Behöver trassla med händerna
Inte ofta jag längtar efter att Neo skall få botox, men det gör jag faktiskt nu. Han är som en liten pinne. Stel och oböjlig. Alla rörelser blir svårare och tyngre att göra. Det i sig tar på hans krafter. Han är så mycket tröttare när kroppen arbetar emot honom. Orkar liksom inte lika mycket och det han gör, gör han i kortare perioder. Förutom sover....det kan han göra massor. Skulle kunna lägga honom k.18.30 på kvällarna och på morgonen får jag väcka honom. En trött liten pinne, alltså.
Allting tar längre tid. Att sätta på honom kläderna. Att gå på toa. Att äta, ja allting. Dessutom blir han fumligare. Leksaker trillar i golvet hela tiden för att han är för spänd och inte kan parera rörelser. Idag har jag plockat upp samma lilla legogubbe från golvet 5 gånger under loppet av 2 minuter. Tillsist fick jag hjälpa honom och sätta dit det förbaskade svärdet som gjorde att gubben for iväg. Ett nederlag för honom när han vet att han egentligen kan själv. Det skapar frustration hos honom och han tappar sugen. Han blir mer ledsen.
När han är trött brukar han på nåt sätt gå in i sin bubbla och sitta och "trassla" med händerna och vifta lite med benen. Som att han liksom försvinner lite från omvärlden och går helt in i sina händer. Han kopplar bort det han håller på med och trasslar på, avskärmad från det han just höll på med. Det blir extra tydligt när han inte har botox i kroppen. Som att kroppen tar en paus från allting och han går in i sig själv.
På så sätt är det inte bara spänningarna som botoxen hejdar, det hejdar också trötthet, ledsenhet och trassel. Det är ju inte så att han blir som en liten mjuk, skitglad spaghetti som alltid är glad och närvarande, men det är iallafall en avsevärd skillnad. Därför längtar jag efter att han skall få sin botoxbehandling. Så att han kan få vara piggare och liksom tillgodogöra sig dagarna till 100%.
Sedan upplever jag det som att han har mer ont också utan botox. Han orkar inte stå lika länge, utan benen börjar göra ont. Det säger han ingenting om när han har botox. I morse orkade han inte stå den tiden det tog att borsta tänderna. Det brukar han klara utan knot. Han håller sig i handfatet och står där ganska stadigt. Imorse var det två krumma små ben som inte alls ville bära och sakta segnade han ned mot golvet för att det gjorde ont.
När jag lyfter upp honom från soffan, rullstolen, ur bilen och så vidare kommer det dessutom ett litet "aj". Jag försöker ta mjukt och inte göra hastiga rörelser men tydligen ger det ändå upphov till smärta. Kanske inte så stor smärta men ändå. Jag står inte ut med tanken att det skall göra ont på honom varje gång jag behöver hjälpa honom. Det är hjärtslitande. Jag behöver också den här botoxbehandlingen rent mentalt.
Jag hoppas innerligt att det sker inom kort, annars kommer jag också att behöva börja trassla med händerna...
Allting tar längre tid. Att sätta på honom kläderna. Att gå på toa. Att äta, ja allting. Dessutom blir han fumligare. Leksaker trillar i golvet hela tiden för att han är för spänd och inte kan parera rörelser. Idag har jag plockat upp samma lilla legogubbe från golvet 5 gånger under loppet av 2 minuter. Tillsist fick jag hjälpa honom och sätta dit det förbaskade svärdet som gjorde att gubben for iväg. Ett nederlag för honom när han vet att han egentligen kan själv. Det skapar frustration hos honom och han tappar sugen. Han blir mer ledsen.
När han är trött brukar han på nåt sätt gå in i sin bubbla och sitta och "trassla" med händerna och vifta lite med benen. Som att han liksom försvinner lite från omvärlden och går helt in i sina händer. Han kopplar bort det han håller på med och trasslar på, avskärmad från det han just höll på med. Det blir extra tydligt när han inte har botox i kroppen. Som att kroppen tar en paus från allting och han går in i sig själv.
På så sätt är det inte bara spänningarna som botoxen hejdar, det hejdar också trötthet, ledsenhet och trassel. Det är ju inte så att han blir som en liten mjuk, skitglad spaghetti som alltid är glad och närvarande, men det är iallafall en avsevärd skillnad. Därför längtar jag efter att han skall få sin botoxbehandling. Så att han kan få vara piggare och liksom tillgodogöra sig dagarna till 100%.
Sedan upplever jag det som att han har mer ont också utan botox. Han orkar inte stå lika länge, utan benen börjar göra ont. Det säger han ingenting om när han har botox. I morse orkade han inte stå den tiden det tog att borsta tänderna. Det brukar han klara utan knot. Han håller sig i handfatet och står där ganska stadigt. Imorse var det två krumma små ben som inte alls ville bära och sakta segnade han ned mot golvet för att det gjorde ont.
När jag lyfter upp honom från soffan, rullstolen, ur bilen och så vidare kommer det dessutom ett litet "aj". Jag försöker ta mjukt och inte göra hastiga rörelser men tydligen ger det ändå upphov till smärta. Kanske inte så stor smärta men ändå. Jag står inte ut med tanken att det skall göra ont på honom varje gång jag behöver hjälpa honom. Det är hjärtslitande. Jag behöver också den här botoxbehandlingen rent mentalt.
Jag hoppas innerligt att det sker inom kort, annars kommer jag också att behöva börja trassla med händerna...
Kommentarer
Trackback
