En vanlig blogg

-"Mamma, jag är ledsen men jag måste säga det här till dig..."

Jag väntade mig nåt katastrofartat, eftersom han förvarnade sådär. Tittade frågande på honom och väntade.

-"Jag älskar dig, det vet du, men...kan du kolla om det är OK med pappa om jag kommer hem till honom idag?"

Sagt och gjort. Nu har jag inte sett ungen sedan igår, men har han pappa-sug så har han.

-"Var inte ledsen, Mamma - jag kommer tillbaka. Då kan jag krama dig..."

Jag måste klura ut vad det är jag gjort för att ha förärats den här ungen! Det måste vara nåt överjordiskt.

Och prinsessan som snabbt som en vessla paxade en plats i min säng. Såklart! Var annars? :) Hon som uppenbarligen lärt sig fota m min telefon...

Äntligen sol och plusgrader! Som vi har längtat. Vi slog på stort och for iväg och handlade lite blomster till framsidan.

Inne på blomsteraffären rullade Neo snabbt ikapp en expedit och frågade om de hade köttätande växter. Jo, det fanns några. Ville han se dem? Absolut!

Sakta smög han sig nära blommorna mycket intresserat. Jag lyfte på en för att visa honom, men han ville inte komma nära den förns jag försäkrat att den inte åt barn - inte ens om de är kryddade med en smaskig rullstol!

Väl hemma kom det kompisar och ringde på dörren. Så fick jag plantera själv. Neo blir så himla lycklig när det ringer på dörren och han efterfrågas. De for ut med ett gäng gosedjur som skulle leka kurragöma. Var gömmer man gosedjur bäst? Jo, uppe i träden tydligen.

Jag lyfter på skallen vid ett tillfälle och får se Neo nedanför trädet med en pinne. Han försöker få ner en mjukistiger som fastnat. De andra barnen leker glatt vidare medan han kämpar m sin pinne.

Först får jag huggtänder och vill morra. Kanske tugga i mig en unge, men så spetsar jag öronen och tänker om.

De ser inte handikappet. De ser Neo. Har han skickat upp en tiger i trädet får han fixa ner den också. Och inte ber han om hjälp heller. Han fipplar på och banne mig om inte tigeruslingen kommer ner tillsist!

Då plötsligt fortsätter leken där de var. De hade väntat på honom. Alla visste att de kunde fixa ner tigern bums, men de lät honom lyckas. Tre sekunder senare hade han skickat upp den sabla tigern igen!

Omvänd respekt. De vet att det tar tid, men de väntar och hjälper honom bara om han ber om det. DET är riktiga vänner!

Jag fällde in huggtänderna och njöt av vårvärmen som spred sig från insidan av min kropp. Mitt Barn och hans vänner - obetalbart!

En lite roligare sak var att jag fick reda på att YOHIO skulle komma till ett centrum nära oss. Neo är helt såld på honom så jag tänkte att det skulle vara lite kul att åka och titta.

Blev lätt förvånad när han istället för glada tillrop ylade:

-"Neeej, jag är för blyg för det!"

-"Men ska du aldrig gå på koncert typ i Globen för att du är för blyg?" undrade jag

-"Vänta lite. Innan vi har pratat klart om det här...talar vi om Globen eller typ Friends Arena?" säger han plötsligt intresserad

-"Nej, inte den här gången. Det är i Stinsen Centrum. Hurså?"

-"Nej, då har vi pratat klart tror jag!"

Ska det va så ska det va tydligen! Nu åkte vi iallafall dit för han ändrade sig. Vi såg inte ett smack men vi hörde.

Två glada barn undrade om Sean Banan fanns i nåt centrum nära oss...

Såg en trailer på TV tillsammans m Neo om barn i Brasilien, som måste jobba för att överleva. En kille paddlade en kanot och sålde nötter till fartyg. Han paddlade nära dem och klättrade ombord. Helt livsfarligt! Bara 14 år gammal.

-"Tänk om jag bodde där. Jag kan ju inte gå. Vad skulle jag göra då?" säger han rakt ur hjärtat.

När de här tillfällena kommer tar de mig alltid lika hårt. Varenda gång får jag svälja flera gånger innan jag svarar. Känner att jag måste vara lugn och trygg och förmedla det till honom fast att hela mitt väsen bara vill gråta över att han behöver bära sådana tankar.

Vi pratade lite om att då skulle vi alla hjälpas åt, men att han inte behöver tänka så för vi bor i Sverige.

-"Snälla mamma, lova att jag aldrig behöver åka till det landet!"

På riktigt rädd för att han faktiskt skulle kunna behöva göra det och då veta att han inte skulle klara sig. Hur hjälper jag honom över alla rädslor? Speciellt när jag bär på mina egna rädslor å hans vägnar. Vi funkisföräldrar får lära oss hantera det bara.

Problemet är att det inte blir lättare. En konstant stigande grad av rädslonivå.

Det är då bönen till det jag inte tror på kommer: Kära Gud, giv mig styrka!

Igår fick sonen pappa-sug och fick åka dit för att stilla det. Plötsligt hade jag och prinsessan egentid! Frågade henne vad hon ville göra. Först av allt ville hon sova i min säng. Sagt och gjort. Litet yrväder snarkade på min kudde hela natten.

Sedan ville hon gå på bio. Det gör vi inte om på ett par år med facit i hand! Filmen (Sammys äventyr 2) var för lång och hon höll på att krypa ur skinnet. Innan filmen ens börjat hade hon dragit i sig två festisar och halva godispåsen. Sedan var väl inte filmen så himla bra heller. Men nu har vi testat det och vet vad vi INTE skall göra nästa gång vi har egentid hon och jag.

Sonen kom tillbaka ikväll med orden "Var sov Mika?"...

Han vet ju vad han själv skulle välja om han hade egentid med mamma. Min säng verkar vara det som eftertraktas högst av allt här hemma. Måste säga att det är väldigt mysigt. Barnsnusande i öronen är väldigt rogivande. Man kanske skulle spela in det och dela ut till alla föräldrar som tvingas vara utan sina barn mellan varven...en given hit!

Med Botox i kroppen blir sonen väldigt mjuk. Lite väl mjuk den här gången. Vet inte om dosen är ökad för att han väger mer, eller om hans muskler är svagare så effekten blev större. Jag hoppas på det första, för annars betyder det att vi inte tränat tillräckligt. Då får jag så dåligt samvete och tänker på alla gånger vi inte tränat så hårt som vi borde.

Alla föräldrar har dåligt samvete, men vi med funkisungar tar det till nästa nivå. Tror fasen att vi utvecklat dåligt samvete till en konstform!

Hur som haver betyder det att vi måste lägga på ett extra kol nu, oavsett anledning. Han vill så gärna gå, men känner själv att det är jobbigt. Säger att han kan gå, men att han inte har balansen. Liksom för att ge sig själv ett argument till varför det är jobbigt. Ett annat argument än skadan. Den är han så trött på.

Sedan hjälper det inte till att det är iskallt ute. Han blir så trött, hela han. Som att all energi går åt till att inte frysa, och allt annat blir åsidosatt. Ändå fryser han, för att det är så infernaliskt kallt att det inte spelar någon roll om kroppen lägger allt krut på uppvärmningen.

Här om dagen kom han hem med iskalla fötter. Då menar jag verkligen iskalla! Det tog minst 1 timme innan de var tillbaka i normal temperatur, och han märkte inget. Får inte ihop det. Han är jättekittlig under fötterna, men märker inte när han håller på att förfrysa dem. Läskigt. Och ortoserna är ju inga värmedynor direkt...

Han behöver värme och sol, i lagom dos. Just nu är han så in i märgen trött att han somnar helt utmattad varje kväll. Kanske skulle kolla om det skulle hjälpa med lite D-vitamin. Om jag kunde skulle jag ta ungen till ett soligt land i några veckor. Kan man få recept på sol och värme?

Vi har haft ett litet äventyr som grädde på moset här. Mika behagade stå på näsan och bryta armen på dagis. Så illa att de var tvungna att göra ett ingrepp för att fixa det hela.

När de ringde från dagis fattade jag först inte att det var Mika det handlade om. Jag hörde bara orden:

-"Jag har en dålig nyhet..."

Då väntade jag mig att det hänt nåt allvarligt med Neo, så när de sa att Mika brutit armen var min första tanke "jasså, bara det"...det fick jag backa på senare.

Båda benen i armen var svårt deformerade och av. Armen hade liksom kollapsat på mitten. Vi var tvungna att ge henne morfin för att få av jackan. För klippa fick vi INTE för lilla fröken.

Vi fick övernatta med provisoriskt gips och morfin i den lilla kroppen och gavs första lediga operationstid. Hon fick Sveriges största gips som täcker hela armen, uppifrån och ned. Då kom nästa problem - det är vinter och minus 10 grader ute...gipset får inte plats i jackan! Eller kläderna. Bara ut och handla grejer som är 3 nummer förstora. Det är dyrt att bryta armen!

Neo var orolig hela tiden. När vi väl kom hem var han tvungen att kolla att hon var OK. Jag berättade för honom att hon saknat honom mest av allt när hon var på sjukhuset. Han undrade hur jag kunde veta det.

-"Hon berättade för alla läkare och sköterskor att hon hade en storebror hemma, som heter Neo" sa jag

-"Men varför det?" undrade han

-"För att du är hennes idol" sa jag

-"Men jag kan ju inte göra någonting fantastiskt alls"....

Hela mitt hjärta skrynklade ihop sig och jag kände klumpen i halsen. Svalde några gånger och svarade...

-"Neo, du är fantastisk hela du och hon älskar dig mer än något annat på hela jorden. För henne kan du massor och hon ser upp till dig. Precis som jag."

Han tittade på mig en stund och sedan ropade han på Mika och sa:

-"Jag älskar mamma och pappa först, och sen kommer du. Du är min finaste syster!"

Mika log med hela kroppen och sa strålande med de stora blå ögonen fulla av kärlek, väl fästa på sin bror:

-"Tack, Neo!"

Herre Gud, att jag inte dog på fläcken! Om jag bara för en enda sekund kunnat stanna tiden hade jag önskat att det varit i det ögonblicket. Ett minne för evigt etsat i min kropp. Ordlös...

Massor av minusgrader och lika mycket sol. Jo, det får vara OK, så länge det inte trillar ner mer snö.

Neo har precis fått Botox, så nu ska här tränas! Tror att det är gåträning i fokus, för det är det han vill allra mest. Då tar vi vara på drivet och utnyttjar det...gåträning it is!