För mig är du helt perfekt...
Satt vid matbordet och Neo säger:
-"Jag är handikappad."
Jag tycker att det är ett begränsande ord och jag undrar i mitt stilla sinne varför han säger så, så jag frågar:
-"Vem har sagt det till dig?"
-"Men mamma, jag VET redan att jag är handikappad."
Han trodde att jag menade att nån hade avslöjat det för honom och att jag ville skydda honom från den vetskapen. Han ville helt sonika tala om för mig att han redan visste om läget och att jag inte alls behövde mörka nåt.
Då insåg jag återigen vilken kraft han besitter. Han är 6 år gammal och har inte bara förstått och accepterat, utan han försöker också förmedla att jag inte behöver beskydda honom från verkligheten.
Det får mig att vilja beskydda honom ännu mer. Han ska inte behöva beskydda mig. Jag är hans soldat - han ska inte vara min.
Mitt Barn - jag älskar dig exakt som du är. För mig är du helt perfekt.
Han är inte handikappad. Neo är en cool funkis!
Jag har också fått ett liknande samtal. De är stora och det är inte så dramatiskt och dömande för dem. Ordet handikappad försökte jag tidigare tillrättavisa, men jag har slutat nu. Han vet vad han menar och han använder ord som han och andra förstår. Om han på påståendet från andra "Du är handikappad" skulle svara "Nej jag har en funktionsnedsättning" så skulle de bara rynka på näsan, undra, fnysa och kanske förvirrade gå därifrån. Nu svarar han ja, och sen: ska vi leka?
Mjä, jag har nog inte tänkt att han skall svara "nej, jag har ett funktionshinder". Det är lite grejen jag vill åt. Att man tar sig rätten att kliva fram och häva ur sig saker. Som att jag skulle kliva fram till någon och säga "du är blatte". Inte helt ok men alla fattar vad jag menar...
Sedan håller jag med om att ordet handikappad är lättare att använda. Det gör jag också. Speciellt till folk jag inte räknar med att de skall förstå ett mer avancerat språk än så. Så tänker jag.
