-"Ta mig om du kan!"
Ikväll var vi hemma hos några vänner och hängde en sväng. På väg hem i bilen var det helt knäpptyst. Det nästan gick att höra hur Neo satt och tänkte. Mika var helt slut om svävade på gränsen till sömnlandet.
Jag liksom bara väntade på resultatet av tankeverkstaden, och det kom - med besked.
-"Mamma, den här blodskadan jag har. Jag vill ta bort den nu".
Jag förstod direkt att han menade "blåmärket" inne i huvudet. Det är ju så jag har försökt förklara hans CP skada för honom.
-"Jag förstår att du vill det gubben, men det är nog dessvärre så att den inte går att ta bort"
Tysta tårar började rulla nedför hans kinder.
-"Men jag vill inte ha den! Jag vill kunna gå - själv. Jag vill inte att folk skall hålla i mig när jag går. Jag vill kunna gå själv!"
-"Vet du Neo, vi skall fixa det tillsammans. Vi struntar i "blodskadan". Det är bara det att vi måste träna som riktiga galenpannor och då ska du se - en dag kommer du att gå själv. Med eller utan hjälpmedel, men iallafall utan att folk håller i dig."
-"Nu lyssnar jag på dig, mamma, och jag lovar att jag skall träna"
-"Lilla Gubben, du ska se att det blir så att när jag bli gammal, då är det DU som får hjälpa MIG att gå"
-"Vet du mamma, när du blir så gammal då skall jag bära dig som du bär mig..."
Många timmar har jag tränat på att kunna föra sådana här samtal med Neo utan att börja gråta. Jag vet att det inte är farligt att visa barn att man gråter, men jag har ändå velat låta bli så att det inte skall bli så att han inte vill prata om det för att han ser att jag gråter varje gång.
Men det här hade ingen träning i hela världen kunnat hjälpa mig med. Här står han, min lilla CP skadade pojke och har bara fått nog. Han vill inte vara CP skadad. Han vill kunna gå - själv. Han ber om min hjälp och jag har ingen. Utöver det erbjuder han sig att hjälpa mig.
Nu var det min tur att fälla tysta tårar. Där stod vi, två ganska förtvivlade människor. Mor och son. Och jag tänkte att "så fan heller"! Om det så skall kosta mig allt jag äger och har så skall han få uppleva att gå själv. Jag måste bara hitta vägen dit. Hitta det som ger honom motivation.
-"Vet du" sa jag, "jag ger mig tusan på att så fort du kan gå själv så kommer du att springa iväg så att jag får jaga dig, din busunge!"
Jag såg hur det glittrade till i hans ögon. Liksom att han såg bilden framför sig när han kutar iväg och jag kutar efter - ropandes "Kom hit din lilla busunge!"....
-"Det kan du ge dig på!" säger han och kör iväg med sin elrulle - "Ta mig om du kan!"...
Den rufsiga busungen som sitter i soffan och äter lördagsgodis.
Hej! Har inte läst på din blogg på länge, men mina känslor är precis som från början, du är fantastisk!
Bästa mammam, bästa medmänniskan, bästa författaren, som jag sagt tidigare, jag är så glad att du finns för oss alla och fram för allt för dina barn! Bamse kram!
Man blir så rörd av dina inlägg. Tack för att du delar med dig av ditt liv!
sitter med tårar i ögonen efter detta inlägg. Bävar inför den dagen neo kommer förstå. Hur många timmar man än sitter för att förbereda sig inför ett sånt samtal så går det inte!!
No1 - Hej och välkommen tillbaka. Jag tackar och suger åt mig av berömmet. Nästan så att jag börjar rodna lite lätt...=))
Tessan - tack. Från början blev jag lite rädd när folk sa att de grät till det jag skrev. Nu har jag lärt mig att det är en ynnest att kunna beröra, så jag säger "Tack, så mycket".
Marie - Nej det bara går inte. Var på en föreläsning en gång där det talades om just det här att tala med sitt barn om handikappet. Det jag har med mig från den kvällen var att om man övar på att prata om det med sitt barn när det sover så är det så mycket lättare sedan - för då har man liksom uttalat orden till barnet. Låter helknasigt, men det har hjälpt mig massor. Tror banne mig att jag skall göra ett inlägg om precis det. Nu när jag har det färskt i minnet.
