En vanlig blogg

Idag krockade vår värld med den "normala" världen igen. Det var ett tag sedan, men ibland händer det och nu var det tydligen dags.

Neo skulle på kalas idag, hemma hos en dagiskompis. Min vana trogen ringde jag för några dagar sedan för att kolla om det finns trappor, hiss, backar...ja allt det där som spelar stor roll för oss men som man inte tänker på annars.

Bra, tänkte jag och tyckte att jag hade läget klart för mig. Ett sorts scenario i huvudet. Så kom då tidpunkten när vi skulle vara där - den missade vi...lite grann...med typ 30 minuter. Ja ja, jag ringde iallafall och sa att vi var sena. Ibland bara kör det ihop sig sådär. Inget konstigt för oss och alla runt omkring oss har fattat läget. Det var inget problem här heller.

När vi kommer fram är alla barnen på plats och springer runt på baksidan av huset, som förresten låg ca 22 sneda stentrappsteg upp längs en brant vid sidan av huset. Det var lite spännande att konka upp Neo där. Rullen hade vi redan besluta att inte ta med. Det är sådant som vi är vana vid och jag lägger faktiskt ingen kritik på dem som svarar att det finns en trapp inne, för jag frågar ju faktiskt efter trappor. Hur i all världen skall de kunna veta att jag menar ALLA varianter av nivåskillnader? Stora som små, sneda som raka, garageuppfarter som lutar eller är platta, trappsteg upp till dörren, trösklar högre än normalt, höga trottoarkanter, verandor utan staket, ja allehanda varianter helt enkelt. Det bara slår mig i sådana stunder att krocken är ett faktum - min värld mot deras. Pang knak tjong.

Sedan kom nästa krock. Den dessvärre mycket mycket större krocken. Det hade tagit mig och familjens pappa ca 3 minuter att konka upp Mika och Neo till baksidan. Väl där fann Neo att han inte alls kunde leka med en enda unge, för de sprang upp och ned för en slänt. De hade säkert kommit till honom om han bara bett dem, men han föll rakt ner i "jag-kan-inte" hålet. Om jag tar i så tror jag att vi var där i säkert 5 minuter!

Neo grät tårar i stora floder

-"Mamma, snälla...jag vill åka hem. Jag behöver inte det här..."

Så vi packade ihop oss och konkade ned till bilen igen. Ett kort kalas. Ibland krockar vår värld med den "normala" helt enkelt.

När jag frågade honom i bilen varför han ville gå hem svarade han

-"Det var inte kul där"

-"Men vi var ju inte där så länge så vi kunde ta redan på om det var kul"

-"Men jag hade ingenting med mig"

-"Du hade ju en present med dig"

-"Men de sprang runt..."

-"Ja, men vad skulle du haft med dig då?"

-"Någonting som jag kunde leka med..."

I sådana stunder brister varenda försvarsmur jag byggt upp mot världen utanför.

Och jag ställer mig frågan - varför tackar jag ja till att ta med Neo på kalas? Varför utsätter jag honom för sådana situationer. Är jag helt dum i huvudet? Varför tror jag att han så gärna vill gå på kalas med alla sina dagiskompisar? Varför tror jag att han vill känna att han också var med när de andra talar om kalaset på dagis? Varför tror jag att han, som varenda annan unge, överhuvudtaget VILL gå på kalas och grilla korv - som han förresten hatar?

Jo, jag vet svaret. För att han ÄR som varenda annan unge. På insidan. Jag skulle aldrig drömma om att tacka nej till ett kalas på grund av att Neo har ett handikapp. Vem är det då som gör honom handikappad? Det jag däremot kommer att bli bättre på är att ställa de rätta frågorna och sedan tala om för Neo hur det ser ut dit vi kommer, och så får han välja själv. För han vet - om någon vet så är det han - vad han behöver och inte behöver. Bara Neo själv kan sätta ribban.

Under tiden får jag bli bättre på att behålla styrkan i mina försvarsmurar. Mer cement hitåt....