat. Har rensat ut gamla papper och grejer också. Tiden bara sprang iväg. Timmar jag normalt tyckt sniglat sig fram var plötsligt borta!
Konstigt hur man uppskattar saker beroende på vad man har för referenser. Vi åt lunch på en inte så fin restaurang idag. Det är lite halvskitigt och maten är väl inte toppen - men jag njöt av varje sekund! Att bara få sitta där i vuxet sällskap och äta helt i min egen takt utan att behöva hoppa upp och rädda något barn som illtjuter - bara DET gjorde hela lunchen!
Sedan kom jag hem till två glada barn. Neo ville direkt börja träna. Han verkar se mig som någon sorts träningscoach. På med ortoser och skor och in i hörnet. Där stod han själv och fipplade med leksaker. Framför sig hade han en liten stol att hålla i - om ifall att liksom. Jag fick inte vara brevid.
-"Jag kan stå här själv!" meddelade han och jag fick vackert pysa iväg ett par meter.
Sedan hörde jag en liten glad röst som sa
-"Jag sitter här nere, mamma!"
När jag kom fram till hörnet där han nyss stått satt ungen på huk bakom stolen och hämtade leksaker. Sedan ställde han sig upp igen bara sådär! Han höll på så ett tag tills han inte orkade längre. Upp och ner. Upp och ner. Vet sjuttsingen inte vad han har ätit ungen, som gör att han plötsligt fixar en massa saker han inte skall kunna?
-"Men gud vad duktig du är!" sa jag ärligt till honom
Han strålade som en sol och svarade
-"Ja, men jag går ju på Statshagen ju!"
Stadshagen är ett specialdagis där Neo gått torsdagar och fredagar under en termin. Där tränas det flitigt tydligen, för jag har inte sett maken till utveckling! Ni är toppen "Statsis". Kolla in killen...
Nu väntar framtiden...
Nu är det ju så att Neo korsar benen när han går, så jag hasade efter med en fot mellan hans ben när han gick, men gick och höll i sig - det gjorde han alldeles själv! Ha!
Naturligtvis hade jag inte kameran i närheten. Inte ens mobilen. När jag väl fick tag i den hade Mika smitit och Neo var lite trött och började vissna. Men jag fick iallafall den här bilden. Jag stödjer hans höft för han började bli lite vinglig.
Men det syns iallafall att han är på väg att lyfta högerfoten. Envis som en liten gris ville han fortsätta. Jag är inte den som är den, så vi fortsatte ett litet tag till. Fast nu fick jag hålla i handtaget över hans händer så att han kände att jag var med. Samt en fot mellan hans ben. Där gick han, visserligen sakta och kanske inte helt kontrollerat men ändå...och jag skuttade efter på ett ben hållandes i handtaget. Det skulle man haft på film!
Vi har dessutom hunnit med att åka snowracer. Det är ju buskul. Jag tryckte helt sonika på båda ungarna på racern och drog iväg. Neo håller i sig för glatta livet och Mika skiner som en sol!
Ett par varv i backen - som tack och lov var upplyst eftersom solen hade gått ner. Sedan bar det av till affären. Turligt nog skulle jag bara ha lite välling....vagnen blev helt proppfull av barn nämligen!
En mysig söndag med stora framsteg. Precis vad jag behövde sista dagen någonsin som barnledig! Imorgon börjar jag jobba igen...inte utan att det är lite nervöst. Jag ser fram emot det faktiskt, även om det är lite vemodigt att den här bäbistiden är förbi. Den allra sista bäbistiden i mitt liv! Nu väntar framtiden på mig...på oss.
Se upp, för här kommer vi!
Det Nya Året - Mitt År
Ingenting varar för evigt
Frågan är bara hur långt det är
Det som vi tror är evigt
Ibland kommer slutet
När vi minst anar det
När vi minst behöver det
Men likväl kommer det
Ett slut kan vara välkommet
Ett slut kan vara förödande
Ofelbart leder ett slut till förändring
På både gott och ont
Ett Nytt År är också en förändring
Det gamla året tog slut
Precis när jag behövde det
Äntligen tog det slut
Det här Nya Året är Mitt År
Nu skall här förändras
Mitt År skall fyllas till bredden
Med det som är viktigt för MIG
JAG skall ta plats
JAG skall ta form
JAG skall bli JAG igen
Det här är Mitt År
Äntligen tog det slut
Det gamla smärtsamma året
Äntligen är det här
Det Nya Året - Mitt År
Du är så välkommen!
