Tack mamma
Jag har en liten sjukling här hemma igen. Hade glömt hur det var i hösttider. När bacillattacken i skolan tar ut sin rätt.
Skolan började för två veckor sedan. Det här är vecka tre och han har redan varit sjuk två omgångar. En kanonstart med andra ord...
Han blir så himla stel när han är sjuk, vilket betyder att han får ännu svårare att vända sig i sängen. Nu har ju jag mina tekniker och vissa saker gör jag ju utan att jag vet om dem, men ibland liksom "ser" jag vad jag gör med andra ögon - och då tänker jag att det ser helt galet ut! Att om man inte visste vad det var jag höll på med skulle man kunna tro att jag skulle mosa ungen. Minst!
Det är nämligen så att vinklar över 90 grader bryter spasticiteten. Mycket praktiskt. Men saken är ju den att spasticiteten gör att han själv inte kan få till vinklar i lederna över 90 grader när han ligger ner. Det i kombination med extra stelhet när han är sjuk gör att han blir till en lite pinne som behöver vända på sig. Fast han kan inte röra sig ur fläcken!
Nyss hade vi en sådan situation. Jag hörde gnäll från sovrummet. Autopiloten slår på och jag går in i rummet. Han ligger på ena sidan och gnyr och man skulle kunna tro att han har ont, men det har han inte. Han sitter bara "fast" och vill vända sig. Frustrerad. Dessutom har han feber och svettas men kan inte sparka av sig täcket.
Det är då jag, i en utomståendes ögon, börjar mosa barnet. Jag lyfter på täcket, och hittar min lilla förkylda pinne till son.
-"Nu får du slappna av" säger jag och söker bekräftelse på att han hör mig.
-"Jag fryser!" svarar han
-"Ok, då gör vi det här snabbt då blir det mysigt snart"...
-"Jag fryser..."
-"Ja, men försök hjälpa mig lite nu, Gubben. Nu kör vi..."
Så tar jag helt enkelt hans ben, båda samtidigt, och tvingar ihop ungen till en boll. En hand under nacken som mottryck. Viker ihop honom helt enkelt. Jag får ta i rejält för spänningarna är ganska hårda. Han gnäller till lite. Då, under mitt ganska hårda grepp, blir han till gelé och kan slappna av. Det är ett ögonblicksverk och jag får inte tveka, bara vika snabbt men ändå försiktigt. Jag lägger honom på sidan. Vänder på den av febersvett blöta kudden och täcket. Fixar torrt och mysigt och bäddar om honom. Han kan äntligen slappna av och börjar andas lugnt och rytmiskt igen.
-"Så, gonatt Gubben, ligger du bra nu?"
-"Mmm, Godnatt..."
Jag smyger ut ur rummet och tänker att det där måste ha sett helt sjukt ut. Men jag får bekräftelse av en liten röst i mörkret:
-"Tack, mamma..."
-"Puss och Godnatt Älskling"
