Jag måste inte dansa....
Det var ganska mysigt att se honom mitt i smeten - äntligen en del av hela gruppen liksom. Det har han ju varit länge men själv valt att inte vara med vid tillställningar. Fast sen - när det var dags för pojkarnas dans så brast det. Då ville han komma till mamma. Han har i flera veckor sagt att -"Jag måste inte dansa....". Självklart måste han inte dansa har jag svarat, utan att riktigt ha fattat vad det är han trott att han måste göra. Nu förstår jag vad han menat. Han sa när vi gick hem igen att han inte måste dansa. Jag frågade om han ville dansa - men då blev han bara ännu mer ledsen.
-"Kan inte sa han.."
-"Men du kan köra Wall-E runt runt som en dans nästan och du kan åka på stigen här i skogen (en liten upptrampad stig på 10 meter kanske vid sidan av gångvägen mellan några träd....vi har inte så höga krav på "skog")...
Då körde han den lilla stigen säkert 4 gånger fram och tillbaka - sen var han sitt vanliga jag igen och struntade i allt vad dans heter!
Det är svårt ibland att veta om han talar om för mig att han inte vill, eller om det de facto är en fråga han ställer i påståendeform. Som när han säger -"Jag måste inte dansa...". Nu i efterhand fattar jag ju att han egentligen frågade -"Mamma, varför kan jag inte dansa..." eller nåt i den stilen. Jag måste lära mig att han är så stor att han undrar nu - måste hitta rätta svaren som iallafall stillar lite av hans funderingar. Fast många svar har jag ju inte ens själv! En del svar kan jag inte säga till honom utan att gråta och det vill jag inte - inte gråta honom i ansiktet. Inte där på en gångväg vid dagis. Då kanske han tror att jag är ledsen för att han inte kan och inte för att han inte kan - som att jag inte vore nöjd med honom om ni förstår vad jag menar. Det är en stor skillnad mellan dessa två betoningar.
Så idag har jag provat både mammaglädje och mammasorg. Först var det så mysigt och se honom sjunga och sen rundade vi av med att jag och han blev påminda om att det inte är så lätt alla gånger och att vi inte kan göra så mycket åt det - bara att bryta ihop och komma igen!
Aj, aj, dessa totala känslosvängar som gör att hela ens inre är i kaos! Att vara ärlig i tal o kroppsspråk, att dölja sanna känslor för att lindra....Jag vet inte vad som är rätt, beror på skruttisens ålder, mognad o hur mycket man själv orkar att hantera. När dottern har svåra frågor brukar jag svara ärligt men alltid ge ett alternativ: Nej, du kan inte springa i skogen men jädrar vad du är duktig på att köra fort på asfalt!
sådana dar måste man få ha. de är bara att ta nya tag gumman!
Madeleine - nej, jag tror inte heller på att dölja något för honom, men jag tar ogärna de smärtsamma frågorna på offentlig plats. De tar vi hemma i soffan. Som person har jag en stor cirkel - med det menar jag att om du tänker hur nära dig en annan människa kan stå rent fysiskt innan du känner dig obekväm - där går din cirkel. En del har en cirkel som börjar precis där fötterna slutar. Det har inte jag. Min cirkel har minst 1 meter i radie. Alltså 1 meter från näsan och framåt och likadant runt hela mig. Om jag då står där med våra smärtsamma frågor kommer jag ändå inte att kunna ge ett öppet svar för att jag har svårt att släppa in främlingar i min cirkel. Inte Neo - för honom finns ingen cirkel alls. Men för folk runt omkring. Vi bor så till att jag aldrig är ensam på de här gångvägarna. Allra helst inte utanför dagis - alltså väljer jag att svara på sådant hemma. Vem vet, när jag svarat på ett gäng sådana frågor kanske de inte är så svåra längre och då kan jag stå på torget och svara på allt. Har du vant dig genom åren? Jag menar, någongång måste ju har varit första gången för dig också? Min undran är helt uppriktig.
Vilken hjärtesorg. Förstår om du är fylld av hälften sorg hälften glädje. Men jag tror att du hanterar det helt "rätt". Din Neo befinner sig så långt framför oss... han är där och funderar på sin plats i livet! och såna reflektioner har nog alla barn. Med eller utan wall-E. Fast visst har vi cpmammor svårare frågor att svara på ibland. Det enda man kan göra är att visa alternativen. Som du gjorde. Visa att wall-E kan dansa. Den dagen i framtiden som jag har mest fruktan för är just när min Tekla börjar fråga varför hon är annorlunda etc.
När dottern fått diagnos grät jag så förtvivlat att jag trodde att jag aldrig skulle bli hel igen men....i bakhuvudet så visste jag redan o på något sätt var en diagnos en lättnad. Jag pratade genast vitt o brett om hennes cp o tror ändå att det underlättade för min process att ta till mig hennes realitet. MEN jag kommer aldrig att acceptera att just hon, min prinsessa, ska ha ett funktionshinder med begränsningar, vara beroende av andra, osv. Hon är nu 15 o jag gråter fortfarande men inte lika förtvivlat, uppgivet o otröstligt. Sorgen finns alltid men vi har medvetet valt att inte fastna i den utan fylla hennes liv med upplevelser, resor, sång, bus och massor av gemenskap. Vi o hon har ett fantastiskt bra liv, jag lovar :)
KRAM!!!!
Madeleine - jag tackar för att du delar med dig av ditt liv och tankar. Då känner man sig inte så himla ensam. Vi försöker också göra saker vi skulle gjort med vilket barn som helst. Reste till Indien gjorde vi och sådant. Hur härligt som helst. Nästa resa jag vill göra är Thailand, men innan dess åker vi till Gotland. =))
