En vanlig blogg

Helt utan ett enda ord

Alltså, det behövs verkligen inga avancerade saker för att få mitt hjärta att bli översvämmat. I det här fallet av lugn. Lugn och förvissning om att Neo har kompisar som vilket barn som helst. Det är nämligen inte helt självklart när man har ett funktionshinder.

Den här bilden tog jag på dagis idag när jag lämnade. Jag skulle kunna göra en plansch av den och tapetsera hela lägenheten med. Inte för att den är av så hög kvalitét, utan för allt den säger. Helt utan ett enda ord. Neo och hans bästa kompis...

Helt enkelt underbart.

Therese - mmmmm, jag vet. Visst blir man glad av så lite, som ändå är så oändligt mycket?! Allt, faktiskt.

Helt himla underbar bild. Jag har kännt den känslan också och den fullkomligt överväldigar en. Den är obeskrivbar!

Tack för en underbar bild som gör mig lycklig när jag tänker på framtiden.

När jag lämnar Axel på förskolan blir jag så otroligt glad när hans kompis Linus kommer springande mot oss med två bilar i händerna och ropar "Axel, kom så kör vi" och så kastar han sig ner på golvet så de kan leka tillsammans.

Marie - visst är det konstigt. Innan de här små killarna var sådant självklarheter. Nu är det något värt att fira! Tänk vad de lär oss att omprioritera och värdera enkla saker, de är oftast de allra viktigaste.



Malin H - visst är den fin i all sin enkelhet! Den gör mig så varm i hjärtat. Och lugn.