En vanlig blogg

Jag står brevid och ser Mitt Barn. Han har mig konstant i synfältet. Måste se var jag är hela tiden. Jag ser att han inte riktigt tror mig när jag säger att jag aldrig någonsin lämnar honom ensam...jag kan ju ångra mig...                                                       Han är orolig och idag var han med mig på jobbet för att jag ville ge honom en dag utan oro för var jag kan tänkas vara. Igår på dagis var han rädd och orolig. När jag kom för att hämta honom bröt han ihop. Otröstlig klamrade han sig fast vid min hals o snorade i mina öron.                                                                   Vad svarar man sitt barn när han säger -"Jag behöver lugn o ro, mamma...inte så mycket högt"? Jag kan bara krama honom o stilla försäkra honom om att han kan lita på att jag inte tänker försvinna från honom. Att han ska få lugn o ro i min famn. Mina ord låter stadiga. Inombords löper förtvivlan amok...Mitt Barn, mitt i stormen utan trygghet. Nu drar jag i handbromsen o tar en paus i vardagen. STOPP!