Jag tar ett stolt steg till!

Jag läste på CP mammans blogg idag igen. Hon är så klockren i sin beskrivning många gånger. Vi är många som har den här kampen med oss själva - det dumma är att den är osynlig. Kampen om att acceptera och förstå att vi har ett funktionshindrat barn. Jag var bara tvungen att skriva en kommentar hos henne, och kände samtidigt att det här var ett inlägg från hjärtat - så jag lägger ut kommentaren här. Jag gör även en länk till hennes blogg på min sida - OM jag får till det. Det lär ni märka - håll koll under "Länkar".

Här kommer "kommentaren":

Vet du, jag tror att det inte handlar om att man inte vill inse att ens barn har ett funktionshinder som man går igenom det här förnekelsestadiet - jag tror att det handlar om ren överlevnad och en process att få kroppen att förstå vad det är som hänt! Att man måste låta sig sakta sjunka igenom den här ytan. Ytan där allting är normalt - bara lite sent. Även när man från första början VET att det inte är normalt försöker man normalisera. Jag tror att även det är ett måste för att man inte skall gå under.

Jag försöker ibland tänka mig motsatsen - att jag skulle accepterat allt rakt upp och ned utan tvekan. Jag vill tro att det är på grund av att vi gjort tvärt om - verkligen ifrågasatt alla sanningar - som vi istället för att sjunka ner till "det är ingen idé - för han kommer ändå inte att kunna..." så har vi gått in i "så fan heller - de ska få se" eller kanske ibland också efteråt "det blev inte som vi tänkt men vi löste problemet"....jag vill tro att det är på grund av, eller iallafall tack vare detta vår son är där han är idag! Ständiga utmaningar har lyft både honom och oss.


Jag känner så igen mig i dina ord, men jag vill också stärka dig med att jag tror inte att du var ett dugg svag innan! Du måste ha varit urstark - det var därför hon kom till just dig! För just du behövde just henne.

Jag brukar alltid säga att någon däruppe (som jag egentligen inte tror på måste jag erkänna) måste gilla mig grymt mycket eftersom de har skänkt mig Neo - min hjärtesorg och stolthet!


Kanske är det så att du inte kommer att nå ända fram - men ibland är det resan mot målet som är viktig - iallafall minst lika viktig. För precis som oss funkisföräldrar behöver förnekelse- och normaliseringsfasen för att överleva och lära oss förstå, så behöver samhället den. Bara ännu längre, eftersom barnet inte är deras.

Det finns dagar när sorgen över en oviss framtid för Neo är helt oöverstiglig - dessa dagar har jag bestämt skall bli färre och färre. Jag tänker INTE låta mig förlamas av sorg - för till vilken nytta är jag då för honom?

Jag gör som du - jag reser mig upp, borstar tårarna och sorgens taggar från kroppen och tar bestämt ett steg till. Ett stolt steg!


 


Kommentarer
Postat av: Towe

Du har så rätt. Våra barn har verkligen rätt till en stark och modig förälder. Visst får man vara rädd och nedstämd ibland. Bara man reser sig upp och fortsätter stoltsera. Jag är övertygad att med ett funktionshindrat barn tillkommer också en välbehövlig klokhet. Som en manual till en ikeamöbel man först inte vill använda sig utav ;)

2009-05-18 @ 19:15:01
URL: http://cpmamman.blogspot.com
Postat av: marie

såå bra skrivet:D

2009-05-18 @ 20:33:34
URL: http://sezzan85.blogg.se/
Postat av: Mie själv

Svar till Towe: kunde inte låta bli att fnissa lite. En undran dock - är det möbeln eller manualen man inte vill ha...=))

2009-05-18 @ 22:33:04
Postat av: towe

Ja asså :) Manualen. fniss MAn inser först inte vilken nytta den gör. Tänkte jag, på något sätt.

2009-05-19 @ 09:27:59
URL: http://cpmamman.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0