En vanlig blogg

Det tar några dagar för mig att smälta saker. Jag behöver tid för att reflektera och liksom få landa i det som hände. Det som hände senast var ett mentalt möte med ett barn på dagis - Neos framtida fru om ni frågar honom. Hon är så gullig, den lilla söta flickan.

Den här morgonen anlände vi till dagis som vilken annan dag som helst. Barnen hänger i klasar runt staketet när vi kommer. Alltid lika roligt att se när Wall-E (elrullstolen) lyfts ut ur bilen med kranen. Från ingenstans kom frågan. Träffade mig rakt i hjärtat och min oförberedda själ hoppade till. Med hjärtat i halsgropen bestämde jag mig ändå för att svara.

Frågan var:

-"Varför kan Neo inte gå?"

Så enkel. Så rak och ärlig. 5 ord som i all sin enkelhet träffade mitt i alla rädslor och sorger. Jag hade kunnat fly men jag stod där blottad och bestämde mig för att bemöta den. Hade den kommit från ett annat barn är jag inte säker på att jag tagit samma beslut.

Jag tog ett djupt andetag och försökte formulera orden som jag så många gånger redan formulerat i mitt huvud.

-"Jo, förstår du, när Neo föddes var han alldeles för liten. Han fick en skada inne i huvudet - i hjärnan. Man kan säga att han fick ett blåmärke där inne. Det här blåmärket sitter mitt i hjärnan där benen får veta hur de skall göra för att kunna gå. Blåmärket kommer aldrig att gå över och därför åker Neo rullstol. För att hans ben inte vet hur de skall göra. Han måste själv träna med benen så att de kan lära sig att gå"...

Jag väntade på följdfrågor men mötte en blick i dessa små flickögon som visade att hon hade fattat precis och inte behövde veta mer. Där stod jag, en vuxen kvinna, men just i det ögonblicket så mycket mindre än detta lilla barn, med hjärtat utanpå kroppen. Sedan, som i ett trollslag, var ögonblicket borta. Bara så där.

Tjejen sprang iväg och mötte Neo i grinden och de gjorde sällskap ned mot dagisgården.

Jag överlevde frågan! Jag kunde svara utan att tårarna trillade över mina kinder. En milstolpe i vår resa mot framtiden. En ny del av resan påbörjades här - den del när jag kommer att tvingas svara på den här frågan många fler gånger i och med att barnen kring Neo blivit större och kan sätta ord på sina undringar.

Jag fixade det....jag fixade det faktiskt. Tack, Maja, för att du vågade fråga!