En vanlig blogg

Löven på träden har fått så vacker färg. Guldigt gula, eldigt orange och något däremellan. Snart faller de till marken. En hel del har redan fallit. Alla växter somnar och förbereder sig inför vintern. Nakna stammar som sover med rötterna djupt i marken. En lång och välförtjänt vila.

Nåt som INTE faller till marken när hösten kommer är Neos hår! Snart måste någon sätta en sax i huvudet på den lille gossen innan vi får byta namn på honom till nåt mer feminint...



Här om dagen hade han till och med tofsar i håret på dagis. Då är det banne mig dags att klippa kalufsen! Just här leks det med legotåg med Milia. Det är hennes tår som sticker fram till höger under klossarna. Tur att det finns syskon som kan leka en stund.

På nåt sätt har hösten tagit sig in i huset också. Det är kallt! Trots att jag vridit upp elementen. Idag gav jag upp när det inte räckte med 2 tröjor och tog Mika med mig i duschen istället. Hon hade inte en enda invändning mot detta utan klättrade gladeligen ner i baljan. Det var också på tiden. Hon luktade inte direkt smultron om vi säger så!



Med badankan i högsta hugg värmde hon sig i baljan och det varma vattnet. Hon älskar att bada. I vattnet vilar inga ledsamheter. Sedan var det dags att hämta storebror på dagis.

Det är när eftermiddagen närmar sig, mörkret sakta intar himlen och barnen är trötta som verkligheten hinner ikapp mig. Likt en varg som jagar sitt byte som inte har en chans att hinna undan. När jag måste vara överallt. Alla behöver min uppmärksamhet och hjälp. Det är då jag inser att jag måste uppbåda all min kraft för att fixa de sista timmarna tills natten faller över mig. Den befriande natten när jag kanske får sova en liten stund innan Neo vill vändas på.

Men innan dess....som om något långsamt sätter sig på mitt bröst och gör det svårt att andas. Jag måste lära mig att andas trots tyngden som pressar mig mot botten. Om jag bara ändå för en enda sekund kunde få vila från smärtan. Vila från sorgen och dess outhärdliga effekt. Fly bara...bara kort fly. Men jag sitter stenhårt fast. Likt de nakna stammarna med sina sovande rötter i marken. Enda skillnaden är att jag är bara naken utan att mina rötter sover....ingen vila infinner sig.

Likt ett naket vinterträd kan jag göra absolut ingenting. Ingenting - bara försöka härda ut för mina barn...