En vanlig blogg

Idag höll Neo på att behöva plåster på grund av ett fall för första gången i sitt liv! Nästan så att jag blev glad. Låter galet men äh, ni fattar.

Vad hände då? Jo, han föll som sagt...med CYKELN! Jag som trodde att den inte ens kunde välta, men jag kan tala om här och nu att en armbike kan mycket väl välta!

Det var en mikroskopisk backe och han fick lite panik, gör en klassiker och svänger tvärt. Han kan ju inte bromsa annat än m händerna, och de funkar sådär. Låter ju som att det är en synnerligen dålig ide att låta honom cykla då. Men nu är det en gång så att hinder är till för att övervinnas så...han cyklar. Iallafall 3 meter...

Sen gjorde han alltså en klassiker varpå cykeln välter, pang tjong rakt ner i backen. Som tur ner i gräs. Först tystnad, sen illvrål. Och det är då jag börjar le.

Mitt Barn har gjort nåt helt vanligt. Han har ramlat med sin cykel. Hurra! Jag tog upp honom och cykeln. Kramades och förklarade att nu hade vi klarat av första vurpan och det galant till och med!

Det tog ett tag innan han uppskattade fallet lika mycket som jag, men tillslut kämpade han vidare. Mika cyklade om honom gång på gång och tillsist kom sorgen.

-"Mamma, det kommer att ta en evighet innan jag är bra på det här. Om jag hade kunnat gå, hade jag varit bättre på det här då?"

Smack. Nu var det min tur att falla. Fast jag landade inte på gräs. Jag landade i den konstanta sörjan av sorg och frustration. Jag kände hur maktlöshetens drake andades mig i nacken. Så fan heller att vi släpper in det odjuret!

-"Jag vet inte Gubben, men låt det ta en evighet för vi har all tid i världen. Låt de andra cykla häcken av sig, för ingen av dem har samma förutsättningar som du. Ta en match med Wii-spelet där alla bara får spela med en hand, så får du se".

-"Men det går ju inte. De kan inte".

-"Kan du, så kan de. Vem skulle vinna hela tiden då tror du?".

-"Det skulle jag!" svarade han med glitter i ögonen.

-"Just det! Nu cyklar vi med evighetscykeln...kom igen".

Han samlade ihop sig lite och så cyklade vi lite till. Tills han inte orkade mer och gav upp med orden:

-"Jag skall nog inte cykla till skolan iallafall, för då kommer jag försent!"

Jag kan inte svara på kommentarer m appen. Inte heller lägga in egna, så jag vill bara säga att jag ser och läser.

Marie - kolla på FB får du se hur cykeln funkar. Den är armdriven. Urtuff!

Här ska ni få se nåt som kommer att få folk att glo rejält. Nu misstänker jag att de faktiskt inte kommet att komma ihåg att dölja stirrandet. Spana in den kommande cykeln!

Förutom att den är rolig, ger den grym träning. Han kommer att få armmuskler à la Schwarzenegger. Man tar sig nämligen fram med armkraft.

Neos kommentar?

"Mamma, jag kan cykla!"

Såklart att du kan, Mitt Barn. Såklart att du kan!

Det har varit tyst från oss ett längre tag. Jag kände mig blottad och valde att backa från scenen lite. Jag är inte blyg, men skygg ibland. Idag hände dock något som jag bara inte kan låta bli att skriva om!

Jag har stämplats som otalbar! En otrevlig inblick i hur det är att vara "osynlig".

Vanligtvis när man träffar människor man tidigare bara sagt hej till, lite närmare, så brukar man tala om vädret i olika former; kommande väder, tidigare väder eller bara vilken typ av väder som helst. Till exempel på första picknicken med alla föräldrar och barn på dagis eller skolan.

Idag hade vi exakt en sådan picknick med Neos förskoleklass. Vi kom dit och jag noterade att jag nog mött samtliga i kapprummet och sa glatt "Hej" till alla. Som vanligt noterade jag också att folk tittade på oss fast de försökte att låtsas som att de inte alls glodde. Så långt allt som vanligt alltså. Vi är vana att bli glodda på. Helt ok. Jag vet att vi syns och väcker nyfikenhet. Jag tittar också på barn i elrullstolar, och då har jag ändå ett eget.

Men sen hände nåt konstigt. Folk vände sig bort från oss. Placerade ut sina filtar på behörigt avstånd och tillslut satt vi med vår filt mitt i en ring av ryggtavlor!

Jag dukade upp till barnen och låtsades som att det regnade. Men på insidan kände jag mig mer ensam än om jag faktiskt varit helt ensam på den här gräsplätten. Vi åt vår matsäck och sedan for ungarna iväg och lekte med de andra. Kvar på filten mitt i cirkeln av vuxna ryggtavlor satt jag och var otalbar.

Nu är jag specialist på att upptäcka dolda blickar, och de var ganska många. Jag såg även de obekväma rörelserna, vilket betyder att även de noterat läget.

Jag kan förstå att man som betraktare känner sig obekväm och inte vet vad man ska säga, men från det till att bli vänd ryggen av en hel föräldragrupp...det är något helt annat. Jag är ingen blyg viol som sagt, men i den här situationen decimerades jag till otalbar. Neo befriade mig från osynlighetsfilten genom att säga att han ville gå hem. Han var färdiglekt och hade fått nog.

Jag begär inte att folk ska blotta sin nyfikenhet och fråga kring Neo, men man kan prata med mig om vad annat som helst. Vädret tillexempel. Jag bjöd till och med in till det.

Så, om någon känner igen sig och någon gång befunnit sig på en filt där man vänder någon ryggen - skärp er!

Hade det varit en blyg viol på den filten hade ni knäckt henne. Nu satt där en betraktande tiger, förvänta er ingen förmildrande omständighet. Jag kommer aldrig mer att sänka mig så lågt att jag gör om det. Det är långt under vår värdighet att ge er tillfälle att göra oss till otalbara. Förlusten är er. Ni hade kunnat få en grym väderrapport tillsammans med svar på några av de frågor ni bär på!

Sitt kvar på filtar av rädsla bortom vanligt hyfs!