Kompisar...vilket fint ord!
Idag hade Neo fått ett litet omsorgsfullt inslaget paket med texten " Till Neo från Maja". Ett vackert litet grått presentsnöre prydde utsidan med små slingringa knorrar längst ut. I paketet? En teckning av en kompis! Bilden behöver ingen förklaring. Den visar på sitt eget vis vilka känslor som ligger bakom den. I sitt enkla språk visar den allt vad vänskap är...
Mitt mammahjärta tog ett extra litet glädjeskutt! Bilden visar dessutom två glada barn som håller varandra i handen. Den med långt hår är Maja. Söta Maja som går på andra avdelningen och som alltså tagit Neo under sina barnavingar. Den lilla glada figuren som är brevid Maja är med andra ord Neo. Med ett stort leende mitt i ansiktet.
Och ser ni en annan sak? De är helt lika dana. Ingen rullstol. Inga annorlunda ben eller någonting annat. Bara helt lika....
Om Neo blev glad över teckningen, vilket han blev, så är det ingenting mot vad jag blev! Mitt Barn har en kompis som ser på honom som vilket annat barn som helst. De är kompisar.....
Kompisar.....vilket fint ord!
En evighet
En sekund är så kort
Många sekunder
Staplade på varandra
Är en evighet
Varje dag är en evighet
En evighet med ett slut
Sedan kommer nya sekunder
Staplade på varandra
Trots att en sekund
Är så kort i sig
Känns den oändlig
När man väntar på dess slut
Aldrig går tiden så långsamt
Som när man väntar
Väntar på att dagen
Skall sluta vara en evighet
Även evigheter
Staplas på varandra
Dag efter dag
Vecka efter vecka
Så mycket väntan
Invävda i dessa evigheter
Så många evighetslånga
Staplade sekunder
Kunde jag backa dem
Alla dessa evigheter
Skulle jag det utan tvekan
Utan att blinka
Till det ögonblick
Då varje sekund
Var så oerhört kort
Att jag inte kunde bärga mig till nästa
Till det ögonblick
Jag ville
Att evigheten
Att dagen - aldrig skulle ta slut
Myyyysss...
Nu fick jag inte bilden då Mika satte sig på Kevins huvud! Hon är så mild i sina kramar ibland. Här har hon avancerat till armen iallafall. Bara att få sitta/ligga nära sina bröder räcker gott. Myyyyyyssss!
Samma son gjorde mig rörd och stolt över kommentaren under "Fel Person". Tack, Kevin - tack!
-Mmm, min bäbis!
Hade det funnits ljud till hade ni hört
-"Mmm, min bäbis!"
Hippiefest!
Det var min andra bror Micke som bjöd in. En kompis till honom har ett band - Råckenråll Construction - och de skulle ha en spelning och fest. Han tyckte att jag kunde behöva komma ut lite. Det var väldigt roligt att få dansa lite till kanonbra musik!
Så här snygga var alla. Min bror är han i den snygga svarta peruken (mobilbild igen - hade inte kameran med mig tyvärr). Föstår ni att jag känd mig lite malplacerad i vit blus och jeans? Hur som haver hade vi trevligt och som resultat av den festen har jag numera träningsverk i armar och ben då min bror är en dansguru.
Jösses, det var 100 år sedan jag dansade bugg i 190 knyck i högklackat! Jätteroligt. Tack, Micke...det behövde jag!
Tack alla
Just nu är jag inne i en period när jag inte kan tänka. Inte sortera och inte strukturera. Jag får många fina kommentarer. Tack så mycket. Med det här inlägget vill jag bara be om ursäkt för att jag inte just nu har förmågan att svara på dem.
Jag vet inte men jag är sådan att om någon visar mig medkänsla blir det jobbiga ännu sannare och det orkar jag inte med. Som när en person ville ge mig en tröstande kram när jag kom till dagis med Neo. Jag menar inte att vara avvisande - jag skulle bara inte stå upp om jag tog emot kramen. Och just nära mina barn har jag inte råd att inte stå upp. Så om jag skulle svara på varje fin kommentar skulle jag just nu åka lite längre ner i avgrunden och jag behöver långsamt klättra uppåt. De hjälper mig att klättra men att svara klarar jag inte.
Jag är tacksam för all tröst så många vill ge. Inte visste jag att så många runt omkring mig tänker på mig ibland. Det värmer. Fortsätt gärna lämna komentarer - de stärker. Även om det just nu ser ut som att jag inte bryr mig om dem kunde inget vara mer fel. Det är precis vad jag behöver. De som inte vill bli publicerade här blir inte det. Alla kommentarer ses av mig först och säger man att man inte vill "läggas ut" på nätet slipper man. Det är ett bra sätt att kommunicera.
En speciell person får gärna höra av sig igen - jag själv har inte kraften. Jag tror att du vet vem du är. Du förstår precis situationen.
Tack alla.
En främlig SÅG mig...tänk...han SÅG mig...
Jag måste säga att jag är positivit överraskad - av taxin som hämtar Neo till specialdagiset varje torsdag! Trodde aldrig att jag skulle säga det efter alla jäkla turer som vi haft med taxiresor till simningen. Ja, ni som varit med tidigare vet. Ni andra kan ju kolla kategori "sjukresor"...
Det är en och samma taxi hela tiden. Otroligt. Bilbarnstolen (bakåtvänd) sitter i och det är bara att montera i barnet. Den här chauffören hade till och med SETT mig. Vad jag menar med det? Jo, han hade pratat med specialdagiset om att han mött en mamma med en barnvagn i ena handen och en rullstol i andra handen. Släpandes som en galen. Hans fråga var därför om han inte istället kunde hämta Neo hemma!
Jag har inte vågat fråga på dagis än om det skulle vara möjligt att få resursen att ta sig hem till oss för taxiresa till specialdagiset på torsdagar, istället för att jag skall släpa ihjäl mig. Men det var inte själva grejen. Grejen var att en vilt främmande människa talat med en annan (inte lika) främmande människa om hur han SETT hur jag slet. Bara det gjorde att hjärtat värmdes lite och jag orkade lite till den dagen. Efter att några tacksamma tårar trillat ner för kinden. Tack.
Imorse var det dags igen. Taxin går klockan 8.00 från dagiset så det vill till att vi är där i tid - och det är just det som är gjejen! I morse hann jag varken duscha eller klä på Mika. Hon hade pyamas under vinteroverallen. Och regnskydd för det snö/regnade så klart. Därför kunde jag också klämma på mig en mössa som dolde min snygga icke-frisyr också! Bra. Ner med Neo i rullen och SPRING.
Måste minnas att tala om för honom när det kommer höga trotoarkanter så han är beredd. Tänk dig själv att bli skjutsat i en rullstol av någon som springer och det hoppar över kanter hit och dit. Folk tror inte jag är klok när jag varannan sekund säger
-"Nu kommer det en kant Neo, är du beredd!"
Han hinner aldrig svara utan skuttar bara med över stock och sten. Men han är van. Vi kom iallafall i tid. Nu när jag och Mika kommit hem igen skall jag äta frukost om det går och sedan ta en dusch. Skruttan är snorig och har vaknat varannan timme hela natten.
Neo har också vaknat och drömt. Kanske hänger ihop med sprutan? Jag är allt annat än pigg men vad tusan...någongång under dagen skall hon väl sova och då kanske jag kan passa på lite själv också.
Måste komma ihåg att köpa en liten blomma eller nåt till taxichaffisen inför julen. Bara för att han SÅG mig. Det var värt så himla mycket. Den lilla gesten glömmer jag aldrig.
Vågar han någonsin köpa godis där igen?
Med den vita godispåsen i ena handen sträckte han snällt, men rädd som en hare, fram sin andra lilla arm för att få sprutan. Jag kan lova att han ångrade sig på en tiondels sekund! Det hade inte hjälpt med 7 kg godis. Han skrek som om att döden var nära. Det skär så i mitt hjärta när jag vet hur rädd han är för nålar. Och jag själv som knappt vågar sy i rädsla att sticka mig är väl inte det bästa stöd just i nål-lägen....men jag var ju tvungen. Frågan är om han någonsin kommer att våga köpa godis på sjukhuset igen?
När tårarna lagt sig lite och några godisar slunkit ner iallafall bakom nappen gick vi som jag lovat ner till Lekterapin. Ni vet - bästa stället på hela sjukan! Där man kan leka med tåg etc. Det gjorde vi ett litet tag. Och körde ambulansen med blåljus på taket. Bara DÅ blir man glad igen - när man får leka på Lekterapin.
Köra tåget i tunneln, lasta båten, trycka på alla knappar så att det låter roligt. De här tågen går av sig själva i alla tunnlar och backar! Mycket praktiskt för en liten kille som inte kan putta på hela vägen runt själv. Tur att stället finns. Det tröstar både stora och små. Tack.
Våt av sanningen som inte får vara sann....
Att tårar trivs bäst i mörker
Varför är det så
Att man i sin ensamhet brister
I ren sorg
Tar natten emot mina tårar
I ren utmattning
Bildar de våta mönster på min kudde
I drömmen
Hemsöks jag av tankar
Tankar som inte får vara sanna
Jag vaknar till det som inte får vara sant
I gryningen
Förbannar jag
Att solen alls måste gå upp
Ytterligare en dag
Jag har fått en dom
En dom värre än allt annat
Jag kan inte ta till flykten
Likt den som dömt mig
Då kommer tårarna
När jag inser
Att domen är evig
Kudden jag vaknar på är våt
Våt av sanningen som inte får vara sann....
-"...vad i helvete är det för fel på dig?"
Neo och jag skulle gå över gatan på övergångsstället. En stor vit Van stannar snällt och vi börjar rulla över. Neo i sin Wall-E och jag med Mika i vagnen. Väl över på andra sidan är trotoarkanten för hög för att Neo skall kunna köra upp. Fast bara lite lite till höger är kanten något lägre. Det blir till att backa en skvätt och ta lite sats.
DÅ! DÅ tutar en biljävel för att det liksom står stilla! De ser mig men de ser inte Neo. DÅ jävlar brann det till i varenda säkring i hela proppskåpet! Jag parkerar Neo brevid Mika vid vagnen så att de ser honom och kastar mig fram mot bilen med två unga killar i. Jag glor på dem med brinnande ögon, ylandes
-"Har ni nåt jävla problem med att jag vill ha upp mitt barns elrullstol innan han blir överkörd på trotoaren eller vad i helvete är det för fel på dig?"
Jag viftar med armarna och skiter fullkomligt i att de har fönstren uppvevade. Det kan hända att de hör mig men det spelar mindre roll. De SER garanterat budskapet. Killen i passagerarsätet vill försvinna från jordens yta - det ser jag i hans ögon. Han som kör ser jag mindre av men vi kan väl säga som så att jag tror att det tar ett tag innan de tutar vid ett övergångsställe igen!
Förbannade jävla idioter och GUUUUUD vad skönt det var att få skrika åt någon mitt på gatan. Jag önskar jag kunde få tillbaka den ilskan i en annan situation. Men då är jag bara en liten våt fläck som inte förstår ett enda smack...
Tumla ungar???
Fel person
Ensam är stark?
Det är inte sant
Ensam är ensam
Ensam är svag
Ensam är ett ord
Ett så stort ord
Att det inte går att förstå
Innan man är Ensam
På riktigt Ensam
Man kan vara Ensam
Trots att ens omgivning
Är sprängfylld med vänner
Ensam djupt i själen
Man kan vara Ensam
När man är två
Med fel person
Outgrundligt Ensam
Jag skulle vilja säga
Att man är aldrig
Så Ensam
Som när man är
Just två med fel person
Jag har varit mycket ensam
Men aldrig så Ensam
Som nu
Nu när jag vet
Att jag är fel person....
Smärtan när jag förstår
Att jag är fel person
För alltid fel person
Visar mig vad Ensam verkligen betyder
Det är en insikt jag önskar jag inte hade...
Likt ett naket vinterträd
Nåt som INTE faller till marken när hösten kommer är Neos hår! Snart måste någon sätta en sax i huvudet på den lille gossen innan vi får byta namn på honom till nåt mer feminint...
Här om dagen hade han till och med tofsar i håret på dagis. Då är det banne mig dags att klippa kalufsen! Just här leks det med legotåg med Milia. Det är hennes tår som sticker fram till höger under klossarna. Tur att det finns syskon som kan leka en stund.
På nåt sätt har hösten tagit sig in i huset också. Det är kallt! Trots att jag vridit upp elementen. Idag gav jag upp när det inte räckte med 2 tröjor och tog Mika med mig i duschen istället. Hon hade inte en enda invändning mot detta utan klättrade gladeligen ner i baljan. Det var också på tiden. Hon luktade inte direkt smultron om vi säger så!
Med badankan i högsta hugg värmde hon sig i baljan och det varma vattnet. Hon älskar att bada. I vattnet vilar inga ledsamheter. Sedan var det dags att hämta storebror på dagis.
Det är när eftermiddagen närmar sig, mörkret sakta intar himlen och barnen är trötta som verkligheten hinner ikapp mig. Likt en varg som jagar sitt byte som inte har en chans att hinna undan. När jag måste vara överallt. Alla behöver min uppmärksamhet och hjälp. Det är då jag inser att jag måste uppbåda all min kraft för att fixa de sista timmarna tills natten faller över mig. Den befriande natten när jag kanske får sova en liten stund innan Neo vill vändas på.
Men innan dess....som om något långsamt sätter sig på mitt bröst och gör det svårt att andas. Jag måste lära mig att andas trots tyngden som pressar mig mot botten. Om jag bara ändå för en enda sekund kunde få vila från smärtan. Vila från sorgen och dess outhärdliga effekt. Fly bara...bara kort fly. Men jag sitter stenhårt fast. Likt de nakna stammarna med sina sovande rötter i marken. Enda skillnaden är att jag är bara naken utan att mina rötter sover....ingen vila infinner sig.
Likt ett naket vinterträd kan jag göra absolut ingenting. Ingenting - bara försöka härda ut för mina barn...
-Mamma, är det en annan dag idag?
Till Neos stora lycka har min bror en stooooor svart Chrysler! Bäst av allt var att man kan öppna och stänga dörrarna genom att trycka på en knapp. Helt i Neos smak! Nu har Neo konstaterat att han skall äta mycket mat så att han blir lika stor som "Pappa-Peter" (min bror), för då skall han skaffa en Chrysler!
När Peter lämnade av oss hemma igen lovade han att komma tillbaka en annan dag och hälsa på. I morse vaknade Neo med orden
-"Mamma, är det en annan dag idag?"
Innan jag ens hann svara kom nästa grej
-"Jag vill till Pappa-Peters hus. Jag älskar honom!"
Vad svarar man på det? Jag fick vackert tala om att en annan dag dröjer lite innan den kommer och att Peter också älskar lille Neo. Så klart att han ville till Peter igen. De har myst i soffan, kollat TV, sovit middag, tagit promenader med Wall-E och lekt massor. Vi hittade till och med en anpassad lekplats där Neo körde tåg för fulla muggar!
För första gången i sitt lilla liv Neo kunde leka som andra barn på en lekplats! Han var så glad och höll på att skratta öronen av sig under leken. DET om nåt värmer ett mammahjärta!
Den andra lilla huliganen har också haft fullt upp. Broderns familj har nämligen en katt - som jag antar är väldigt glad över att vi äntligen åkte hem...
Mika förföljde den här stackars katten. Han fick till och med banta hela dagarna för att Mika snodde hans mat om den stod på golvet! Stackars missen. Inte ens sin egen dörr fick han ha i fred...
Mobilbilder blir inte så bra, men vad tusan. Ungarna har haft värsta semesterveckan. Nu antar jag att värdparet somnar ovaggade ett antal kvällar framöver och uppskattar att gäster ibland åker hem....
Även om det är mysigt och spännande att vara borta så är hemma ändå ganska bra. Mika somnade bums när hon kom ner i sin säng och sov utan att säga halv sju till klockan 9.30 imorse. En trött liten kattjagare!
Peter - min bror - jag är extremt tacksam för att vi fick komma och bo hos er. Jag är också väldigt tacksam för all hjälp ni gav mig med barnen. Tänk att det måste till en värsta sortens kris innan man fattar att familjen är viktig. Från och med nu skall ni vara en naturlig del av vår vardag! Åter igen - Tack!
Att få barn att äta grönsaker...
