Inte cykla till skolan iallafall
Idag höll Neo på att behöva plåster på grund av ett fall för första gången i sitt liv! Nästan så att jag blev glad. Låter galet men äh, ni fattar.
Vad hände då? Jo, han föll som sagt...med CYKELN! Jag som trodde att den inte ens kunde välta, men jag kan tala om här och nu att en armbike kan mycket väl välta!
Det var en mikroskopisk backe och han fick lite panik, gör en klassiker och svänger tvärt. Han kan ju inte bromsa annat än m händerna, och de funkar sådär. Låter ju som att det är en synnerligen dålig ide att låta honom cykla då. Men nu är det en gång så att hinder är till för att övervinnas så...han cyklar. Iallafall 3 meter...
Sen gjorde han alltså en klassiker varpå cykeln välter, pang tjong rakt ner i backen. Som tur ner i gräs. Först tystnad, sen illvrål. Och det är då jag börjar le.
Mitt Barn har gjort nåt helt vanligt. Han har ramlat med sin cykel. Hurra! Jag tog upp honom och cykeln. Kramades och förklarade att nu hade vi klarat av första vurpan och det galant till och med!
Det tog ett tag innan han uppskattade fallet lika mycket som jag, men tillslut kämpade han vidare. Mika cyklade om honom gång på gång och tillsist kom sorgen.
-"Mamma, det kommer att ta en evighet innan jag är bra på det här. Om jag hade kunnat gå, hade jag varit bättre på det här då?"
Smack. Nu var det min tur att falla. Fast jag landade inte på gräs. Jag landade i den konstanta sörjan av sorg och frustration. Jag kände hur maktlöshetens drake andades mig i nacken. Så fan heller att vi släpper in det odjuret!
-"Jag vet inte Gubben, men låt det ta en evighet för vi har all tid i världen. Låt de andra cykla häcken av sig, för ingen av dem har samma förutsättningar som du. Ta en match med Wii-spelet där alla bara får spela med en hand, så får du se".
-"Men det går ju inte. De kan inte".
-"Kan du, så kan de. Vem skulle vinna hela tiden då tror du?".
-"Det skulle jag!" svarade han med glitter i ögonen.
-"Just det! Nu cyklar vi med evighetscykeln...kom igen".
Han samlade ihop sig lite och så cyklade vi lite till. Tills han inte orkade mer och gav upp med orden:
-"Jag skall nog inte cykla till skolan iallafall, för då kommer jag försent!"
Hälsa finaste Neo att min stora J cyklade utan stödhjul det året han skulle fylla 3, hans lillebror min lilla J fick en"stor" cykel när han fyllde 5, han cyklade kanske 20 meter sen låg han på marken, han tog upp den, ledde den tillbaka till oss och sa, - ställ in den i garaget, jag kan inte cykla!!! Och så var det inte mer med det... Jag är än idag orolig när han är ute och cyklar och då är han ändå 11 år. Att hans bror behärskar cykeln hur som helst ser jag bara som så att alla kan cykla, vissa superbra,vissa mindre bra, vissa fort och vissa långsamt, men en sak har de gemensamt - de KAN cykla oavsett hur fort eller långsamt det går!!!! Kramar till er <3
Snubblade in på din blogg av en händelse och fastnade här. Du skriver så lätt om det ofattbara svåra, det som får mammors hjärta att blöda, när våra barn har svårigheter och kämpar för att klara av tillvaron, den tillvaro som för andra barn flyter på utan större svårigheter.
Han är klok, din pojk,klarsynt, något han säkert fått från sin mamma ;)Dessutom verkar ni båda ha både humor och envishet - det kommer att ta er långt!! Tack för att du delar med dig av din vardag. Jag önskar er allt gott!
