En vanlig blogg

Tycker inte om det där stället! Det bara är så. Personalen är jätteduktiga och allting finns - men jag har så svårt för pulsen där, eller vad det är. Hela mitt inre skriker "nej, nej, nej..." när jag står utanför tröskeln. Bara tanken på att ta in Neo dit gör att det är en kamp med mig själv. Jag talar om hjälpmedelscentralen.

Tänk om det kunde vara lite mindre institution över det hela. Lite mer glada färger i entren, lite mer glädje över huvudtaget. Nu kommer man in i en kal entre, där det inte finns någonting. Det är som en övergiven konferensanläggning ungefär - bara utan "konferensflärden". Lite längre bort finns en dörr som leder in till receptionen. Innan man kommer fram till den tror man att man gått fel. Det har man inte. Väl inne vid receptionen andas hela rummet ledsenhet, missär, svårigheter....inga positiva vibrationer direkt. Tänk om det fanns lite musik tex, eller glada tavlor, glada textilier så att man skulle mötas av glädje, innovation, möjligheter och motivation! Då skulle jag känna ett lugn över att åka dit! Idag är det tvärtom!

Vi skulle prova elrullen idag. Ställa in lite ditt och datt och se om allt var som det skulle. Det var det. När vi var där första gången för att prova elrulle fick Neo prova en gul. Det var själva teststolen. Själv skulle han få en röd. Det ville han INTE alls ha. Han ville ha en gul - såklart. Förra gången tryckte han på varenda knapp på hela stolen och körde inte många meter. På nåt sätt måste han ha charmat gänget där för när vi kom idag hade de trollat fram en GUL! Neo blev så glad så glad.

Upp i stolen! Här skulle köras! Teknikern, som verkar vara en smart en, hade satt en kåpa över alla knappar så att Neo kunde koncentrera sig på att köra istället för att trycka på alla knappar. Men EN knapp fanns det iallafall - av och på knappen. Den tryckte Neo på varje gång han skulle byta riktning. Framåt. Stänga av. Sätta på. Bakåt. Stänga av. Sätta på. Framåt. Stänga av. Sätta på....ja, ni fattar. Det här kommer att ta lååååååång tid - att få honom att köra bara brum brum UTAN att fippla med knappen!

Här är den nya lilla maskinen. Gul och rolig!



Mika var vi tvugna att ta bort för annars hade hon blivit överkörd. Neo körde in i väggar och skåp - pang tjong! Det är med fara för liv och lem man står i vägen. Jag satte fast Mika i Neos innerulle för att hon inte skulle hamna under elrullen. Det tyckte hon var toppen! Äntligen fick hon prova nåt roligt också!