Som alla andra - på insidan...

Nästa vecka händer nåt kul - tror jag. Vi ska på ett läger på Bosön utanför Stockholm. Ett läget för funktionshindrade barn och deras syskon.

I fyra dagar ska Neo och Mika få frottera sig med barn i samma situation. Leka och lära. Umgås och bara vara. För oss föräldrar finns föreläsningar och annat intressant.

Neo har aldrig träffat och lekt med ett annat barn i rullstol. Alla runt omkring honom är gångare. När jag berättade om lägret för honom lös hans ögon upp.

-"Mamma, ibland önskar jag att jag gick i en skola där alla åkte rullstol"

-"Jag förstår det, och det finns sådana skolor. Problemet är bara att de ligger så långt bort att när man kommer hem kan man inte leka med kompisarna som går där för alla bor annanstans"

Han funderade ett litet tag och sen sa han med sorg i rösten

-"Då väljer jag att gå i min skola med mina vänner, även fast att de kan springa ifrån mig..."

Det gör så himla ont i mammahjärtat att han har helt andra förutsättningar. Ibland ifrågasätter jag mitt beslut att låta honom gå i vanlig klass. Men han är ju en vanlig unge, och jag tror att det är så himla viktigt att han får vara en del av en helt vanlig grupp - även om det för honom innebär många bakslag.

Som när vi kommer hem efter skolan och gården är full av barn, som alla gärna leker m honom. De ser honom varje dag i skolan. De leker på rasterna och hemma. Han behöver aldrig förklara nåt. Han är en helt självklar del av unghögen.

Men så kommer de här stunderna när han inte orkar eller inte kan. När han känner sig så annorlunda som han faktiskt är. Då ifrågasätter jag mina val och undrar om jag gör honom en björntjänst.

Om han skulle vara lyckligare i en grupp av likar? Om han skulle känna sig mer OK i den han är? Jag vet inte.

Vänner är värt så himla mycket. Att vara del av en grupp är ovärderligt och absolut ingen självklarhet för barn som Neo.

Därför ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot lägret. Jag vill se honom interagera med andra barn i rullstol. Jag vill se honom trivas bland likar. Få honom att känna sig precis som alla andra - för det är ju det han är - på insidan!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0