En vanlig blogg

Ibland har jag lite kontakt utanför bloggen med människor i samma situation. Vi delar med oss av erfarenheter. Svarar på varandras undringar eller kanske bara finns där med ett par öron att hälla dynga i. Mellan varven behövs det.

Tänkte att det kunde vara värdefullt för människor som inte har funktionshindrade barn eller eget funktionshinder att få se en sådan konversation. Eller i det här fallet bara en liten del av en sådan...


"Just det här att folk tycker synd om en - det är riktigt jobbigt. Som om att de tror att det är det man vill att de skall tycka. Man vågar ju knappt öppna truten för att säga att det ÄR jobbigt för då tror de att man vill ha medlidande. Det vill man ju inte. Man vill bara få säga det till någon. Att det landar någonstans. Vad jag vill att de säger vet jag inte. Ingenting kanske. Blande det jobbigaste är när man väl säger nåt så vill de liksom trösta en tillbaka med nåt i stil med att "men han mår säkert bra" eller "han vet ju inget annat" eller nåt annat i den vägen. Det är ju inte själva grejen, men det förstår inte de föräldrar som inte har ett funktionshindrat barn. Ibland måste man bara få säga allting, eller någonting, till någon.  

Få säga att fy fan vad jag bär - som en jävla idiot. Jag är så trött i kroppen och jag önskar att bara EN dag få slippa släpa barn hit och dit. Jag önskar att bara för en enda dag slippa vara förutseende och tänka på allt som en vanlig förälder inte behöver tänka på. Jag önskar att för bara en kort liten stund inte vara så inihelvete behövd. Bara en liten stund skulle jag vilja vara en helt vanlig morsa till ett helt vanligt barn. Inte för att jag inte vill ha mitt barn, utan bara för att jag är så trött. Jag skulle vilja att han kunde få vara vanlig bara för en stund, så att han slapp behöva mig så mycket. Bara för ett ögonblick. Så att vi båda fick vila från varandra.  

Det har ju inte med barnet i sig att göra. Barnet vill man ju aldrig byta ut mot någonting annat i hela världen.  

Men nu skall jag berätta någonting - jag har ett gäng vanliga barn också. Jag älskar alla lika mycket, men ingen av dem är en sådan del av mig som Neo. Därmed inte sagt att jag skulle kunna välja bort dem. Det kan jag inte. Vill jag inte.

Neo har en speciell plats i min själ. Inte bara i hjärtat utan av min faktiska själ. Ingen kan som han se rakt igenom mig. Kanske för att vi lever i sådan symbios. De andra barnen kan skärma sig från mig. Inte behöva mig under en kort stund. Det kan inte Neo. Den kontakten är någonting som vanliga föräldrar inte har med sina vanliga barn - det är därför de inte kan förstå vår situation. Det är kanske därför de tror att vi vill ha medlidande när vi bara en liten liten stund vill smita från den kontakten - för att sedan med full kraft hoppa rakt in i den igen. De vet inte vad det innebär för de har aldrig varit där. Du har något de aldrig kan förstå, utan att få samma sak - ett funktionshindrat barn. Det gör dig rikare än dem - om du frågar mig. Tröttare ja - men också rikare."