En vanlig blogg

Nästa vecka händer nåt kul - tror jag. Vi ska på ett läger på Bosön utanför Stockholm. Ett läget för funktionshindrade barn och deras syskon.

I fyra dagar ska Neo och Mika få frottera sig med barn i samma situation. Leka och lära. Umgås och bara vara. För oss föräldrar finns föreläsningar och annat intressant.

Neo har aldrig träffat och lekt med ett annat barn i rullstol. Alla runt omkring honom är gångare. När jag berättade om lägret för honom lös hans ögon upp.

-"Mamma, ibland önskar jag att jag gick i en skola där alla åkte rullstol"

-"Jag förstår det, och det finns sådana skolor. Problemet är bara att de ligger så långt bort att när man kommer hem kan man inte leka med kompisarna som går där för alla bor annanstans"

Han funderade ett litet tag och sen sa han med sorg i rösten

-"Då väljer jag att gå i min skola med mina vänner, även fast att de kan springa ifrån mig..."

Det gör så himla ont i mammahjärtat att han har helt andra förutsättningar. Ibland ifrågasätter jag mitt beslut att låta honom gå i vanlig klass. Men han är ju en vanlig unge, och jag tror att det är så himla viktigt att han får vara en del av en helt vanlig grupp - även om det för honom innebär många bakslag.

Som när vi kommer hem efter skolan och gården är full av barn, som alla gärna leker m honom. De ser honom varje dag i skolan. De leker på rasterna och hemma. Han behöver aldrig förklara nåt. Han är en helt självklar del av unghögen.

Men så kommer de här stunderna när han inte orkar eller inte kan. När han känner sig så annorlunda som han faktiskt är. Då ifrågasätter jag mina val och undrar om jag gör honom en björntjänst.

Om han skulle vara lyckligare i en grupp av likar? Om han skulle känna sig mer OK i den han är? Jag vet inte.

Vänner är värt så himla mycket. Att vara del av en grupp är ovärderligt och absolut ingen självklarhet för barn som Neo.

Därför ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot lägret. Jag vill se honom interagera med andra barn i rullstol. Jag vill se honom trivas bland likar. Få honom att känna sig precis som alla andra - för det är ju det han är - på insidan!

Neo satt i soffan och vickade på lösa tänder. Jag trodde det var bara en som var lös, men det visade sig vara tre!

-"Åh, du kommer att bli så söt med stor lucka där fram" säger jag fullt med mamma-mys i rösten

Sakta börjar det rinna stora tårar över hans kinder.

-"Jag kommer inte vara ett dugg söt! Inga tänder som möter varann i munnen, bara läpparna...ser inte klokt ut!" säger han snörvlande och viker in läpparna och gör "pensionärstugg"

-"Men älskling, de kommer ut igen vet du" försöker jag och kan inte låta bli att skratta lite

-"Jag vet, men jag tappar alla samtidigt och då kommer jag att vara vuxen innan dess..." pep han fram

-"Och dessutom kommer jag att få leva på soppa!" grät han ynkligt

Stor dramatik i ett litet pojkhjärta. Jag informerade honom att om han tänker efter är det få saker han tuggar m framtänderna, så det ska nog inte bara bli soppa framöver heller. Och dessutom kommer tänderna helt säker ut innan han blir vuxen, även om många ramlar samtidigt.

Men jag håller med...det kommer inte att se klokt ut :))

- Mamma, vad hette den första människan?

- Adam eller Eva, vilken det nu var som var först om man tror på att det var Gud som skapade människan.

- Men det gjorde hon inte!

- Va? Hon?

- Ja, Gud. Hon skapade inte människan eller jorden. Det var en explosion eller nåt.

Japp, jag är på. What ever you say!

Jag vet att jag har en inneboende styrka som kan försätta berg. Jag vet också att det tar ohyggligt mycket kraft varje gång styrkan måste uppbådas. Men det är inte förns läget lättar som jag känner av kraftansträngningen. Det kan gå lång tid. Flera månader. Från snö till sol.

Då, när jag är på väg att klappa igenom, behövs så ytterst lite för att tippa mig över kanten. Och inte ens då släpper jag greppet fullständigt. Jag bara faller sakta.

Det är i de här lägena jag skulle behöva det där ankaret som bromsar fallet och agerar motvikt. Eller bara tar emot och lindrar nedslaget som obönhörligen måste ske. Utan ankare blir landningen hård, trots den långsamma farten. Och skadan sitter i för alltid. Ytterligare en liten tilltufsning som skall läggas till de övriga.

Men jag har lärt mig att känna igen när jag faller utan att fatta varför. När kraften bara är helt slut. Bortom slut. Då är jag inte hungrig. Jag har nära till tårar utan att veta vad det är jag är ledsen över. Kan inte tänka helt klart. Jag är outgrundligt trött och kan inte ens försätta ett enda litet gruskorn.

Så just idag kan jag inte vara till någon större nytta. Återkommer när jag landat och kravlat upp igen...