Modet att berätta..

Jag fick en kommentar från Cpmamman, Towe, om det här att svara på frågan "Varför är jag annorlunda" till sitt barn. Det är just den frågan som gör mest ont. Det är den som skrämmer oss mest...

-"Varför kan inte jag"...
-"Varför fungerar inte mina ben"...
-"Varför är jag inte som de andra barnen"...

Att formulera det svaret i ord är jättesvårt. Inte bara för att orden är svåra att förstå för ett litet barn utan för att man knappt kan säga dem högt för sig själv och än mindre till barnet. De är liksom outtalbara. Om man säger det högt blir det så verkligt på något sätt och man överrumplas av kraften i dessa ord! Dessa små små ord - vilka de nu är - fäller lätt en vuxen till marken. Oavsett om man har styrkan att få tunga besked sagda till sig, kan man liksom inte värja sig från smärtan att själv uttala dem till sitt barn.

En annan sak som gör det hela ännu svårare är just detta att frågan inte alltid är omedelbar. Som när Neo säger -"Jag måste inte dansa". Det är ju rent gramatiskt inte en fråga, men det är ändå precis det det är! Att upptäcka dem och att besvara dem inom rimlig tid innan barnet tröttnat på att vänta på ett svar och själv gör egna - ofta felaktiga - förklaringar till varför det är "fel" på dem.

Jag vet inte hur jag skall säga till Neo att

-"Du har en CP skada för att du fick en hjärninfarkt när du föddes, och det går aldrig över".

Jag kan skriva orden, men inte helt utan att det är jobbigt. Att ställa mig upp och säga dem är en helt annan sak. Det kan jag idag inte göra utan att smärtan tar överhanden. Men jag tänker att om jag kanske väver in dem i en saga en kväll, om jag tyst viskar dem till honom när han sover. Om jag liksom övar på att se på honom när jag säger dem, kanske liksom smyger dem fram ur mitt inre. Då kanske en dag jag kan säga det till honom och besegra smärtan och vinna modet. Modet att berätta för honom varför han är annorlunda...


Kommentarer
Postat av: madeleine

Förklarade för dottern att hon var så himla sjuk när hon föddes, fick ett blåmärke i sin hjärna som sen blev ett ärr, som gör att benen är skruttiga o att hon har kramper o hör dåligt. Återigen aldrig förneka begränsningarna men ALLTID framhålla styrkorna! Gör det inte så svårt, ungar är otroliga att ta logiska förklaringar. Lycka till o stor varm kram ;)

2009-06-11 @ 20:27:51
URL: http://baravaramadlar.blogspot.com
Postat av: Mie själv

Madeleine - mycket bra det där med blåmärket! Det kan jag använda. Nej, det är inte hans reaktion jag är rädd för - han kan nog höra. Det är JAG som har lite svårt att säga det. Har väl inte klivit ur den här skuldkänslan ännu. Du vet...om jag inte ditt, eller om jag inte datt. En process helt enkelt. Men jag kommer nog dit en dag - svårt eller inte. Tack för peppningen. Jag har förresten lagt en länk till dig hos mig. Fick jag det?

2009-06-11 @ 20:45:41
URL: http://envanligblogg.blogg.se/
Postat av: madeleine

Självklart får du länka! Maken kunde inte säja cp hela första året, sa "hjärnskada", för honom upplevdes det lindrigare på nåt skumt sätt. Sorg, skuld o annat skit är ju sällan logiskt ;)

2009-06-11 @ 20:56:33
URL: http://baravaramadlar.blogspot.com
Postat av: Mie själv

Madeleine - det tar sig olika uttryck det här med sorg, skuld och annat skit (lika bra att bunta ihop allt elände - precis som du gjorde!). Jag kan nog säga CP, men varje gång jag gör det slår det mig med full kraft att han faktiskt är funktionshindrad. Annars tänker jag inte på det och det är väl dit jag vill komma - att kunna säga det utan att komma på det varje gång. Att kunna bara ta det hur naturligt som helst, som att jag sa att "och så har han ett par röda skor hemma också", eller nåt. Kommer man dit?

2009-06-11 @ 21:15:09
URL: http://envanligblogg.blogg.se/
Postat av: madeleine

Absolut, självklart! Låt bara inte sorgen ta över, lägg energi på sånt du mår bra av!

2009-06-11 @ 21:30:39
URL: http://baravaramadlar.blogspot.com
Postat av: Mie själv

Tack. Jag återkommer i ärendet. När jag behöver tips på kuligheter, eller bara någon som säger åt mig att skärpa mig!

2009-06-11 @ 21:35:14
URL: http://envanligblogg.blogg.se/
Postat av: A

Vet du vad jag brukar säga när jag berättar om Neo? Att han "har" en cp-skada, ej att han är cp-skadad.Det gör att hans vänstra sida inte fungerar som den ska, han har ett funktionshinder. Precis som min stora, fast han har en annan sorts. Jag brukar även "skryta" med hur intelligens Neo är och hur DUKTIG han är, för mig är han helt klart BÄST,på alla sätt och vis!Han är och kommer alltid att vara min stora idol och han är verkligen H´s lilla solstråle!

2009-06-11 @ 21:57:27
Postat av: Mie själv

A - precis så, att man har en CP skada. Inte ÄR CP. Hur många gånger har man inte hört -"och så har de en liten kille som är CP skadad". Alltså folk menar ju ingenting med det egentligen, men det blir så fel. Han, den lille skrutten, HAR en CP skada men ÄR jätte härlig!

2009-06-11 @ 22:10:09
URL: http://envanligblogg.blogg.se/
Postat av: towe

Ni är så kloka båda två. Blir glad och rörd av att läsa era tankar. Som om ni vart inne i mitt huvud och plockat ur vad jag själv tänker och känner.



Jag tror på något sätt att det är svårast för oss föräldrar ibland. Det här med att svara på svåra frågor som är så definitiva. Vi kan aldrig ta bort deras skador. Aldrig "göra dom friska". Vi kan bara uppmuntra, trösta och visa livet från andra sidan. Med ärlighet och finurlighet visa att hinder alltid kan övervinnas. Presentera alternativ som om dom vore det första. När våra barn kommer upp i en viss ålder tror jag att det är viktigt att prata mycket om CP. Låta dom vara med och bestämma över träning, vård, utveckling, hab etc.



Det är med både sorg och stolthet jag tror att våra barn blir lillgamla. Dels för att dom liksom måste! Dom måste bli kloka på att dom är lite annorlunda. Tänker på en liten tjej jag träffade på sjukhuset en gång med ryggmärgsbråck. Hon var i 4-årsåldern och ett riktigt yrväder. Kaxig, framåt, tuff och kontaktökande. Rullade som en galning och struntade i folks tår eller skrek FLYTTA PÅ ER! Efter ett tag frågade hon om Teklas tal och varför det lät mysko. Jag svarade att hon inte kunde prata på något annat sätt. Då satt hon och funderade länge, länge och tillslut sa hon med en riktig vuxenröst: Och jag kan inte gå för jag har ett hål i ryggen.



På nåt sätt blev det där en milstople för mig. Jag insåg att den här lilla flickan tvingats växa upp lite snabbare än alla andra för att kunna hantera sitt rörelsehinder. Både vemodigt och modigt!



Det här blev visst ett helt inlägg med tankar som flög.

2009-06-12 @ 11:02:25
URL: http://cpmamman.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0