En vanlig blogg

Jag vet att jag har en inneboende styrka som kan försätta berg. Jag vet också att det tar ohyggligt mycket kraft varje gång styrkan måste uppbådas. Men det är inte förns läget lättar som jag känner av kraftansträngningen. Det kan gå lång tid. Flera månader. Från snö till sol.

Då, när jag är på väg att klappa igenom, behövs så ytterst lite för att tippa mig över kanten. Och inte ens då släpper jag greppet fullständigt. Jag bara faller sakta.

Det är i de här lägena jag skulle behöva det där ankaret som bromsar fallet och agerar motvikt. Eller bara tar emot och lindrar nedslaget som obönhörligen måste ske. Utan ankare blir landningen hård, trots den långsamma farten. Och skadan sitter i för alltid. Ytterligare en liten tilltufsning som skall läggas till de övriga.

Men jag har lärt mig att känna igen när jag faller utan att fatta varför. När kraften bara är helt slut. Bortom slut. Då är jag inte hungrig. Jag har nära till tårar utan att veta vad det är jag är ledsen över. Kan inte tänka helt klart. Jag är outgrundligt trött och kan inte ens försätta ett enda litet gruskorn.

Så just idag kan jag inte vara till någon större nytta. Återkommer när jag landat och kravlat upp igen...