En vanlig blogg

Från ingenstans lutar sig Mitt Barn fram mot mig vid matbordet. Lägger sin lilla hand på min kind och ser på mig.

-"Mamma, gråter du när jag inte är hos dig?"

Frågan träffar mitt i mammahjärtat. I hans ögon ser jag en oro. Oro och en uppriktig undran om jag är ledsen när han inte kan vara hos mig och trösta. Jag vill inte att han skall ha en rädsla i kroppen att jag inte klarar mig när han inte är hos mig. Vill inte att han skall ha dåligt samvete. Inte heller vill jag förmedla att han inte är så betydelsefull för mig att jag inte saknar honom när han inte är hos mig. 

-"Jag saknar dig väldigt mycket när du inte är här och längtar tills att du kommer hem igen".

-"Jag älskar dig väldigt mycket mamma" säger han och jag sitter förundrad och tittar rakt in i hans blick som innehåller en själ stundtals långt äldre än min.

-"Jag älskar dig också väldigt mycket. Mer än något annat på hela jorden..."

Ser hur svaret landar. Behandlas. Begrundas. Han öppnar munnen och jag väntar på nästa fråga. Beredd på att det kan komma vad som helst.

-"Vet du, vi dansade rock'n roll idag på dagis!" säger han nöjd och vänder sig åter mot sina plättar och trycker in ett gäng till...

Va? Vad hände? Paff sitter jag och stirrar som en fågeholk på Mitt Barn som nyss var en liten farbror med oro för sin mamma - plötsligt är han 4,5 år igen och älskar plättar. Äter bekymmerslöst som om inget hänt.

Ingen kan som han värma mitt hjärta och ge mig energi. Han är en sann gåva. Tack för att du finns Neo! Tack för att du är min!