En vanlig blogg

Det går lite i moll för tillfället. Nu har jag värre saker att bry mig om än snöhelvetet. Neo har fått för sig att jag kan försvinna. Eller så här - OM jag försvinner har han insett att han inte kan han skaffa hjälp. Det kan egentligen inga så små barn barn, men han har fler hinder:

- han kan inte ta sig till telefonen för att ringa någon
- han kan inte öppna dörren även om han skulle kunna kravla dit, han når inte handtaget
- han kan inte ta sig upp i Wall-E för att kunna förflytta sig
- han kan inte få tag i mat även om han skulle kunna ta sig ut till köksgolvet, allt är för högt upp
- han kan inte hjälpa Mika
- Mika kan inte hjälpa honom
- han kan inte värma sig för han kan inte hämta en filt eller kläder
- han kan inte tända eller släcka för han når inte knapparna
- han kan inte knäppa upp bältet och ta sig ur bilen om han sitter där
- han kan inte ens öppna bildörren

Det innebär att han måste ha mig inom syn- eller hörhåll 100% av tiden han är vaken, och helst när han sover också. Han vet att jag aldrig skulle lämna honom frivilligt, men han har listat ut att saker kan hända även om man inte vill. Någonting kan hända mig. Därför hjälper det inte att jag lovar honom att jag aldrig någonsin kommer att överge honom. Han kan inte skydda mig från hemskheter. För honom är det rena skräcken!

Jag får inte kliva ur bilen utan att han vet och ser vart jag tar vägen. Till och med tanka är svårt. Jag får inte gå på toaletten och stänga dörren, jag kan ju trilla i badkaret och bryta nacken. Vad som helst kan hända när som helst. Han måste höra mig hela tiden. Tyst = borta.

När han går och lägger sig måste han veta exakt var jag är. Jag får berätta att jag sitter i soffan och tittar på TV. Exakt i vilket hörn jag sitter och volymen måste vara så att han hör vad jag gör. Tassar jag ut i köket och hämtar någonting hör han det direkt och undrar var jag ska. Vart jag är på väg. Bort från honom?

-"Nu är du inte i soffan! Vart skall du ta vägen?" hörs en liten ynklig röst från mitt sovrum.

Från min säng. Om han ligger där känner han att jag är där - hela natten, och inte försvinner iväg. Här om natten hade jag båda i sängen på varsin sida om mig. Neo låg och höll en hand på mitt huvud. Mika låg på andra sidan och höll ett öga på Neo. Hon hade vaknat av hans oroliga skrik och rop efter mig och när vi gick in i min säng trodde hon minst att kriget kommit och ville såklart inte ligga kvar i sin, icke krigsskyddade, säng.

Tänk er att leva med konstant panik att bli övergiven. Att inte veta om den som just gick ut genom dörren kommer tillbaka. Att veta att det betyder döden. För det är exakt vad det gör för honom. Hur länge skulle han överleva om jag inte kom tillbaka? Jag vågar inte ens själv tänka tanken.

Mitt liv har blivit extra värdefullt. För mig och för honom. För mitt liv är hans liv. Han är fem år och vet att hans liv vilar i mina händer - och han kan inte göra någonting åt det.

Men, vad kan jag göra då? Jag måste ju kunna göra någonting för att hjälpa honom? Vi tränar på allting här. Vi gåtränar. Han får träna på att torka sig på toa. Torka sig med handuken efter badet. Han får ta av och på kläder så mycket han kan. Jag har filtar liggande på soffkanter så att han kan få tag på dem. Inte för att jag tänker vara borta utan för att han skall känna att han kan fixa saker själv. All träning går ut på att han skall känna att han kan saker. Även om de inte är livsavgörande. Man överlever inte vad som helst bara för att man kan torka sig i rumpan, men det ger självförtroende.

Jag tänker fixa en mobiltelefon med stora knappar, med förprogrammerade nummer. För det vet han, att 112 skall man ringa om det skiter sig. Stora knappar för att han skall kunna sikta ordentligt, kanske med bara en hand. Ingen flashig pryl utan tåligast möjliga med säkraste ringfunktionen i världen. Med ett snöre så att han inte kan tappa den. Alltid nå den. Natt som dag.

Jag får väl börja ställa kexpaket och festisar i skåp nära golvet som han kan få upp och visa honom var de finns. Så att hans oro dämpas. Jag har inte för avsikt att sluta mata barnet. Problemet är väl den lilla råttan som ser och hör allt. Ni vet, hon som är två år. Hon kommer väl att tömma förråden snabbt som ögat.

När jag för femtioelvtegången är på väg in i sovrummet för att kolla vad han vill den här gången börjar nerverna ta slut. Jag känner irritationen stiga och jag har fräst ifrån och sagt åt honom att nu får han väl för @£$€€%% sluta skrika! Det är då jag måste minnas att det inte är ett skådespel - han är livrädd - med ordens rätta innebörd: rädd för stt liv.

-"Man behöver verkligen inte kissa två gånger innan man går och lägger sig, det måste man faktiskt inte!"...

Det snorade han fram mellan tårarna när jag sa att jag bara skulle gå på toa först och sedan skulle komma och lägga mig bredvid honom (hade varit på toa en timme tidigare och det hade han registrerat på hårddisken). Jag småjoggade till toan. Borstade tänderna i en hastighet stålmannen skulle bli impad av. Kastade mig ned på toan. Satt där med öppen dörr och stirrade rakt ut i köket och bad att jag inte skulle drabbas av pulsåderbråck, hjärtattack, slaganfall eller liknande. Inte just idag.

Snälla, inte just idag....