En vanlig blogg

Trodde att jag skulle vara helt slut efter första dagen på jobbet på 100 år (känns det som), men det var ju värsta kicken! Jag är helt full av sprattel och energi. Hur skönt som helst att vara back in business.

Det var bara pang på rakt in i möten och en massa annat. Har rensat ut gamla papper och grejer också. Tiden bara sprang iväg. Timmar jag normalt tyckt sniglat sig fram var plötsligt borta!

Konstigt hur man uppskattar saker beroende på vad man har för referenser. Vi åt lunch på en inte så fin restaurang idag. Det är lite halvskitigt och maten är väl inte toppen - men jag njöt av varje sekund! Att bara få sitta där i vuxet sällskap och äta helt i min egen takt utan att behöva hoppa upp och rädda något barn som illtjuter - bara DET gjorde hela lunchen!

Sedan kom jag hem till två glada barn. Neo ville direkt börja träna. Han verkar se mig som någon sorts träningscoach. På med ortoser och skor och in i hörnet. Där stod han själv och fipplade med leksaker. Framför sig hade han en liten stol att hålla i - om ifall att liksom. Jag fick inte vara brevid.

-"Jag kan stå här själv!" meddelade han och jag fick vackert pysa iväg ett par meter.

Sedan hörde jag en liten glad röst som sa

-"Jag sitter här nere, mamma!"

När jag kom fram till hörnet där han nyss stått satt ungen på huk bakom stolen och hämtade leksaker. Sedan ställde han sig upp igen bara sådär! Han höll på så ett tag tills han inte orkade längre. Upp och ner. Upp och ner. Vet sjuttsingen inte vad han har ätit ungen, som gör att han plötsligt fixar en massa saker han inte skall kunna?

-"Men gud vad duktig du är!" sa jag ärligt till honom

Han strålade som en sol och svarade

-"Ja, men jag går ju på Statshagen ju!"





Stadshagen är ett specialdagis där Neo gått torsdagar och fredagar under en termin. Där tränas det flitigt tydligen, för jag har inte sett maken till utveckling! Ni är toppen "Statsis". Kolla in killen...