En vanlig blogg

Via ett forum fick jag lite att tänka på. Det var en diskussion, eller snarare ett rop på tips och råd hur man skall tänka, kring det här med syskon till funktionshindrade barn. Det började som ett ämne i mitt huvud men förgrenades till flera. Det handlade om skolbarn och möten på skolgården och andra offentliga platser.

Ni vet, när man kommer på skolgården och alla ungar är ute och myllrar och så kommer man där med skolbarnet och det funktionshindrade syskonet och vips har han eller hon förvandlats till något syskonet måste försvara, alternativt skämmas för. En oönskad börda.

Andra barn som tittar och viskar, andra barn som pekar och skrattar. Gör sig lustiga på det funktionshindrade syskonets bekostnad. Och skolbarnet skäms. Skäms för att han eller hon har ett handikappat syskon. Någon som alla andra pekar på, tittar på och viskar om.

Plötsligen är det här syskonet som man älskar högre än allt annat en stor börda och man önskar att det inte fanns. Att inte just jag hade ett syskon som inte är som andra. Varför kan inte jag ha en bror som kan gå, eller som kan tala eller vad det nu kan vara. Varför måste det vara så hela tiden att jag inte bara kan få vara helt vanlig, och inte "Titta, där är hon som har en  handikappad lillebrorsa" eller syrra. Jag är jag och vill inte behöva stå till svars för honom eller henne.

Och så i nästa sekund vill man försvara syskonet mot alla ondska och elaka bemötanden. En inre konflikt som inte kan vara så lätt att hantera. Jag kan mycket väl sätta mig in i situationen.

Först tänkte jag att om någon så mycket som sa "pjutt" om Neo så skulle jag riva upp hela himlen och leva djävulen som aldrig förr. Jag skulle skrämma skiten ur ungen som sagt nåt och samtidigt statuera exempel för alla som eventuellt tänkt tanken på att säga nåt. Sedan skulle jag ringa föräldrarna till skitungen och ifrågasätta deras förmåga att förmedla vettiga värderingar och ett respektfullt beteende till sitt barn.

Och sen då. Visst, ingen skulle våga närma sig Neo. Helt garanterat. Inte när det märks iallafall. Och ingen skulle heller våga närma sig Mika, för hennes morsa är en galen furie som tuggar i sig barn! Med hull och hår.

Så hur gör man då? Vad är ämnet egentligen? Är det hur man stöttar barnet som är syskon? Är det vad man skall tillåta att andra säger och gör om det funktionshindrade barnet? Handlar det om bristande respekt och hur man hanterar det eller vad tusan är ämnet - kärnan i ämnet - på riktigt? Jag vet inte. Jag blir inte klok på det.

Jag vill skydda båda mina barn. Ingen skall få förnedra Neo! Ingen skall få förnedra Mika! Och vem som helst kan få äran att träffa mamman som tuggar i sig barn - men hur hjälper jag barnen genom en sådan reaktion? De får garanterat vara ifred rent fysiskt. Kanske lite väl ifred för ingen kommer att våga tala med dem när de är där. Bara tala OM dem när de INTE är där.

Visst, jag fattar att det är komplext. Jag fattar att det inte finns ett enda rätt svar, men jag kommer ändå aldrig att kunna acceptera att folk - barn eller vuxna - fäller kommentarer kring Neo. Då kommer jag att leva djävulen och spänna blicken i ungar så de pinkar på sig. Det sitter i ryggmärgen.

Någon som har bra input? Tills dess kommer jag att tugga i mig ungar som vågar sticka ut näsan...