Nedre botten = bada ute på sommaren

Hur kommer det sig att lägenheter på nedre botten med uteplats inte är lika eftertraktade som de högst upp med balkong? Jo, jag fattar att det inte är så kul att tjuvarna väljer nedervåningen först. Jag fattar också att det inte är så kul att folk kan glo rakt in i ens sovrum. I mina ögon finns det en målgrupp som hjärtans gärna skulle bo längst ned. Vi tillhör den målgruppen.

Att slippa stuva in rullstolar, ungar, ICAkassar och annat rassel i hissen, för att några våningar senare stuva ut allt igen. Att kunna ha en uteplats där jag skulle kunna ha en liten uppblåsbar pool när det är sommarvarmt, för att åka själv till stranden med två små barn varav en i rullstol - det funkar inte. Vem skall jag rädda liksom? Att kunna låta Neo vara på uteplatsen och leka själv, för jag kan inte släppa ut honom ensam till lekplatsen. Jag måste gå med. För mig skulle det vara en enorm frihet. Nu har jag inte den friheten. Eller snarare, Neo har inte den friheten. Visst kan han åka ut på balkongen, men vad skall han göra där? Kan ju inte direkt ha en sandlåda där. För att inte tala om en liten pool. Grannarna blir nog inte så glada när jag tömmer ut vattnet...tre våningar upp!

Hade jag haft möjligheten att välja lägenhet med uteplats hade jag gjort det. Nu fanns det inga lediga när jag köpte lägenheten jag bor i, så vi bor vackert högst upp med balkong. Fin utsikt, men vad skall vi med den till?

Sedan är vi funkisföräldrar begränsade i vad vi kan välja. Att välja en gammal fin lägenhet med låg hyra till exempel är inte helt lätt då dessa oftast ligger i gamla fastigheter - det faller sig liksom naturligt. Med högt i tak och kanske öppenspis. Dessa gamla fastigheter är oftast inte gjorda för dem som inte kan gå. Nej, vi har andra kriterier som ligger till grund för våra valmöjligheter: Det måste vara ett hus där det inte är trappor upp till entren. Det måste finnas hiss. Det måste vara breda dörrar så att han kommer fram med alla hjälpmedel. Det måste vara ett stort badrum. Det får inte finnas några trösklar. Det måste finnas utrymmen att förvara hjälpmedlen i. Och så vidare, och så vidare...

Den mäklare som nischar in sig på lägenheter som fungerar för folk med funktionshinder lär ha en målgrupp som bara står och hoppar för att få se objekten. Fast det är klart, alla andra står redan och hoppar på bostadsmarknaden....så återigen är vi en liten målgrupp som kanske inte är så intressant.

Nåja, jag får drömma vidare. Om det där enplanshuset jag vill ha. Där alla skåp och lådor i köket är i bänknivå. Där det finns förråd lika stora som ett vardagsrum. Där inga trösklar existerar. Där alla dörrar går att öppna åt båda håll. Där man kan komma upp och ned på altanen via en ramp som inte ser ut att vara skapad för ett koncentrationsläger. Altanen skall dessutom vara så stor att man kan köra rullstol där utan att krocka med möblerna. Tomten skall vara platt. Badrummet skall ha handtag överallt så att man kan hålla i sig utan att stå vid handfatet. Toastolen skall vara höj och sänkbar. OCH snygg (finns det överhuvudtaget?). Enorma klädkammare så att man inte behöver ha garderober som man ändå inte når översta hyllan i om man sitter i rullstol och måste ha byråer i stället som täcker hela golvytan i rummet som hade varit stort - om man inte fyllt det med byråer. Och som inte kostar en miljard! Men drömma är gratis, så det fortsätter jag med.

Tills att kan få mitt drömhus, förhoppningsvis i det här livet, kommer jag ändå att undra varför nedre botten med uteplats inte är så attraktivt. För mig skulle det vara guld värt! Det skulle ge Neo så otroligt mycket större möjligheter att kunna vara ute, utan mig. För honom skulle nedre botten betyda frihet - och möjligheten att bada ute på sommaren...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0