Första dagen av resten av mitt liv...
Någon sa till mig
Öppna ditt hjärta
Och du skall se
Att du inte är ensam
Du behöver inte vara stark - själv
Det har tagit mig
Ett ganska långt liv
Att inse
Att förstå
Att jag inte behöver vara stark - själv
Ensam har jag fightats
Olika krig
Mina egna och andras
Inte en enda gång
Har jag bett om hjälp
Så otroligt dumt
Så begränsande
Först nu inser jag värdet
Av att kunna släppa in
Vem eller vad de månne vara
Ensamheten har skrämt mig
Inte fysiskt
Bara psykiskt
Att inte få dela med mig
Av glädje och sorg
Nu har jag förstått
Att det är jag själv
Som skapat min ensamhet
För att jag inte bett om hjälp
Ingen annan - bara jag själv
Från och med nu
Välkomnar jag
Med öppet sinne
Världen runt mig
Jag lever tacksamt här och nu
Imorgon kan det vara för sent!
Det här är första dagen
Av resten av mitt liv...
Nu fick du mig att gråta glädjetårar igen.
Underbart skrivet och så sant.
Jag önskar dig allt gott som finns och lite till!:-)
Kramar/ Tina
så vackert så så otroligt sant!!
Fint. Jag ska också lära mig det där. Hur gör man?
Tina - nu har jag fattat att tårar inte behöver vara negativa. Jag tackar för tårarna och ser framåt!
Helene - ja alltså...jag vet inte. Insikten bara drabbar en. Under samtal med sig själv. Kedjan är aldrig starkare än den svagaste länken. Och den svagaste länken är den som inte kan funger med de andra. Jag tänker inte vara en svag länk! Ta mig tusan!
