Neo i Bolibompa

 På söndag morgon kl.08.00 sitter jag käpprak i soffan och kollar på Bolibompa - då är Neo med tillsammans med Janko :) 



Jag är inte världens smartaste kille...

Ibland blir jag så full i garv åt Neos sätt att uttrycka sig. Vi har under en ganska lång tid planerat att skriva till Tomten, men det har bara inte blivit av. Ikväll satt vi i soffan en stund och Mika bläddrade i en leksakskatalog. Plötsligt säger Neo i värsta sarkastiska tonen:

-"Alltså, jag är inte världens smartaste kille för jag glömmer hela tiden att skriva till Tomten. Det är så långt att åka dit. Men nu ska jag titta på Barda så får vi se om jag minns det efter det..."


Jag kan meddela att brevet till Tomten är skrivet med avslutningen "Jag älskar dig, Tomten. Kram Neo".

Jag orkar inte leka mer på dagis...

-"Gud vad jag längtar efter sommarlovet! Jag orkar inte leka mer på dagis mamma..."

Begreppet "utarbetad" sprider sig allt längre ned i åldrarna. Skämt å sido. Han är verkligen sommartrött. När han kommer hem orkar han inte ett smack. Träningsplaner är bara att lägga åt sidan. Iallafall fysiska sådana. Istället kör vi dataspel med bokstäver och koordination för ögon och fingrar.

Senaste tillskottet är ett Nintendo DS med Harry Potter. Snart kan väl ungen engelska för det är språket i spelet. Hittills har jag fått hjälpa till och det är riktigt roligt. Snart är jag en jäkel på DS, eller främst Harry Potter då. Smygspelar lite när Neo somnat. Men man blir riktigt trött i skallen av det. Ikväll satt Neo och bara stirrade framför sig efter att ha spelat en liten stund. Totalt utloggad...

Han berhöver verkligen sommarlov!


Ett noll till Neo!

Idag var en stor dag. Neo har varit i skolan och träffat hela klassen och sina lärare! Han satt där andäktigt i stolen och lös som ett litet ljus. Lyssnade noga och räckte upp handen. Vid ett tillfälle vände han sig om och sökte min blick. Med sällan skådan stolthet i ögonen viskade han sin fråga:

-"Är jag stor kille nu, mamma?"

Jag nickade till bifall. Japp, grabben - du är stor nu.

Senare på kvällen, inför läggdax, ville han att jag skulle återberätta dagen som en saga.

"Det var en gång en massa barn som var i skolan för allra första gången. De var där för att träffa fröken och alla de andra barnen. När alla hade satt sig i sina stolar fick de varsin namnlapp som det stod 'Gammal Socka' på...

Neo bröt ut i hejdlöst fnitter över denna helt absurda lögn! 'Gammal Socka'...på namnlappen! Hur knäpp får man bli liksom? Sagan fortsatte genom allt som hänt och tillsist kom vi till när barnen fått ett papper att rita på.

"...och alla barnen ritade något och sedan skrev de sina namn."

-"Nä, mamma...de skrev 'Gammal Socka' vet du väl!"

Ett noll till Neo!


En päronfestis...

Jaaa, äntligen börjar lilla snorisen bli frisk igen. En hel vecka hemma med förkyld liten prinsessa som inte är på  humör i kombination med hemmajobb = inte helt enkelt. Men jag har faktiskt varit jäkligt effektiv under rådande omständigheter. En vällingflaska i ena handen och statistik i den andra. Man är väl multitasking!

Lite värre gick det för Neo. Han började hosta igår och kändes varm. I morse blev det däför ingen botox för då hade han 39 graders feber och disktrasestatus. Istället sov han i typ 4 timmar. Nu sitter han i soffan och kollar på Shrek.

-"Mamma, det blev ingen botox och leksaksaffären var stängd så vi köpte päron-festis istället!" meddelade en ganska glad men jäkligt hostig och snorig son.




Stora killen har koll på läget

Imorgon är det dags för ett "inför-botox-möte". Det är då vi träffar sovdoktorn och kollar allt som behöver kollas. Neo undrade om han skulle få en nål i armen igen och det skall han ju. Jag vill ju inte ljuga för honom, men det ligger nära tillhands när han är så innihoppsan rädd för nålar. Men så tänkte jag byta taktik lite, för att se hur det landade. Att säga nej och sedan verka oerhört förvånad när han vaknar upp och finner en nål i armen fungerar nog inte hur länge som helst. Han har redan räknat ut att jag vet innan att det kommer att vara en nål där när han vaknar. Istället satsade jag på raka puckar:

-"Ja, du skall få en nål i armen, men inte imorgon utan det blir på fredag. Fast sovdoktorn är ju så smart så han sätter dit nålen när du sover, bra va?"

Jag såg hur han processade faktumet att det skulle vara en nål i armen när han vaknade.

-"Känner man saker när man sover?"

-"Nepp, inte ett smack"

-"Men kan de inte ta ut nålen när jag sover också då?"

-"Mjä, det är ju det att du kanske behöver medicin och om de inte sätter dit nålen när du sover så måste de göra det när du är vaken."

-"Men när jag vaknar då och inte behöver medicin, tar de bort den då?"

-"Japp, helt säkert. Och sen får du glass. Och sen åker du och pappa och köper en leksak. Precis som vanligt."

-"Då skall jag välja Hogwarts Expressen!"

Det funkade. Han blev inte ens ledsen utan konstaterade bara att det skulle vara skönt om de kunde ta bort den så fort som möjligt. Stora killen har koll på läget.


Folk blir lite glada i hatten...

På väg hem från Valborgfirandet hos vänner undrade Neo vad det var som smällde. Jag talade om för honom att folk brukar smälla smällare vid elden när det är  Valborg. Han undrade vad jag pratade om för eld, för vi hade skippat det. Mest för att det är så många som har druckit lite för mycket och har en tendens att missa en knallgul elrullstol med ett barn i. Kan sluta illa när de inte flyttar på sig, eller ännu värre, hoppar framför honom i fyllan och villan. Jag sa till honom att det brukar vara många som druckit vuxendricka vid sådana eldar, så vi struntade i det.

-"Ja, mamma, folk blir lite glada i hatten av vuxendricka!" säger han helt alvarligt...

Herre Gud, var får ungen allt ifrån?


Vill du gå in?

Det är inte lätt det här med vårsommar. Tänker närmast på hur man skall klä barnen. Ena sekunden är det skitkallt och nästa är det smällhett. I tisdags hade jag varit lite övermodig och klätt dem lite för tunnt kom jag fram till. Vilket gjorde att jag på onsdagen istället korvade på dem extra tröjor så att de inte skulle frysa.

När jag kommer till dagis säger Neos resurs att hon dagen innan mer eller mindre tvingat på honom en tröja för att det var kallt. På frågan om han frös hade han nämligen svarat nej och nästan vägrat ta på sig tröjan, men hon gav sig inte. Tröjan skulle på. Bra. Vi konstaterade båda två att han sällan säger till när han fryser. Då, från ingenstanns kommer Neo framrullandes och säger:

-"Jag fryser!"

Vi tittade på varandra, resursen och jag, och undrade om vi båda två var lite fulla eller om han just bad om en tröja.

-"Men då går vi in och sätter på dig en tröja" säger jag och så rullade vi in i hallen.

Precis innan har Neo tittat upp mot himlen och olyckligt sagt att det kommer svarta moln där borta i horisonten. Små grå dammtussar satt fast på himlen och jag undrade vilka svarta moln han såg, men la inte mer vikt vid det. När vi kom in i hallen trycker jag på honom en fleecetröja till. Då börjar han gråta!

-"Men vad är det, gubben?"

-"Noa och Viktor är inne och ritar och jag vill också gå in!"

Aha, det var där skon klämde! Han frös inte ett enda dugg. Inte heller fanns det några svarta moln. Han ville bara ge oss anledningar att släppa in honom så att kunde vara med de andra grabbarna. Och så trodde han att han inte skulle få det utan försökte köra en annan variant istället. Typ "om jag fryser måste de släppa in mig och om det dessutom är svarta moln på himlen så talar det ytterligare i min sak". Nu var jag så korkad att jag inte fattade det utan trodde att han faktiskt frös och därför tryckte på honom en tröja till!

Vi rullade ut till resursen igen och bad om det han egentligen ville, nämligen gå in och rita med grabbarna. Såklart fick han det! En glad liten kille rullade in och fick istället ta av sig alla tröjor han just fått på sig.

Jag måste lära mig att han tänker lösningsorienterat. Ibland är det inte helt lätt, men nu vet jag att nästa gång han säger att det är svarta moln på himlen och jag inte hittar några, då skall jag fråga:

-"Vill du gå in?"


Helt på och lite till!

Ibland undrar jag om det är så att jag förskönar hela tillvaron kring Neo. Om det är så att jag så till den milda grad vill att det skall gå så smärtfritt som möjligt att jag bara inte fattar läget, om ni förstår. Att jag går omkring och tror att allting är helt OK, och så är det inte det.

Som det här med att han är helt normalintelligent. Är jag så förnekande att jag inte ser att han har svårigheter med intellektet? Är jag så blind att jag inte ser sådana svårigheter för att jag inte vill se det? Men så sätter jag honom på prov för att se om jag har rätt eller fel. Eller så här, HAN sätter mig på prov och bevisar motsatsen. Senast igår när vi satt på balkongen och mös i solen.

-"Mamma, ångrar du någonting?"

-"Hur menar du ångrar. Vad betyder det, tycker du?"

-"Att man vill tillbaka. Till hur det var innan det som är nu."

Jag är överbevisad. Jag är varken blind eller förnekande eller förskönande - grabben är helt på och lite till!

Lite vilja kan försätta berg!

I vårt område har vi lekplatser med sandlådor och gungor, precis som de flesta andra bostadsområden. Och precis som på de flesta andra ställen är dessa lekplatser allt annat än handikappanpassade. Men det struntar vi i. Vi släpar omkring och försöker så gott vi kan. Måste ju gå ut i solen liksom.

I en av lekplatserna finns det en räckställning. Neo har alltid velat testa, och jag har alltid dragit mig från att göra det. Vanligtvis testar jag allting utifrån min livsdevis att "ingenting är omöjligt - det omöjliga tar bara lite längre tid", men i det här fallet har jag inte velat att han skall ramla och slå ihjäl sig och därför har jag låtit bli.

Jag kan ju inte gärna hänga upp ungen i knävecken. Dels kan han inte böja benen så mycket och dels gör det ganska ont när han drattar i backen med näsan före. Men i helgen gav han sig INTE. Han skulle bara hänga i räcket. Nåja, ok. I mitt stilla sinne tänkte jag att det här kommer att bli värsta påfrestningen för de små muskelsvaga armarna, som dessutom inte går att räta ut helt - men fine....här skall hängas i räck! Om jag så skall hålla honom svävandes i luften.

Vi trocklade dit händerna. Högerhanden var inga problem. Vänsterhanden var lite värre. Den kan han liksom inte greppa ordentligt med eller styra med viljan. Efter lite mickel fick vi dit den iallafall, fast att den inte riktigt ville. Ett litet problem som har en positiv sida också - när han väl fått grepp med den kan han inte släppa! Just den grejen visade sig passa finfint när man skall hänga räck i svaga, lite krokiga armar.

-"Släpp mig mamma, jag vill hänga själv"

Med andan i halsen släppte jag och väntade mig att han skulle falla rakt ned i gruset. Så fel jag hade! Han hängde där av bara farten och kunde inte annat. Med ett stort leende började han dessutom att dra sig så smått uppåt i räcket. Värsta träningen! De oböjliga armarna har aldrig fått bättre stretching, och de små ogreppvänliga händerna höll i för glatta livet. Jag borde ha vetat bättre. Säger han att han kan så kan han. Vi har ju för tusan åkt skidor, så vad är väl ett litet räck?!

Som om han aldrig gjort annat hängde han där och återigen trotsade han sådant han inte skall kunna. Vi höll gott och väl på i 15 minuter med hängandet. Lite vilja kan försätta berg!



Hoppas att han inte tänker bli mycket längre för då är det färdighängt!

Inte vårskor - Converse!

Äntligen äntligen har all snö försvunnit! Dessutom behöver man inte längre termobrallor - mycket uppskattat av alla familjemedlemmar.

Det betyder också att man inte behöver vinterskor. För Neos del betyder det Converse. Som jag berättat tidigare anser jag att just Converse är guds gåva till barn med ortoser. De behöver nämligen inte anpassas så mycket samt att de inte väger ett smack - dessutom är de snygga. Vilket man inte kan beskyll vanliga "handikappskor" för att vara.

Neo gillar också Converse. Idag svarade han lite förnärmat på frågan om han hade vårskor på sig att

"Nej, det är inte vårskor - det är Converse!"


Inte vårskor - Converse!

Äntligen äntligen har all snö försvunnit! Dessutom behöver man inte längre termobrallor - mycket uppskattat av alla familjemedlemmar.

Det betyder också att man inte behöver vinterskor. För Neos del betyder det Converse. Som jag berättat tidigare anser jag att just Converse är guds gåva till barn med ortoser. De behöver nämligen inte anpassas så mycket samt att de inte väger ett smack - dessutom är de snygga. Vilket man inte kan beskyll vanliga "handikappskor" för att vara.

Neo gillar också Converse. Idag svarade han lite förnärmat på frågan om han hade vårskor på sig att

"Nej, det är inte vårskor - det är Converse!"


Man kan inte tro att jag vuxit ut de här böckerna!

Ridningen har börjat. Det har blivit riktigt avancerat kan jag tala om. Sist körde vi lite cirkuskonster - ofrivilliga kanske jag måste tillägga...

Bommar hade lagts ut för hästarna att kliva över. För att få dem att lyfta lite mer på benen lades de sista två bommarna istället som ett minihinder, likt ett litet kryss. Saken är bara den att det inte bara är hindret som är i ministorlek. Även hästarna är i ministorlek - vilket innebar att när Kelly (Neos häst) väl fick upp ångan och blev lite sugen på bus så hoppade hon över krysset. Skutt. Det gjorde inte Neo!



Den här bilden visar ett cirka 10 gånger högre hinder, men ändå.
 
I sista sekunden fick jag tag i ett ben innan ungen slog huvudet i backen. Tillsammans bildade vi en liten hög på golvet. Allt gick bra. Neo bara apgarvade hela tiden. Fattar ingenting. Han är rädd för saker ingen annan är rädd för men att ramla av en häst - det är peanuts! Till och med roligt!

En annan sak jag har introducerat här hemma är dataspel. Josefin i Sagolandet. Var lite orolig för hur han skulle fixa det här med när man måste använda två händer, men jag borde ha lärt mig. Klart som snus att han fixar det. Aktiviteter där man måste hålla ned en knapp med ett finger på ena handen och flytta musen med den andra fixar han hur enkelt som helst - med EN hand! På min dator finns nämligen en musplatta. Som den enklaste sak i världen rattar han runt alla prylar med en hand där andra behöver två. Sjukt imponerad måste jag säga.





En annan bra sak med spelet är att man måste trycka på bokstäver för att hämta svampar och annat kul. Snart kan ungen hela alfabetet.

Om någon, av någon outgrundlig anledning, har sina funderingar på om han minns saker, eller om hans tankestruktur är klar så är svaret: JA, han minns ohyggligt bra. Bättre än dig och mig - och hans tankestruktur behöver inte en levande själ oroa sig för. Den är finfin. Finare än finfin faktiskt.

Dessutom har han humor i oanade mängder. Kvällen avslutades toa där den dagliga boken skulle avklaras. Valet idag blev Max Potta och Max Nalle. Vi svänger till händelserna lite och medan han låg och skrattade ögonen av sig säger han:

-"Man kan inte tro att jag vuxit ur de här böckerna....!"




Kalla mig Ståmannen!

Nu har jag lugnat mig lite från framgångslyckan och då kom jag på en annan sak, som hängde ihop med milstolpen.

När Neo ställde sig upp mot bordet var det ett annat barn som såg det och ropade:

-"Kolla, Neo står upp!"

Varpå Neo svarade:

"Ja, ni kan kalla mig Ståmannen!"

Har har fasiken humor ungen....

Äh, jag kör inåt!

Efter en ihärdig träningsperiod i kombination med en grym envishet har nu sonen lyckats lära sig att vissla! Eller ja, vissla och vissla....det piper lite halvfalskt men ändå.  Tekniken är väl inte lysande men det är en start. Och så lycklig han blev över den nyvunna färdigheten! Jisses.

Han satt i rullstolen i hallen, för det var det enda stället i huset där det fungerar att vissla enligt honom själv. Under stor koncentration satt han där och testade sin nyvunna kompetens - vissling under inandning!

-"Mamma, hörde du?"

-"Ja, jag hörde. Du kan ju!"

-Men du, var det vissel på insidan eller utsidan?"

Nu gällde det att ha tungan rätt i mun...för menade han om det hördes på utsidan eller att bara han hörde på insidan? Eller menade han att det var en vissling på inandning eller på utandning?

-"Hur menar du med insidan?"

-"Det låter liksom bara inåt!"

-"Jag hör iallafall här på utsidan och visslingen funkar fint på inandning. Du får väl öva åt andra hållet sen när du är jätteduktig på det här hållet"

-"Äh, jag kör inåt!"

Så satt han där i rullen i hallen och småpep på inandning. Tänk att nåt så litet kan vara så stort! Han kan vissla! Inte utan att jag sögs med i den där stoltheten....

Fläcken är rörd!

I morse när jag duschade hade jag två barn på badrumsmattan. Neo vägrar ju att vara i ett annat rum, så det blev till att sitta i badrummet. Mika kan inte var utan Neo så hon var också med.

Jag satte ned Neo på mattan och placerade Mika bredvid.

-"Nu sitter du här och rör dig inte ur fläcken", sa jag till henne (som att det skulle hjälpa....pft)

Sen hoppade jag in i duschen. De höll på där och fixade på mattan. Rätt vad det är hör jag Neo yla

-"Fläcken är rörd! Fläcken är rörd!"

Jag öppnade draperiet och undrade vad det var som hände. Då ser jag Mika fladdra runt och Neo tittar olyckligt på henne.

-"Hon skulle ju inte röra sig ur fläcken, men hon sitter inte still alls!"

Med andra ord: Fläcken är rörd...bokstavligen!


1:a advent = lucka nr 24

Neo gillar Bamse, och tidningen dyker upp här i jämn takt. Nu senast var det med en julkalender. Eller om det heter adventskalender. Vad är skillnaden förresten?

Nåja. Som bekant har dessa kalendrar ett gäng lockande luckor vilka skall öppnas i en tänkt ordning. Neo var sugen på att öppna alla NU - för då skulle Tomten komma fortare. Jag förklarade för honom att Tomten inte skulle dyka upp en enda sekund tidigare även om vi så öppnade varenda lucka på fläcken, tyvärr. Vi får nog vackert vänta och under tiden kan vi roa oss med en lucka om dagen.

-"Men vad finns bakom sista luckan?"

-"Jag vet inte. Det är ju det som är grejen. Att man inte vet."

-"Jo, men jag vill så gärna vet vad det är bakom just den."

-"Det får du veta på julafton. Som en liten extra julklapp."


Han gillade inte svaret men fattade ändå att man skall öppna luckorna i rätt ordning, och bara därför var den häftigaste luckan sist. Typiskt! Han satt och klurade ett tag. Sedan kom han på lösningen:

-"Mamma, om jag öppnar den sista luckan först kan jag öppna den första luckan sist...för den är ju ändå så tråkig."

Här har vi killen som löser alla problem. Den första advent öppnas här lucka nr 24 - bara så att ni vet.

Förra årets upplaga. Man blir ju inte skitglad när man tittar på den, så det är lätt att förstå varför nr 24 skapar mest nyfikenhet...Förresten den första kalender jag sett med en lucka nummer 25! Den finns på årets variant också. Den är JAG mest nyfiken på. Nr 25 liksom...vad finns där bakom? Då är ju allt över? Kanske står det typ "nu är det bara 1 år kvar till nästa gång - pilutta dig!". Eller vad tror ni?


En husbil är värd en nedspydd bil!

Jag vänjer mig aldrig. Fast att jag har sagt det säkert tusen gånger har hjärnan ändå inte sugit upp det på nåt sätt. Det bara är så att det inte går att värja sig mot. Att söva sitt barn. Fruktansvärt.

-"Tack, då kan lilla mamma gå ut den här vägen", säger narkosläkaren och jag måste lämna Mitt Barn mitt på en brits i ett kalt rum med bara en massa apparater i. Alla i salen har konstiga kläder, skydd för ansiktet och fåniga mössor. Även jag.

Det är bara att resa sig upp och gå. Kvar ligger en liten kropp med lealösa armar och ben - medvetslös. Det skall till mycket sprit för att jag skall kunna gå därifrån utan ångest. Tror inte ens att det skulle hjälpa. Det finns nog faktiskt ingenting som hjälper. Ja, det skulle vara en egen liten narkos för mig då - då kanske jag skulle fixa att bara gå rakt ut genom dörren som ingen hänt....

Fast det kan jag ju inte - narkos är narkos, och då går man ingenstans.

Hur som helst gick allting bra. När han vaknade var han arg som ett bi. Så förbannad att de fick ge honom lite mer lugnande så att han kunde somna om. Sedan en bra stund senare var det en groggy kille som vaknade. Han mådde kass av narkosen. När vi väl fick gå hem var det den rutinmässiga resan till leksaksaffären som gällde. Ungefär halvvägs sa han:

-"Nu kan jag inte låta bli längre..." och så kräktes han ner hela bilen.

Lilla gubben. Han hade hållt sig hela vägen för att han så gärna ville till leksaksaffären. Jag sa att vi kanske kunde åka till leksaksaffären en annan dag istället, så kunde vi åka hem och bädda ner honom på fläcken. Men nej. Stora tårar rullade nedför kinderna

-"Då kunde jag ha kräkts direkt!" sa han

Alltså stoppade jag ner en ombytt, vimmelkantig liten kille i varuvagnen och gick in och handlade världens vackraste Playmobil husbil. Han valde den snabbt som ögat och när vi var på väg hem började han se grön ut igen. Den här gången kvicknade han till och väl hemma satt han vid matbordet och lekte med sin nya tjusiga bil.

En husbil är värd en nedspydd bil - helt klart!


- Jag växer åt rätt håll av bullar!

Jag har ingen grill, men ett barn som älskar grillmat. Alltså köpte jag ändå grillmat och snodde ihop i stekpannan i köket. Hoppades att han skulle gilla det. Grillkryddat kött, ris (i brist på pommes) och sonens favoritsås, som jag tror att han skulle kunna leva på utan problem - bearnaise.

Hade jag vetat hur mycket han skulle trycka i sig, hade jag bjudit in dietisten. Om hon sett honom korva in så mycket mat skulle vi ha blivit strukna från hennes lista för all framtid! Neo som annars anser att mat är ganska onödigt.

Efter maten stoppade han dessutom i sig 3 (!) kanelbullar. När jag sa till honom att nog inte skulle vara hungrig igen förns om kanske 3 veckor svarade han:

-"Jag kan nog tänka mig några bullar imorgon också!"

Sedan satt han i soffan och tittade lite på TV. Precis innan han skulle gå och lägga sig undrade han

-"Hur mycket växer man av bullar?"

-"Ganska mycket tror jag, men kanske åt fel håll" svarade jag

Efter en liten stunds tänkande hade han kommit fram till en slutsats som passade hans bullplaner för mogondagen.

-"Jag växer åt rätt håll av bullar!"


-Du smyger som en ångvält, mamma...

Igår kväll, när jag lagt barnen, mojsade jag ned mig i soffan för att titta lite på TV. Hade en plan på att jag skulle se en film jag har väntat länge på att få tillfälle att titta på.

På med mysbyxorna, tvätta av allt smink, rätta till kuddarna, på med mysiga filten, fjärrkontrollen i handen....det är det sista jag minns! Neo gick och lade sig kring 20.00, Mika en bra stund innan. Nybadade. Nöjda och belåtna och så där skönt trötta efter ett bad att de somnade ca 5 cm ovanför kudden. Helt tyst i huset. För tyst tydligen!

När jag slog upp mina blå i soffan var klockan ca 00.30. Sakta masade jag mig virrigt och lite obalanserat in till sängen och rullade in mig i täcket.

Neo, som sover i en säng bredvid min öppnade ena ögonlocket och sa

-"Du smyger som en ångvält, mamma..."


Tidigare inlägg
RSS 2.0