En vanlig blogg

Varje år i snart 4 år återupplever jag den värsta och den bästa dagen i mitt liv - Neos födelse den 28 december 2005. Värnlösa barns dag, av alla dagar! Jag bara kan inte stoppa det. Som om att det sitter ett kroppsligt minne inristat under huden för alltid.

Jag blir orolig. Börjar vanka av och an och ser mig över axeln en extra gång som för att scanna av omgivningen efter dolda faror. Rent rationellt vet jag att det är helt absurt och ändå kan jag inte hejda det. Inte hejda kroppens och sinnets osynliga tatuering i mitt inre.

Helst av allt vill jag bara ta honom i famnen och springa. Springa fort. Bort från alla hot, alla faror. Verkliga eller imaginära. Den känslan infann sig redan på neonatalen. Att vilja ha förmågan att skydda honom från allting. Skydda mig själv.

Men jag kan inte. Jag vet det, men min hjärna vet inte det. Den känner dagen nalkas och själen får inte ro. Oron lägger sig under huden och får mig att bli vaksam som en tiger. Ständigt beredd till flykt, eller anfall. Vilket som, bara det avvärjer faran. Problemet är att det inte går.

Vi får leva mitt i faran i resten av våra liv - den som får mig ligga steget före allal andra i tanken. Den som får mig att se potentiella fallgropar innan någon annan sett dem. Det som gör att jag kartlägger hela min omgivning på en tiondels sekund för att vara beredd. På vad? Vet inte. Allt. Jag är en konstant beredd soldat, utan att veta riktigt vilket krig det är jag skall utkämpa just nu. Ständigt på min vakt utan förmåga att släppa beredskapen. Jag har sett dig långt innan du sett mig och jag inväntar ditt nästa steg. Alternativt stuckit därifrån för att slippa.

Den 28 december - värnlösa barns dag....snart är det ett helt år kvar till dagen är förbi. Tills att jag veckorna innan kroppsligen förbereder mig för en dag som redan har passerat. Idag börjar nedräkningen för det här året - 11 dagar. 11 dagars militärövning.