Jag har också varit där

Var hos skolläraren idag, trots att vi är hemma med baciller.

Vi har varit med om många möten jag och sonen där folk pratar över huvudet på honom. Här kom en bastant kvinnlig läkare och damp ner på bänken bredvid mig, sträckte fram handen till Neo och presenterade sig. Neo stirrade på henne en lite stund och sedan sa han:

-"Du borde nog inte ta mig i handen för jag är förkyld..."

-"Jag träffar baciller varje dag, så det ska nog gå bra", svarade hon

Sedan hälsade hon på mig. Tänk om alla kunde vara så. På riktigt strunta i det första man ser, rullstolen, och förstå att få sitter i rullstol för att man inte kan tala. Jo, det KAN ju vara så att man inte kan tala, men det lär man ju märka i så fall, istället för att förutsätta att det är så.

Först när man har den inställningen som den här doktorn hade kan jag definiera det som fördomsfri, eller iallafall det närmaste det man kan komma.

Annat är det med de här människorna som liksom vill uppgradera sin fördomsfrihet genom att låtsas som att de inte alls noterat Neos handikapp och skall försöka behandla honom som vilken unge som helst men misslyckas kapitalt.

Hur ofta har jag inte hört "Åh, vad han är gullig och pratar bra", eller "Han är så livsbejakande och klok" och annat. Han är absolut allt detta men hur kommer det sig att man känner att man måste tala om det för mig vad det gäller Neo men kommenterar inte hans mycket självgående och väldigt försigkomna syster?

Jo, jag tycker samtidigt att det är bra att folk är positiva och empatiska. Mycket bra till och med, men den här uppvisningen för mig i att de minsann är så fördomsfria att de till och med vågar sig på att göra positiva uttalanden om honom - är det för att göra mig glad, göra Neo glad eller fylla på sin egen "nu var jag positiv och fördomsfri" depå?

Missförstå mig rätt, den är inte enkel den här balansgången, det är jag fullt medveten om. Det är svårt att avgöra när folk faktiskt menar vad de säger eller om de bara säger saker för att de skall visa sig så fördomsfria. Nyanserna är hårfina.

Som att ge någon blommor för att denna någon blir så glad, eller att göra det för att personen förväntas tycka bättre om givaren då. Skillnaden är stor, men är den enkel att avgöra? Inte speciellt va...

Jag ser skillnaden i kroppsspråket. Det är något vi utvecklar som funkisförälder. Sen kan jag välja att agera på det eller inte. Oftast gör jag det inte. Jag bara konstaterar att det är skillnad, och att jag noterat det. I grund och botten är det bra, alla är ju så positiva.

Jag vill bara kort säga att det är min son ni talar om. Jag kan alla hans styrkor och svagheter. Dessutom fanns det en tid när jag inte hade honom och också bar på fördomar. Det är genom mötet med honom som jag blivit av med dem alla, så varför förväntar sig folk att jag skall tro att de är fördomsfria? Speciellt när de ler med munnen men lider med ögonen...

Visa mig ögon utan "men oj stackarn" tillsammans med det glada leendet, så skall jag tro på er. Som skoldoktorn idag, som förmodligen mött barn i alla format under sitt yrkesliv. För mig behövdes det att få ett handikappat barn för att uppnå det, så låt mig meddela att jag är lätt skeptisk till fördomsfriheten i glatt leende munnar.

Å andra sidan, mår ni bra av att ge oss glada tillrop så för all del. Det går bra, men jag vet att folk har fördomar och blir illa berörda av handikappade barn. Det är OK. Det är till och mänskligt. Jag har också varit i den situationen.

Jag har fattat vad de tänker. Frågan är bara när de skall förstå att jag fattar...


Kommentarer
Postat av: Ida o Fabian

Tack för dessa ord,Mie.

2012-09-15 @ 07:45:00
URL: http://Www.praecox.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0