En vanlig blogg

Vi mötte en skolbuss här om dagen. Neo började fantisera om att börja skolan - och att åka skolbuss. Han hade stor planering för hur det skulle gå till när jag åkte med honom på skolbussen. För han insåg ju att om jag åkte buss kunde jag ju inte ha bilen med mig.

Han lade upp steg för steg hur jag skulle göra. Kliva på bussen med honom. Hålla i honom för på bussen finns inga bälten. Kliva av på hållplatsen vid skolan. Säga hej då till honom. Sedan fick jag promenera hem igen! Eller till jobbet. När skolan var slut fick jag vackert promenera dit igen. Hämta honom. Åka buss till vår hållplats. Kliva av. Gå till vår dörr. Öppna den och sedan laga mat. Klart!

Jag berättade för honom att det inte är jättevanligt att man åker skolbuss. De flesta barn får skjuts av sina föräldrar, eller promenerar till skolan. I så fall skulle det ju ordna sig med bilen och jag skulle slippa att gå till jobbet.

Jo, det skulle ju gå för sig. Sedan blev det tyst ganska länge. En sådan där tanketystnad. Det liksom hörs hur han klurar på något. Och jag vet att det alltid kommer en fråga. Om precis vad som helst. Ju längre tystnad, ju tyngre fråga. Tillsist kom det:


- "Kan man gå i skolan utan ben?"


Jag lär mig aldrig. De här frågorna träffar mig alltid rakt i hjärtat. Smack! Rakt in. Alla dessa frågor förtjänar ett svar. Också denna.

-"Du har ju ben. Men man kan gå i skolan med eller utan ben också. Det är ju inte benen man skriver med. Eller tänker med. Eller räknar med. Det är ju huvudet - och ditt huvud är det inget som helst fel på. Tvärt om! Du kan tänka bättre än många jag känner. Inga problem gubben. Du kan gå i skolan som alla andra."

-"Dåså, men vi får strunta i skolbussen. Wall-E kan inte åka buss, vet du!"

Han är bara fyra år. Visserligen snart fem, men hans funderingar är fyrtiofem. Jag önskar så att han istället kunde få tänka på vilka kompisar han skulle få i skolan. Eller om de gillar att spela fotboll. Eller om det är en rolig skolgård. Vem som skulle bli hans bästis. Om de andra gillar bilar, som han...

Istället sitter han och undrar om han har samma möjlighet att gå i skolan som alla andra. Om man får gå i skolan när man inte kan gå. Det heter ju "gå-i-skolan"...och han kan ju inte gå.

Om jag hade fått en femtioöring varje gång hjärtat stannat i min kropp av sådana här situationer - då hade jag kunnat köpa honom en skola. Kontant!