En vanlig blogg

Nu har jag flera saker att rapportera. Vi börjar med skridskor. Jodå, han kan visst åka skridskor! Eller åka och åka - han står där och sedan är det upp till den som stöder honom att putta och styra. Tungt för ryggen men vad tusan - han åker skridskor! HA!

Sedan har det pågått ett projekt under hösten - en skolmognadsutredning. Låter ju helt befängt att börja göra en sådan på en kille som inte ens hade fyllt 5 när den drogs igång, men nu är det ju så att man skall söka till 6-års verksamhet i jan - feb. Det är nu. Nu är han visserligen 5 år, precis på håret, men ändå. För det är ju till hösten han skall börja, även om han kommer att vara 5,5 år då. Och som grädde på moset 3 månader för tidigt född. 

Målet har varit att utreda om han är redo för 6 årsverksamhet till hösten, eller om vi skulle skjuta på det 1 år till. Idag fick jag svaret:

Han är redo!

Inte helt otippat visade utredningen att talet är hans absoluta stryka. Jag har själv ett par ord jag vill tillägna någon: 

Kära Herr Doktor,

om jag hade vetat att dina ord skulle vara så förödande och felaktiga den där dagen för lite drygt 5 år sedan, hade jag högaktligen bett dig fara åt helvete. Ursäkta ordvalet, men precis så är det. Om du idag kunde se den lilla killen som du totalt dömde ut skulle du skämmas. Förundras och skämmas. Och förmodligen göra ett par omvärderingar. Hoppas jag.

Han som inte skulle kunna äta själv, inte kunna lära sig saker, inte tala, inte bli torr, förmodligen ha begränsad möjlighet till ett liv vi kallar någorlunda normalt - han, precis han har idag åkt skridskor med sitt helt vanliga dagis. HAN, precis han, har idag vid 5 års ålder fått veta att han är skolmogen.

Om du bara visste hur fel du hade. Om du bara visste hur begränsad du var i ditt sinne när du gav beskedet. Hur många föräldrar har följt spelreglerna som följt dina ord? Hur många barn har du satt begränsningar för genom att så totalt sakna förmågan att förmedla hopp? Hur många föräldrars själar har du sänkt ned i den svarta avgrunden utan livlina? Va? Hur många?

Det är inte tack vare dig vi har kommit dit vi är idag. Det är tack vare Mitt Barn. Det är tack vare att jag valt att lyssna på honom istället för dig, som han idag gör saker han enligt dig aldrig skulle kunna.

Jag är så enormt stolt över honom. Stolt och glad. Nu ligger framtiden som en räkmacka framför oss. Visst, vi får kämpa men det är det lätt värt. Vårt kämpande har tagit oss hit och vi är långt ifrån färdiga! Bara vänta och se, bara vänta....

Yippie kay yay, motherf...er!