Själen anropar hjärnan
Jag måste få kontakt med mitt huvud! Känns inte som att jag har det. Kroppen skickar signaler om att nåt är på G och jag försöker verkligen leta igenom hela hårddisken för att hitta vad det kan vara. Ingenting. Hur jag än letar. Någon sorts oro måste det vara som vill upp till ytan. Men jag kan inte finna den.
Har jag blivit så bra på att dölja oro för mig själv så till den milda grad att jag inte fattar när det väl dyker upp? Är det kanske så att jag inte alls är så där lugn och stabil som jag tror mig själv vara? Har jag lärt mig förnekelsekonsten så pass att jag inte längre har kontakt med mitt huvud? Jag vet inte.
Nåt är det. Och jag letar i alla skrymslen. Vad är det jag inte fattar? Vad är det jag inte ser? Vilken fara är det kroppen signalerar för mig?
Hjärtat rusar och pulsen går på högvarv. Jag vill fly. Springa. Andan i halsen och jag spanar febrilt inåt för att se den. Faran. Var i helvete är den? Visa dig så att jag kan göra nåt åt dig!
Men den kanske har visat sig utan att jag har fattat det. Jag kanske har stirrat den rakt i ögonen utan att förstå vad det är jag sett. Har jag byggt sådana försvarsmurar att jag inte förstår vanliga signaler längre, och därför måste kroppen skicka ut varningsarmén? Men då vill jag isåfall bara önska, kroppjäkel, att du talar i klartext! Vad fasen är det du vill? Vad är det jag skall vara orolig för? Vad är det jag borde ha sett? Sluta skicka dynga och skicka fakta istället!
Eller så är det bara så att jag måste erkänna för mig själv att jag bär på rädslor jag inte kan bemästra själv. Att jag inte är så stark som jag bestämt mig för att vara. Att även jag har sprickor i muren. Att även jag behöver någon som fångar upp mig när jag börjar luta misstänkt. Problemet är att jag inte känner lutningen själv, så hur skall någon annan då göra det? Det är därför jag måste få kontakt med mitt huvud. Själen anropar hjärnan. Skulle ni kunna tänkas kommunicera lite så att jag vet vad det är som försigår, tack!
Just nu är jag en betraktare som inte kan läsa mina egna signaler. Någon som har ett lexikon? Skicka det i så fall, för jag behöver mitt lugn.
Har jag blivit så bra på att dölja oro för mig själv så till den milda grad att jag inte fattar när det väl dyker upp? Är det kanske så att jag inte alls är så där lugn och stabil som jag tror mig själv vara? Har jag lärt mig förnekelsekonsten så pass att jag inte längre har kontakt med mitt huvud? Jag vet inte.
Nåt är det. Och jag letar i alla skrymslen. Vad är det jag inte fattar? Vad är det jag inte ser? Vilken fara är det kroppen signalerar för mig?
Hjärtat rusar och pulsen går på högvarv. Jag vill fly. Springa. Andan i halsen och jag spanar febrilt inåt för att se den. Faran. Var i helvete är den? Visa dig så att jag kan göra nåt åt dig!
Men den kanske har visat sig utan att jag har fattat det. Jag kanske har stirrat den rakt i ögonen utan att förstå vad det är jag sett. Har jag byggt sådana försvarsmurar att jag inte förstår vanliga signaler längre, och därför måste kroppen skicka ut varningsarmén? Men då vill jag isåfall bara önska, kroppjäkel, att du talar i klartext! Vad fasen är det du vill? Vad är det jag skall vara orolig för? Vad är det jag borde ha sett? Sluta skicka dynga och skicka fakta istället!
Eller så är det bara så att jag måste erkänna för mig själv att jag bär på rädslor jag inte kan bemästra själv. Att jag inte är så stark som jag bestämt mig för att vara. Att även jag har sprickor i muren. Att även jag behöver någon som fångar upp mig när jag börjar luta misstänkt. Problemet är att jag inte känner lutningen själv, så hur skall någon annan då göra det? Det är därför jag måste få kontakt med mitt huvud. Själen anropar hjärnan. Skulle ni kunna tänkas kommunicera lite så att jag vet vad det är som försigår, tack!
Just nu är jag en betraktare som inte kan läsa mina egna signaler. Någon som har ett lexikon? Skicka det i så fall, för jag behöver mitt lugn.
Kommentarer
Trackback
