En vanlig blogg

Jag sitter på en stol
Mitt i solen
Till synes sysslolös
Men jag har fullt upp

Mina ögon följer skuggor
Mina öron lyssnar aktivt
Men jag låtsas sola
För att Du har bett mig

Du rör Dig runt mig
I cirklar av frihet
Allt större avstånd
En av de andra barnen

Leken upptar Dig
Du vet att jag är där
Fast Du har bett mig
Att inte synas

Du vill leka fritt
Och jag vill låta Dig
Fast vi vet båda
Helt fri blir Du aldrig

Ändå ler vi tillsammans
Från hjärtat och ut
Du är en i gänget
Jag vill skrika ut min lättnad

Men jag sitter på en stol
Mitt i solen
Till synes sysslolös
Men jag har fullt upp

Med att ge dig efterlängtad frihet

Det är nåt speciellt med barn och vatten. Minsta pool får dem att stråla ikapp med solen. Idag korvade vi ner tre barn i en yttepyttig plastpool och sedan klev de inte ur på en timme!

När de badat klart (läs upptvingade) var det tre russin som kom upp.

Fast Neo tyckte att mitt argument om att de snart skulle börja frysa var lite mesigt.

-"Men mamma, jag hackar ju inte ens tänder!"

Och så lite vattensprattel!

Den årliga trippen till Göteborg är avklarad. Liseberg är rena knarket för ungarna, och faktiskt för mig. Visst, jag bryter ryggen och släpar ungar men fasiken vad kul vi har!!!

Dessutom får Liseberg en stor guldmedalj av mig i handikappanpassning. Mjä, vi kommer inte ner i varenda grej men alla försöker och vi får konsekvent gå in genom handikappingångar, vilket betyder att vi inte behöver köa med rullstol. Dessutom får vi åka två varv i allting när vi väl kommit i! Dessutom får man automatiskt ledsagarpass utan att behöva intyga att ungen i rullen är min. Till skillnad från Skara Sommarland!

I år började vi med att kasta oss handlöst ner i en Flumeridestock, bara för att vi fick och kunde. Det var inte förns vi närmade oss första backen som jag insåg att Mika förmodligen skulle få en chock av höjden. Det fick hon. I båda backarna. Plus att hon blev dyblöt!

Nåja, nu har vi testat den och vi kan nog vänta några år innan vi testar den igen kan vi väl säga...

Resten av dagen blev ändå rolig och Mika har gjort ett framsteg. Hon är inte längre dödsrädd för gröna kaniner!

Ett av mina mål med att flytta var att båda barnen skulle kunna gå ut och leka med kompisar.

Man kan väl säga att det gått över förväntan. Dag två på nya stället stod jag halvnaken efter duschen och väntade på att barnens mormor skulle komma och hjälpa mig packa upp lådor. När det ringer på dörren tror jag att det är hon och öppnar.

Jag möter två par ögon i ca 120 cm höjd från marken som stirrar misstänksamt på mig. Grannens 5 åriga tvillingtjejer. Efter att ha hämtat sig från chocken att nya barnens mamma öppnar halvnäck säger den ena det som jag aldrig skall glömma känslan av:

-"Kan Neo och Mika komma ut och leka?"

Ända uppifrån hårtopparna ner till fotsulorna spred sig en varm sockerdricka! Och inte bara hos mig. Från soffan, där Neo satt i pyjamas hördes:

-"Mamma, klä på mig nu för jag ska ut och leka med mina vänner!"

Det leendet hade inga gränser. Jag riktigt såg hur han bubblade av stolthet. Han har fixat nya vänner. Riktiga vänner.

På kvällen kom summeringen.

-"Mamma, säg att vi aldrig ska flytta härifrån!"

-"Vi rör oss inte ur fläcken, jag lovar!"

-"Det här är på riktigt den bästa dagen i mitt liv mamma."

Aldrig har väl ett beslut känts så rätt som i det ögonblicket. Vi är hemma.

Så har du äntligen fått frid, lilla Pappa. Farväl.

Jag sitter i din säng.
Håller dig i handen
Försäkrar att jag har full kontroll

Jag ser att du söker min blick
Ett ögonblick ser jag rakt in i din själ
Ord som är för tunga att uttala
Ord som jag läser i dina ögon

Maktlös kan jag bara titta på
Lätta ångestvågorna som sliter i dig
Ge dig mitt lugn och min trygghet
Förvissa dig om att jag är där

Jag håller ett fast tag om din själ
Säger till dig att du behöver inte stanna
Inte för min skull
Jag är stor nu och klarar allt

Även detta
Att betrakta min döende far
Som inte kan uppbåda styrkan att tala
Det behövs inte

Sakta viskar jag i ditt öra
Jag är inte bara stor nu
Jag läser också dina tankar
Du behöver inte säga nåt - jag vet ändå

Luta dig tillbaka
Släpp alla måsten
Jag står stabilt på jorden
Jag ger dig tillåtelse att gå nu

Snälla, gå nu...Innan jag brister

Så sakteliga närmar sig sommarlovet. Som Neo har väntat på det. Första sommarlovet! Stor händelse.

Nu har vi inte agendan fylld än, men om jag känner mig själv rätt kommer vi att hamna i galenskaper kors och tvärs ändå. Så brukar det bli. Men i år skippar jag Skara Sommarland. Det var lite överkurs för oss. Och High Chaparrall för det var så himla....off. Ingen dagsutflykt direkt. Vi bor lite fel för det.

För att spä på det hela lite extra skall vi flytta också. Jag har sedan dag 1 här haft som mål att komma ner i markplan. Idag bor vi högst upp under takåsen. Kanonläge - om man inte har barn i rullstol. Nu har jag som bekant det, samt en snart 4 årig duracellkanin. Förlåt, prinsessa ska det vara. Inget annat duger.

Hur som haver har jag alltså hittat en lägenhet här i området, köpt den, sålt min och nu skall här flyttas. Mitt i semestern. Planering har väl inte varit min starkaste sida kanske...impulser däremot är jag expert på!

Första gången vi var där kryllade det av barn ute på gården och Neo ville stanna kvar ute. Va! Fattar ni? Det var ju exakt det jag var ute efter, att han skulle kunna gå ut utan mig och hitta vänner. Så händer det direkt. Det är ju för bra för att vara sant! Mika har också redan hittat kompisar där, så vi är där och liksom "skolar in" oss innan flyttlasset går.

Så nu lever vi i kartonger och det ger ju också lite extra semesterkänsla....inte alls.

Det skall bli så skönt att kunna bocka av det här målet att ha uteplats. Två faktiskt. Check!

Med risk för felstavning: Mission Accomplished!