Godnatt!
Ibland kutar jag i 190 rakt in i väggen och smällen blir ganska kraftig. Problemet är att jag inte har något val. Jag måste resa mig upp, dra på ett mentalt plåster och kuta vidare.
Stundtals känner jag mig outgrundligt ensam i mitt föräldraskap där jag springer fram och tillbaka utan att hinna hämta andan. Det är de små sakerna som kan få rustningen att brista i sömmarna. I de lägena skulle jag bara behöva någon som ser hur jag kämpar som en galen. På vilket sätt det skulle hjälpa vet jag inte, men det är den känslan som kommer över mig.
Då har jag utvecklat en teknik där jag får se mig själv helt enkelt. För alternativet att stanna upp och sluta kuta funkar inte. Först av allt säger jag till mig själv att jag vet att det är kämpigt ibland, men kolla vad jag fixat!
Då lyssnar jag lydigt på mig själv och tycker att det var snällt av mig att se det. :)
Sedan behöver jag bara ta fram bilder i skallen som ger mig energi tillbaka. Som att Neo nu kan gå (om än långsamt och ostadigt) bara genom att luta sig mot mig som går bakom och han håller i sig i min hand som ligger på hans bröst! Det hade inte varit möjligt för bara några månader sedan. Men bakom det ligger en grym träning - främst från Neos sida. Han bara kör vidare så länge jag ber honom. Den ungen måste jag ha fått för att jag gjort något fantastiskt!
Sen har vi lilla prinsessan som snällt hämtar skor och ortoser till höger och vänster när helst jag ber henne. Hon är guld värd och jag är så stolt över henne.
Så ser jag plötsligt att någon faktiskt ser mig. Mina små barn!
Men det hindrar mig inte från att tvärdö i soffan av utmattning när dagen är slut. Men jag gör det i förvissning om att jag orkar även nästa dag, och då är det helt OK. Bara jag får sova en skvätt.
Godnatt!
