Gott Nytt År
Hoppas att ni kommer att ha en mysig nyårsafton. Själv kommer jag att ligga nedsänkt i en varm källa på Yasuragi. En oas helt utan stress. Har ni möjlighet att åka dit - gör det! Alla energidepåer fylls där.
Min hjälte fyller 5 år!
Nu har dagen äntligen kommit! Lilla skruttisen blir 5 år....och jag kan andas ut och vet att det tar minst 1 år tills att oron återigen river stora sår under huden på mig.
GRATTIS PÅ 5 ÅRS DAGEN, NEO!
Vem är Wall-E?
Det här är Wall-E:
En liten knallgul elrullstol som körs av min son Neo. Han kör den för att han drabbades av en hjärninfarkt när han föddes (11 veckor för tidigt). Hjärninfarkten gav honom ett livslångt funktionshinder, en CP skada, som gör att han inte kan gå, stå eller springa som andra barn. Wall-E är Neos ben och heter Wall-E för att han är knallgul och ser ut som den lilla sopkomprimatorn i filmen med samma namn.
Just den här bilden när Neo kör genom parken är väldigt talande. Den har två sidor. Jag, som lever med Mitt Barn, ser miraklet och glädjen. Frihetern han vann när Wall-E kom till oss. Andra, som betraktar Mitt Barn från utifrån, tror sig se begränsningar och tragik. Pilutta er, vad fel ni har!
Ett minus bara - Wall-E går inte i opackad snö....och just den varan har vi ganska mycket av i det här landet. Under vinterperionden är jag därför ganska fokuserad på platt snö och tillfället att få ge någon på käften för att det inte finns vinterdäck till dessa små rullstolar. Bara så. I övrigt är jag ganska snäll. Vintertid har jag horn, huggtänder och gröna fjäll över hela kroppen....vittrar blod...över vita snödrivor...av opackad snö! Morr!
God Jul
Den här julen gick vi på den tysta linjen. Vilket har varit väldigt skönt för mina öron. Neo har varit fastklistrad vid sin riddarborg och sitt Star Wars rymdskepp. Det har skjutits kanonkulor kors och tvärs och Mika har varit bra att ha för hämtning av diverse attiraljer.
Mika själv har duttat omkring med sina dockor, deras nya kläder, iförd guldpaljettskor och gnuggat ut snor i hela ansiktet blandat med play-doh...härligt förkyld och hostig.
Kevin har jag knappt sett röken av - dataspel och annat kul som gör att han inte direkt tynger mig socialt....
Själv har jag snorat i soffan och glott på TV samt en mormor som sov sittandes till "Hälsoresan". Precis helt lagom med andra ord. God Jul.
Tack, för platt snö!
En granne tittade lite snett på mig men var klok nog att inte våga säga något. Hade han gjort det hade han haft ont någonstans. I nästrakten ungefär. Den här jäkla snön. Förut svor jag över att de inte hann ploga. Nu svär jag över att det som finns inte går att ploga bort oavsett hur de håller på. Det blir liksom inte platt nog.
Därför har vi nu börjat med en annan strategi. Vi kör pulka till garaget. Först in med Wall-E i hissen + Mika + pulka + svettig mamma. Sedan ställer vi Wall-E i entrén. Packar på två barn på pulkan. Svär oss fram till garaget. Öppnar dörren med blippen som gör att det är öppet i ca 30 sekunder.
Vet ni hur många ungar man hinner lasta av på 30 sekunder? Inte två. Så det blir till att blippa, en unge av, in i garaget, öppna bilen, skit också där gick dörren igen, blippa igen (var är blippen?), in med första ungen i bilen, ut igen, där gick dörren igen, blippa (var fan är blippen?), hämta unge nummer två, lasta in i bilen, där gick dörren igen, blippa (men var fan är blipphelvetet nu då?), ut och hämta pulkan, in med den i bilen, hoppa in själv, backa ut bilen, blippa (ja, den satt på bilnyckeln!) och så tillbaka till entrén och hämta Wall-E...
Som grädde på moset har Neo bestämt sig för att om han inte ser mig dör han! Så när jag hoppar iväg för att hämta Wall-E, vilket tar ca 20 sekunder, hinner han börja skrika dödsångestskriket samt kräkas ned overallen i värsta fall, för han tror att jag aldrig kommer tillbaka mer. Sedan skall jag trösta honom och kanske torka kräks och åka iväg till dagis. Under tiden sitter Mika och undrar över vilken planet hon har hamnat på egentligen. Behöver jag tala om att det här inte är så upplyftande? Tänkte väl det.
Så idag bestämde jag mig för att fullkomligt strunta i om det så var gräddsnö över hela landskapet när vi skulle hem. Jag bara orkade inte göra hela proceduren en enda gång till. Puttar den attans rullen genom snöhelsiket i ren frustration om det så är så. Men så simsalabim! Av någon helt outgrundlig anledning var allting helt platt när vi kom hem!
En överlycklig Neo kunde köra Wall-E hela vägen från garaget på välpackad snö, jag gick glatt bredvid och drog en annan lycklig själ i pulkan för nu fick hon hålla i ratten!
-"Mamma, nu känns det mycket bättre i magen" säger han som dött flera dagar i rad två gånger om dagen...
Jo, tack, det kan man säga. Tack snälla någon för platt snö!
Det bjuder vi på!
Mika, det lilla yrvädret, började med att tala om att hon "inte lillaj luulgaanen" och syftade på Julle, den levande granen på Tomteland.
-"Lillaj baja mammas gaan" sa hon och hängde upp en liten prynad till som kom från hennes julkalender. På hennes favoritgren hänger nu en tomte, en snögubbe, en pingvin samt ytterligare en snögubbe som åker pulka. Sååå fiiint!
För att återgå till Julle på Tomteland. De var så innihoppsan kallt när vi var där och efter att ha dansat kring den riktiga granen behövde vi lite mer aktivitet för att inte frysa ihjäl. Jag frågade en tomtenisse om vi inte kunde dansa en sväng till kring granen.
Det som hände då var att jag, en tomtenisse och Neo i sin rullstol dansade kring Julle. Där kutade vi runt en snubbe som var utklädd till gran och sjöng för full hals "Prästens lilla kråka...". Folk stod runt omkring oss och betraktade spektaklet och undrade förmodligen om vi inte var riktigt kloka. Jag kännde hur de liksom stod där och skämdes å våra vägnar. Jag höll ett fast tag kring rullstolen, Neo höll i tomtenissen och jag tänkte hela tiden:
-"Jag bor inte här. Jag bor inte här.." och dansade vidare.
Vi höll värmen och folk fick lite extra underhållning. Men vad tusan - det bjuder vi på!
Tack, varje dag!
Varje gång jag går in här på bloggen, oavsett om det var nyss eller en vecka sedan, är det alltid ett 20-tal läsare som tittar till mig. Liksom kollar att jag lever.
För det är jag så oerhört tacksam. Tack till alla er som ger mig ett ögonblick av er tid - varje dag!
Jag skall försöka bättra mig och skriva oftare. Det har liksom glidit mig ur händerna. Förut kunde jag sätta mig ner och lägga händerna på tangentbordet och så bara kom det ord utan att jag ens tänkte tankar. Mycket har hänt och orden har liksom tystnat i mitt huvud. Hittar inte vägen ut på nåt sätt. Jag vet att de finns där, frågan är bara var dörren är?
I dag gäller sista racet inför julen. Skall handla julisar till en 18-åring var enda specifikation av önskelistan består av: INTE KLÄDER...lätt va? Det lär väl ta ett par timmar. Sedan kommer mina ankare i tillvaron. Ni vet de här som gör att man undrar om de har en speciell makt över tiden - plöstligt är det bara kväll och vad hände där emellan?
Jag sätter min högra fot på att Neo kommer att kontrollera om Tomten varit här, genom att kolla julklappsläget under granen. Tomt! Natten mot den 24 kommer det att fyllas på så att det är fullt på morgonen.
Tomten ringde mig och bad mig hjälpa till. Klart man ställer upp!
No comment
"Sätt på mig när jag är full. Husmor."
Well...moahahaha...men, fy då....hehe...usch...men så kan man väl inte skriva....host host...fniss...
11 dagars militärövning
Jag blir orolig. Börjar vanka av och an och ser mig över axeln en extra gång som för att scanna av omgivningen efter dolda faror. Rent rationellt vet jag att det är helt absurt och ändå kan jag inte hejda det. Inte hejda kroppens och sinnets osynliga tatuering i mitt inre.
Helst av allt vill jag bara ta honom i famnen och springa. Springa fort. Bort från alla hot, alla faror. Verkliga eller imaginära. Den känslan infann sig redan på neonatalen. Att vilja ha förmågan att skydda honom från allting. Skydda mig själv.
Men jag kan inte. Jag vet det, men min hjärna vet inte det. Den känner dagen nalkas och själen får inte ro. Oron lägger sig under huden och får mig att bli vaksam som en tiger. Ständigt beredd till flykt, eller anfall. Vilket som, bara det avvärjer faran. Problemet är att det inte går.
Vi får leva mitt i faran i resten av våra liv - den som får mig ligga steget före allal andra i tanken. Den som får mig att se potentiella fallgropar innan någon annan sett dem. Det som gör att jag kartlägger hela min omgivning på en tiondels sekund för att vara beredd. På vad? Vet inte. Allt. Jag är en konstant beredd soldat, utan att veta riktigt vilket krig det är jag skall utkämpa just nu. Ständigt på min vakt utan förmåga att släppa beredskapen. Jag har sett dig långt innan du sett mig och jag inväntar ditt nästa steg. Alternativt stuckit därifrån för att slippa.
Den 28 december - värnlösa barns dag....snart är det ett helt år kvar till dagen är förbi. Tills att jag veckorna innan kroppsligen förbereder mig för en dag som redan har passerat. Idag börjar nedräkningen för det här året - 11 dagar. 11 dagars militärövning.
Gris-Fis!!!
Kolla in hans hus bara...
Inne i huset är det precis som i sagorna. Gulligt, hemtrevligt och inte en modern manick så långt ögat kan nå. Här är Tomtens julgran i rummet där han tar emot alla brev. Förresten står det böcker med namnen på alla snälla barn i hyllorna..."snälla barn 1949 - 1987" heter en bok. Fniss.
Såklart fick Neo träffa Tomten också. Nu var det ju inte första gången så helt oblygt rullade han fram till honom och hälsade glatt. Snodde en kram och sedan började han gå igenom Tomtens lådor....host host....
På frågan vad han gjorde i Tomtens lådor svarade han bara att han letade efter önskelistor. Tja, varför inte!
Tomten och Neo snackade en stund och när Tomten skulle lära ett gosedjur att säga "Mamma" sa det istället "Gris-Fis". Jag kan lova att det garvades en he ldel....Neo höll på att trilla ur rullstolen och folk runt omkring hade minst lika roligt. Förutom Mika, som var skiträdd!
Vi rundade av dagen med att dansa kring en levande julgran som hette Julle: Han var om möjligt ännu läskigare än Tomten enligt Mika. Hon gallskrek när han närmade sig. Pratar fortfarande om "lillar inte lulgaan"....skruttan.
Det enda som gav det hela en liten fläkt av oflexibilitet och inskränkthet var när Neo inte fick komma in till Häxan på häxskola, för att jag var tvungen att följa med in som assistent. Föräldrar är inte tillåtna där inne nämligen. Visst, jag kan förstå till en viss del, men...detta eviga men...jag försökte övertyga Häxan om att jag hör extremt dåligt och därför inte kan räknas. Bara som puttare av en rullstol han inte kan köra själv. Men nepp - det var tvärstopp.
Nåja. Jag tänker inte låta dumma Häxan förpesta vår Tomtelandupplevelse. Istället sänder jag en hälsning som jag hoppas kommer fram till henne:
GRIS-FIS!
Lite kulor på mitten...
Jag hade bestämt mig för att ha en riktig gran i år. En sådan här tjock gran ni vet. Doften av jul blir så påtaglig då. Men av någon anledning fann jag mig igår ståendes på ett ben i vardagsrumet, svärandes över en ljusslinga med mer sladd än lampor, bakom en gran av allt annat än riktiga barr. Det prasslade rejält och gungade en hel del i julgransfoten. Mie + lampor + gran = @£%?""//@£.
Just då var jag glad att det inte var barr för då hade de mindre vackra orden som flög över mina läppar varit ännu mindre vackra! Om ungarna varit där just då hade de undrat om det verkligen heter "granhelvete" istället för julgran...
Hur som helst fick jag med lite hjälp dit julgransljusen och när barnen kom klädde vi granen tilsammans. Lite kul att kolla på en gran som är klädd av barn. Man kan väl säga att kulorna är starkt koncentrerade till höjden där små barn har sina armar om de sträcker dem rakt ut. Samt de flesta på en och samma gren. Tjusigt. Men har de klätt den så har de klätt den, och nu står den där och väntar på Tomten. Kevin hjälpte till också och han är nästan 1,90 m, så granen har kulor högre upp också...
Neo beundrade granen med sina jul-glada ögon och konstaterade att nu kan Tomten komma när som helst och bara lasta av alla julisar under granen. Lite synd tycker han dock att det är att Tomten bara kan komma när barn sover, men han somnade blixtsnabbt på kvällen. Hann knappt säga godnatt!
Imorse när Neo vaknade var den första kommentaren:
-"Mamma, är du helt säker på att det fortfarande är tomt under granen?"
Max 1 år ger jag dem!
Fick en lokaltidning hem och i den fanns en tjusig annons om att Mio öppnat en ny anläggning. Tänkte att jag fräser dit och köper en adventsstjärna de hade erbjudande om. Precis en sådan jag ville ha. För en spottstyver. Mio brukar ha fina saker. Gillar Mio massor, men....
Vilket jäkla skitställe! Ursäkta språket men de måste ha byggt stället utan en enda inspektör i närheten. Eller så var han full. Något måste det bero på. Helt klart är att han iallafall inte hade varken barn eller rullstol. Men jag vidhåller att han måste varit full - minst...
När jag kom dit stod det en familj nedanför en gigantiskt bred trappa som leder upp till entrén. De kliade sig i huvudet för de hade tvillingvagn och i trappan fanns det bara "rännor" som tog enkelvagnar! Bra va? De såg sig omkring och letade efter en ramp eller iallafall en hiss. Tillsist fick de lyfta den tunga vagnen hela vägen upp.
Ingen ramp. Ingen hiss. Med lätta steg studsade jag upp för trappan och tackade min lyckliga stjärna för att inte Neo var med i sin elrullstol. Han hade aldrig kommit upp för trappan ens om den passat i rännorna för lutningen var extremt brant. I entren mötte jag en annan familj. På väg ut. Bärandes på en soffa. Tung som bara den.
-"Vi kan väl sätta ner den en stund" säger tjejen
-"Men bara lite till så vi kommer ner för trappan så kan du hämta barnvagnen sedan...." svarade pappan
Att de ens köpte soffan där är ett stor mysterium! Jag hade dragit direkt. Som en avlöning. Envisa som bara den måste de vara, eller så var soffan den enda de önskat sig i hela sitt liv - bortsett från det som låg i barnvagnen de inte fick med sig för att de måste bära en soffa nedför en trappjäkel....
Väl inne i huset fanns det en handikapptoalett! Till vem då kan man undra? Ingen hiss till nedervåningen dock. Bara rulltrappor. Faktiskt måste det vara så att det där bygget under inga omständigheter KAN vara godkänt ur byggkravssynpunkt. Hur gick det till? Och en så stor kedja som Mio dessutom. Fattar verkligen ingenting.
Jag ger bygget några månader. Max 1 år. Sedan kommer det att gå omkull. För de som handlar möbler där kan inte få ut grejorna. Inte heller fanns det en parkering nära dörren som rymde fler än typ 15 bilar. På det driver man inget möbelvaruhus. Skall bli mycket intressant att se.
Som sagt - vilket jäkla skitställe!
