Ett grustag i skon

Jag har en tendens att inte förstå hur mycket saker tynger mig förns vikten försvinner. Först då fattar jag att jag faktiskt gått omkring och oroat mig utan att inse det.

Sedan finns det ju saker jag är mycket medveten om att jag har som ett gnagande sår inombords. Försöker att plåstra över dessa genom att helt enkelt stänga av dem. Funkar olika bra med olika saker. Som att strunta i ett gruskorn i skon. Ibland rullar det in under någon liten upphöjning och man märker inte kornet - förns det rullar ut igen och lägger sig mitt under den känsliga fotsulan. Då känns det som att man har ett helt berg, eller iallafall grustag, i skon.

Om 13 dagar är det dax för botoxbehandling för Neo igen. Det är en så otrolig inre konflikt varje gång. Behandlingen hjälper honom så mycket, men samtidigt är det en skräck varje gång för hur det skall gå. Numera söver de honom, och det är avsevärt mycket bättre, men det i sig är en upplevelse jag skulle välja bort åt honom och mig själv om det bara var ett alternativ. Nu är det inte det, så nu har jag 13 dagar av gruskorn i skon framför mig. Eller faktiskt ett helt grustag.

Gillar inte grus. Och inte berg eller grustag heller, för den delen!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0